När skönheten kom till byn

"När skönheten kom till byn då var klokheten där,
då hade de bara törne och galla.
Då sköto de efter henne med tusen gevär,
ty de voro ju så förklokade alla.

Då nändes de varken dans eller glädje och sång,
eller något som kunde vådeligt låta.
När skönheten kom till byn - om hon kom någon gång,
då ville de varken le eller gråta.

Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok
att rosor och akvileja förfrysa.

När byfolket hade lärt sig hans ABC-bok
då upphörde deras ögon att lysa.
Hårt tyngde de sina spadar i åker och mull,
men fliten kom bara fliten till fromma.
De räknade sina kärvar - för räkningens skull,
och hatade för ett skratt och en blomma.

En gång skall det varda sommar, har visorna tänkt,
en dag skall det tornas rymd över landen.
Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt,
men mänskorna skola lyftas i anden.

Nu sitter de där och spindlar så smått och så grått
och kritar för sina lador och hyllor.
En dag skall det varda sommar, har visorna spått.
- Men visorna äro klena sibyllor."


Nils Ferlin 

...och på den sjunde dagen vilade vi?

Lugn kanske inte är det ord som bäst beskriver Gringo. 


Inte stillsam, blyg, tillbakadragen eller avvaktande heller.

Hon är allting förutom, skulle man kunna säga. Och bra på sätt och vis är väl det, fast det hade inte skadat om man fick ta det lite lugnt emellanåt.

Jag vaknar upp av ett brutalt jämfotahopp i dubbelsängen, följt av ett duns med båda knäskålarna rakt i mitt mellangärde så att luften fullkomligt går ur mig. "God morgon mamma!" säger en vildrufsig nyvaken och nästan oförskämt pigg Gringo.

Boink - där landade Gringos armbåge 5 mm från nästippen när hon slänger hela sin bastanta 28-kilos kropp över mig, och riitsch där karvade de vassa naglarna upp ett riktigt tjusigt rivsår mitt på högerkind. Helt plötsligt och utan förvarning känner jag hur iskalla vindar knottrar till huden på låren - Gringo har dragit bort täcket från min stackars sömntörstande kropp. Hon skrattar ljudligt och säger att jag måste gå upp nu! 
"Klockan är faktiskt jättemycket och vi ska kolla på Toy Story 2."


Jag låtsas sova fastän det egentligen borde vara stört omöjligt under rådande omständigheter - och det vet Gringo. Jag lurar henne inte.
Iiiiiiiiiiiiiii  - där kom det -primalskriket i sexårsfalsett, följt av ett vrålhögt gapflabb mitt i hörselgången! 


"Jag orkar snart inte mer, snälla Gringo kan jag få sova?" jag vänder mig om och försöker hitta tillbaka till sömnen. Jag ville så gärna få sova, bara lite till.
Men förgäves. 
Helt omöjligt, rent utsagt. 


Jahapp. Då var det bara att pallra sig upp ur sängen, då, och ta itu med dagen. Och fortsätta hamsterhjulsarbetet med att tämja tigern. 


Det är härligt med livliga barn som visar sin kärlek 06.55 på en söndagsmorgon!

Helt fantastiskt underbart om en mamma får säga det själv. 
Jag tror vi börjar dagen med en riktigt stark kopp kaffe.

Hon är

Hon är min min segaråtta, min hallonbåt och gelepersika.
Min favoritknapp i krimskramslådan och min Wästgöta kloster i kylen.

Den mest intrikata och finmönstrade lammullströjan bland bomullslumpen i garderoben, den ljuvaste Nina Simoneballaden på reklamradiokanalen.

Hon är en vidfylld matkasse den 25:e, min nytvättade Nissan Micra på sin första tur en solig aprildag och en efterlängtad repris av Antikrundan med särskilt fokus på gustavianska chiffonjéer.

Hon är en lagom tjock skiva Arbogapastej med inlagd gurka en julaftonsmorgon strax innan gröten och ett brännhett bubbelbad efter en heldag i pulkabacken. Min inramade Toulouse Lautrecplansch från Nationalmuseum - eller, nej, mycket bättre - min alldeles egna lilla konstnär!

Hon är fjällvinden som viskar om nya tider, om hopp, om liv och livlig fantasi. Hon är morgonsolen i maj precis när jag vinklat upp persiennerna.
Hon är stormen, orkanen, vulkanen, låg- och högtrycket och åskvädret, på en och samma gång. Det rosa på kinderna efter en skogspromenad och de nyutblommade prästkragarna i ett jämtländskt midsommardike.

Hon är min glädje, min oro, min frustration och inspiration.
Min ork, min energi, mitt hopp ur sängen en tidig morgon när jag egentligen inte vill.

Hon är min allra finaste, underbaraste, sötaste tjej.
Kort och gott, hon är det bästa jag vet.

Bajen, Bärs och Brudar med personlighet

Tänk om det vore så bra.
Att det var det de ville ha, fotbollsfansen (och inte bara Bajenfansen specifikt).


Ett fotbollslag att heja på och engagera sig i. 
Något att dricka innan matcherna så att de skulle bli så där lagomt salongsberusade och komma i god stämning. 
Och efteråt skulle de vilja träffa trevliga tjejer som de kunde ha intressanta och utvecklande konversationer med.


Det hade väl varit trevligt för alla inblandade. 
Och ramsan skulle bli så himla mycket finare också, på något sätt.

Nåväl, det är bara något jag funderar på ibland, någon gång.
Inte särskilt jätteofta.

Det är det som kallas livet.

Då så var det tvättstuga idag igen.

Dagarna och veckorna går verkligen i ett. Ingen rast ingen ro. Ingen levnadspolis som sätter upp handen, kallar in en till vägkanten och säger:

"S T O P P! Det där gick lite väl fort, va? Nu lugnar vi ner oss lite och lever i slowmotion ett tag."

Tvätten på torkställningen i sovrummet hinner inte ens bli torr i muddarna förrän det är dags att hänga upp ny. Och diskmaskinen får aldrig vara ifred och återhämta sig innan nästa lass med smutsdisk ska in igen. Stackars lilla Elektrohelios, hon måste vara helt utarbetad vid det här laget.

Är det så att tiden accelererar med åldern, eller är det bara något vi hittar på i takt med att vi blir äldre och slöare?

För visst var det så när man var tretton år att ett sommarlov var en hel evighet. Och klasskamraterna kom tillbaka i augusti, vitblonda i håret och pepparkaksbruna om knäna, och berättade om alla spännande äventyr de hade varit med om under sommaren; åkt bil med husvagn genom Europa, bergsvandrat i fjällen, eller spenderat hela sommaren i stugorna vid havet där de hade tjyvrökt med äldre killar och provat på folköl för första gången. Alla hade växt ett par centimeter, eller decimeter, och hunnit bli ruggigt världsvana och kaxiga. Jag minns att jag till och med kunde se i spegeln hur mitt utseende successivt förändrades på två och en halv månad och hur de nya erfarenheterna vässade till blicken så jag fick helt ny skärpa.

Jag kommer ihåg riktigt långa långfredagar när man lekte inomhus och bara väntade på att det skulle bli påskafton så att man fick påskägget någon gång. Eller hur man i evigheter fick sitta i soffan på julaftonsförmiddagen efter gröten, kanske knäcka någon nöt, och bara vänta på jultomten. Det var nästan outhärdligt långtråkiga dagar.

Men nu är det andra bullar.
Bullar som gräddas i varmluftsugn, där tillagningstiden har förkortats med två tredjedelar. Tidsförkortningar är inte alltid till ens fördel.

Nu rusar en hel julhelg förbi som en knallröd Ferrari i 280 km/h på testbanan i Imola. Eller, förresten, hela december är som en försenad Ferrariproduktion som ska testköras. Och sen efter det kommer januari som inte är ett dugg bättre (fast just här klagar jag inte särskilt mycket). Våren har börjat anamma en retlig ovana att ta ett gigantskutt över april och maj för att förvandlas till midsommar alldeles på tok för fort. Och innan man vet ordet av kommer den där efterlängtade sommarsemestern och bara drar över en i ett nafs. Det är som om man står vid sidan av vägen som ett frågetecken med halvöppen mun och bara iakttar alltihop. Vrrrooooomm - där försvann den sommaren! Jävligt snygg, visserligen, men den gick alldeles för snabbt.

Allt som blir kvar är några rykande färska bromsspår i asfalten tillsammans med lukten av bränt gummi och ett övertrasserat konto.

Sen så står man där i solskenet i slutet av augusti igen och tänker;
"Jaha, det var det. Då var det bara att bygga upp nya drömmar och förväntningar till nästa år. Och börja spara pengar."

Och så vips är det en helt vanlig tisdag i februari igen, och man har tvättstuga...

Fast det är ju också helt okej, förstås. Det är ju det som kallas livet.

Bibbis banankaka

Den var rund.

I ordets samtliga bemärkelser; i formen, som sinnestillstånd och smakupplevelse.

Lagom gyllenbrun, frodig och svulstig låg den på köksbänken och solade sig när jag kom ner till fikat strax efter halv tre i eftermiddags och så innerligt hoppades på att det skulle finnas något dopp till kaffet. Och där var den - det bästa dopp man hade kunnat önska sig!

Det var en välkomponerad, sinnlig och sensuell kaka. En kaka som vet hur man rattar in och frestar på alla frekvenser. En som ogenerat förför sina undersåtar och lockar till återfall genom att hypnotisera alla fem sinnen samtidigt. Och inte nog med att den var estetiskt fulländad och doftade det ljuvligaste en kaka någonsin skulle kunna dofta- den var mjuk och ljummen innanför det knastrande ströbrödsbeklädda skalet också. Jag har svårt att tänka mig något mer inbjudande.

Den var bakad med omsorg, omtanke, kärlek och list. Små, små bitar av mandelnöt hade varsamt hackats sönder och blandats med mosad banan, smält smör och enorma mängder socker. Hårt hade blandats med mjukt, varmt med kallt, runda former med kantiga. Strävt med lent och sött med salt.

Det var en mångfacetterad och intelligent kaka!

Bara namnet var bland det snyggaste jag någonsin hört en sötsak heta;
'Bibbis banankaka'.

Nu så här efter tre bitar och med en inte allt för pigg mage tänker jag att jag inte får vara för hård mot mig själv. Det var kanske inte så märkligt att jag inte kunde värja mig?
Jag menar, med de förutsättningarna var det ju egentligen inte som om oddsen stod på min sida.

Qla

"Det finns inga ord i svenska språket som börjar på bokstaven Q", hade Gringos fröken sagt i klassrummet en dag.

"Joho", svarade Gringo, "det gör det visst det!"

"Jaså, vet du ett?" frågade fröken förvånat.

”Ja” sa Gringo och lät självsäker på rösten. Hon blev nästan förbluffad över hur enfaldiga både fröken och resten av klassen var. ”Qla, så klart! Kuuuu-laaaaa” ljudade hon det tydligaste hon kunde. Som om ingenting var mer självklart.

”Aha, sa fröken. Du tänker så.”
Det verkade som att ett litet ljus hade gått upp för henne där hon stod framme vid tavlan och precis hade tänkt hoppa vidare till bokstaven R.
”Hmmm, ja det förstås….” och så tänkte hon efter lite till, ”det var ju inte så dumt det. Ja, kära barn, där har vi i så fall det första icke-inlånade ordet i svenskan som börjar på bokstaven Q!" förkunnade hon för resten av klassen, "Bravo Gringo!”

Undrar om Gringo kan ta patent på den upptäckten? Jag kanske skulle ringa Patent och Registreringsverket i Sundsvall nu på direkten och berätta om den stora nyheten? För i så fall kanske det i SAOL, om en si så där tjugo år, när man slår upp bokstaven K eller Q kommer att stå ; kula, eller qla (den nya stavningen upptäcktes av sexåriga Gringo 2012 efter att ha överbevisat sin klass att det faktiskt finns ett svenskt ord som börjar på bokstaven Q) liten hård boll som (oftast) barn brukar spela sk kulspel (kan också benämnas qlspel) med, se även detta.

När Gringo kom hem samma eftermiddag och berättade om den stora upptäckten försvarade hon nästan sin klass; ”Fast de är inte så osmarta som de kanske verkar, mamma, de är egentligen riktigt snälla, fast just idag kanske inte var deras bästa dag”.

Och så la hon huvudet på sned lite grann, spärrade upp sina stora ovala nötbruna ögon, tog ett stadigt grepp om sin runda polarostmacka och stoppade den i munnen.

”När får man O’boyen egentligen?”