Bajen, Bärs och Brudar med personlighet

Tänk om det vore så bra.
Att det var det de ville ha, fotbollsfansen (och inte bara Bajenfansen specifikt).


Ett fotbollslag att heja på och engagera sig i. 
Något att dricka innan matcherna så att de skulle bli så där lagomt salongsberusade och komma i god stämning. 
Och efteråt skulle de vilja träffa trevliga tjejer som de kunde ha intressanta och utvecklande konversationer med.


Det hade väl varit trevligt för alla inblandade. 
Och ramsan skulle bli så himla mycket finare också, på något sätt.

Nåväl, det är bara något jag funderar på ibland, någon gång.
Inte särskilt jätteofta.

En vanlig dag hos familjen Kött

Limpsmörgås med salami till frukost, chili con carne till lunch, varmkorv med bröd innan middagshandlingen, pannbiff med potatis och lingonsylt till middag och leverpastejknäckemacka till kvällsfika.

Det är ingen märklig dag, bara en vanlig dag hos familjen Kött.

Tänk vad vi vräker i oss kött hela tiden! Är det någon som någonsin stannar upp och funderar över det? Är våra kroppar verkligen gjorda för att tillgodogöra sig de här enorma köttmängderna som vi vräker i oss? Behöver vi verkligen äta det till frukost, lunch och middag varje dag, veckorna i ända, månad ut och månad in, år efter år? Vi som sitter på kontor och som tar bilen till och från jobbet varje dag, förbränner vi så in i den milda grad mycket näringsämnen och proteiner så att det skulle gå åt kött i de här kvantiteterna?

Knappast.

Att en skogshuggare som levde vid förra seklet behövde den här proteinkosten – och kolhydrater i samma mängder - det kan jag gå med på. Men att vi, vanliga kontorsråttor, skulle behöva få i oss kött tre gånger om dagen, eller mer, det vette tusan hur nyttigt det är egentligen. Och undra egentligen vad som händer i våra kroppar med överskottet?

Varför varnar läkare om rött kött efter hjärtinfarkter medan LCHF-gurus förespråkar det? Det är lite motsägelsefullt, båda predikar nyttigt leverne och så rekommenderar de så olika kost.  Jag tror jag väljer att lita på läkarna ändå.

Det är skitsamma om det beror på de mättade fetterna, bindväven eller proteinerna. Huruvida det ena är bra på egen hand, eller i kombination med något annat. Jag tror ändå inte att det är bra med den här överkonsumtionen av charkvaror.

Nej, vi borde tänka kring den mat vi väljer att stoppa i oss på samma sätt som vi borde tänka kring barnuppfostran. Att det inte finns några regler eller handböcker, utan att man får lita till sitt sunda förnuft och nyktra omdöme. Det vore inte dumt om fler tänkte mer långsiktigt kring sin föda och satte in det i ett lite större sammanhang (där det egentligen också hör hemma);

Vad är det egentligen jag äter, hur påverkar mina konsumtionsval de värderingar jag för över på mina barn och vad får det vi äter i förlängningen för konsekvenser på miljön?

För några hundra år sedan åt folk det som fanns till hands. Det fanns inga matvarukedjor att springa och köpa kött i så fort man var sugen. Om de någon gång fick tag i en bit nöt- eller fläskkött så vände de ut och in på den biten för att tillaga så mycket mat som möjligt, och de använde varenda liten pyttebit, vartenda litet ben eller seg muskeldel.
Nu köper vi kött utan att blinka, och bara de finaste delarna så klart, så som sadel eller fransyska, och slänger resterna som om det vore smutsigt toalettpapper vi höll i handen. Vilket frosseri!

Och tänk att jag, i samma veva som jag slänger den där köttbiten som är kvar på tallriken, bidrar till vanvård och vanskötsel på svenska köttgårdar. Det är så att man borde skämmas egentligen, för att man är så naiv och inte förstår vilken makt man har som konsument.

Nej, jag får allt börja tänka på att jag faktiskt har ett ansvar varje gång jag handlar mat, varje dag vid spisen och varje gång vid middagsbordet när jag propsar på att Gringo ska äta upp på tallriken innan det blir något Kvällsbolibompa. Jag vill inte att hon ska bli köttmissbrukare bara för att hennes mamma hade dålig fantasi i köket under hennes uppväxt.


Därför kommer vi att äta vegetariskt varannan dag hemma hos oss från och med nu. För kroppens, variationens, djurens och det rena samvetets skull.

Internetsemester

Jag har tagit Internetsemester, om det är någon som undrar.
Det är riktigt skönt. Inga tråkiga reklam-email att radera. Ingen ofrivillig grön lampa som lyser vid mitt namn och symboliserar att jag vill ta emot stressiga, felstavade kortmeddelanden från människor jag knappt känner. Inget Google som skriker att all världens information finns tillgänglig för mig, just i denna sekund.

Men det betyder också att det inte blir så mycket skrivande i Gringo och mamman, heller tyvärr. Fast det gör inte så mycket, för just nu pågår  det inte så där värst många jätteavancerade tankar innanför pannbenet på mig. Så misströsta inte, inläggen hade bara varit av medelmåtta karaktär, ändå. Rena rama nonsens och inte alls lika bra som det här.

När jag kommer hem om kvällarna orkar jag inte ens hänga upp jackan på galjen som hör till Elfahyllanordningen, utan jag slänger den på stolen i hallen istället. Sen springer jag in i köket och lagar till lite pasta lagom för en, tar fram Zetapeston ur kylen för att sedan skynda in i vardagsrummet och slå på teven. Och sen ockuperar jag soffan precis hela kvällen och riktigt förkovrar mig i det senaste som hänt i regionen genom Västnytt, känner efter var i kroppen det eventuellt skulle kunna göra lite ont framför Fråga Doktorn, för att lite senare bli riktigt nostalgisk och undra vad som händer med världen och mänskligheten framför Minnenas Television. Efter det är det dags för nutidsorientering med Aktuellt, Rapport och kanske till och med TV4 nyheterna. Det beror på dagsformen och om mina trötta ögon vid det laget orkar med alla gälla färger i TV4 överhuvudtaget.

Igår hade jag faktiskt ovanlig tur där jag satt och halvlåg i tresitsaren, för då visade de reprisen av fredagens På Spåret. Då lärde jag mig att skaftet på en lie kallas orv. Rena rama julafton.

De här tevekvällarna är som en pånyttfödelse för mig. Det var länge sedan sist.
Jag brukar sällan se på teve nuförtiden, det hinns liksom inte riktigt med eller bortprioriteras, kanske jag snarare ska säga. Det enda jag brukar lyckas se av dumburken är snuttar av Bolibompa när jag serverar Gringo morgonmackan. Barnkanalen har faktiskt varit den enarådande kanalen hemma  hos oss de senaste fem åren när jag tänker efter. Så det är på tiden att jag tar tillbaka makten över fjärrkontrollen. I alla fall under den här veckan när Gringo är hos pappa, sen får vi väl se hur det blir med den saken. 
Bara en kväll kvar tills hon kommer hem igen nu, sen ska jag göra andra grejer än att titta på teve på kvällarna.

Hur som helst, det är skönt med Internetsemester.
Jag känner att jag måste ta det emellanåt. Det blir för många timmar framför den där ultravioletta datorskärmen annars. Och läsa om folk som varit och tränat, bakat pepparkakor, åkt på semester eller har det så fantastiskt i sina nya fina hus. Jag känner att jag vill lägga ned tid på annat nu än att fundera på vilka tummar upp jag ska fördela under dagen.

Till exempel luta mig tillbaka och bli underhållen ett tag. Gärna av Mosebacke Monarkin. Inte analysera eller fundera eller grubbla. Bara ta det lugnt och varva ner. Ja, som ni vet, jag har sagt det förut.

Jag tror jag fortfarande är bortrest på den där mentala chartern. Och det är skönt här, jag tror jag stannar ett tag till.

Vi ses när jag kommit tillbaka.

Älskad av universum

Det ligger någonting i det som Thomas Di Leva säger.

Att universum inte förstår ordet inte.

För visst är det så att varje gång man går på stan och så innerligt hoppas att man inte ska stöta på just den där jobbiga människan som man inte vill träffa, så gör man precis det. Eller när man är som allra mest stressad och kommer hem med matkassar och bara ska skynda sig upp för trapporna och in i lägenheten för att påbörja middagsmaten, så kommer den där trevliga grannen som man inte sett på länge och vill långprata med en.
Eller när man fått i sig ett (eller kan hända två) glas vin och säger just det där man inte skulle säga.
Men då behöver man inte bli frustrerad eller irriterad utan kan trösta sig med att det bara är universum som visar sin kärlek.

Lite smickrande är det ju ändå, att universum vill en så väl att den bäddar så att precis allt det man så innerligt önskar sig, verkligen också händer. Fast den glömmer bara ett pyttelitet, men ack så betydande ord som kommer före själva önskningen.

Ordet INTE!

Det är bra att Thomas Di Leva har uppmärksammat det här missförståndet, för då kan man ju se på alla de här små vardagsirritationerna ur ett annat perspektiv. Ur en lite mer optimistisk synvinkel.

Av den anledningen har jag bestämt mig för att istället känna mig smickrad och utvald nästa gång jag stöter på fröken Superdryg på stan, eller råkar säga något plumpt utan att tänka mig för.

Tänka att det är fantastiskt att universum håller mig så kär så att den infriar alla mina önskningar.
Fast det sker lite språkförbistringar ibland.

Uppenbarligen rätt så ofta.

Må lycka och välgång följa dina spår

Hur mäter man framgång?

Är Annie Lööf mer framgångsrik i sitt liv än Pelle Johansson på bilmeken nere i stan bara för att hon vid 28 års ålder har en jur kand, är näringsminister och partiledare?
Är makt och kändisskap den enda måttstocken på lycka och välfärd vi vet?

Massmedias svar är ja. Du blir automatiskt mer lyckad och framgångsrik om du väljer en publik karriär. You're nobody unless you're on TV.
Och visst är det så. Tjänar du inte ohyggligt mycket pengar eller regelbundet dyker upp på kvällspressens löpsedlar existerar du inte.

Men vad hände med den vanliga knegaren, då?

Honom var det ett tag sedan de belyste i media. Den vanliga kompromiss-Svensson som själv har valt att dela sin tid mellan arbete, hämtning/lämning på förskolan, skjutsning till fritidsaktiviteter och stress in och ut ur mataffärer. Ja, kan ni det förstå? Att han har själv valt det livet. Vilken loser.

Varför kan inte bara en vanlig människa hämtad ur vardagen som lyckats få ihop en fungerande privatekonomi och ett kärleksfullt familjeliv få sitta i tevesoffan någon gång och ge recept på lycka och framgång? Det han har lyckats med är nog så svårt. Konstigt att media ständigt väljer att bara belysa personer med mycket makt och pengar som lyckade. Bara för att de lagt alla sina ägg på en jur. kand och sedan gjort spikrak karriär inom politiken.

Är det kanske för att de är smartare än oss andra? Driftigare? Så att de skulle vara värda att beundra?
Kanske, kanske inte.

Eller så kanske det mer handlar om vad som drivit dem under deras ungdom och utbildningsperiod. Om de har haft karriärtunnelseende och känt blodsmak efter revansch och pengar eller om de istället valt att se livet mer nyanserat, utan skygglappar. Det handlar nog mest om skillnad på motivation och prioriteringar, än om intelligens och driftighet.

För att gå till mig själv så ville i alla fall jag prova på fler saker i livet än bara en enda. Jag ville utforska fler funktioner på bilen än att bara krampaktigt stå på gasen i 140 km/h på autobahn, i direkt färd mot drömjobbet. Jag tog medvetet de där avstickarna på landsvägarna vid sidan om motorvägen. Och körde vilse uppför alptopparna i Österrike bara för att jag skulle få se lite mer av det här livet. Det var mina val, mina prioriteringar. Synd att den mångfalden av erfarenheter alltmer nu börjar verka till ens nackdel och litegrann få en att framstå som inkonsekvent i sina livsval än att de skulle ha medfört någonting positivt till personen.

Man skulle mäta lycka och framgång i hur väl man har lyckats uppfylla sina egna drömmar och mål i livet, istället för att bli jämförd med offentliga karriärister. Hur tillfreds man är med sin livssituation sett ur ett subjektivt perspektiv. De flesta personer jag känt genom livet har haft drömmar som spretat åt olika håll och haft projekt på många olika plan som de velat lyckas med. Och resultatet i de flesta fall har ganska ofta blivit en slags kompromiss av allt det där de ville göra och uppleva innan de dör. Och i väldigt många fall är de tillfreds med sina val, mix av erfarenheter och var någonstans i livet de har fört dem.

Jag tror det är ganska ovanligt att en persons samtliga drömmar och mål genom livet pekar åt ett och samma håll. Med undantag för Annie Lööf och Blondinbella, då förstås.

De har verkligen varit konsekventa och fokuserade i sina karriärval. Jag kan beundra dem för det, men samtidigt också tycka lite synd om dem. Synd för att de inte provat på något annat och att de aldrig fått virra bort sig på småvägarna och fått uppleva hur spännande och roligt det faktiskt är att känna sig lite vilse ibland.

Det är aningen missvisande att det ständigt är den här typen av personer som får representera framgång och resa runt och föreläsa för gymnasieelever.

Visst är Annie Lööf och Blondinbella i allra högsta grad riktiga framgångsexemplar, men det som sällan nämns är att det endast är en väldigt smal del av livet där de har lyckats bli så framgångsrika. Det talas sällan om allt det de har fått försaka. Och att framgång kan innebära så många andra saker än bara pengar, makt och karriär.

Lycka och framgång är relativa begrepp.

Hur tillfreds är du med livet på en skala mellan 1 – 10?

Om både Pelle Johansson och Blondinbella skulle svara 10 på den frågan, skulle det betyda att de är lika framgångsrika och lyckade i livet båda två. Och så är det nog på riktigt också.

Det vimlar säkert av förklädda Anni Lööfs och Blondinbellor runt omkring oss överallt. I affären, på stan och på bensinmacken. Som går omkring och är framgångsrika och nöjda med vad de åstadkommit i sina liv, utifrån deras egna val, motivation och prioriteringar. Fast ingen vet om det. 


Kanske inte ens de själva.

I've got life, brother

Upp och hoppa!
Klapp på kinden. På med kaffet. Insup aromen, goddammit.

Nu tar vi nya friska tag. Här finns det ingen tid för depp och sura miner.
Ingen tid att förlora.

Nu när man är mitt upp i livet och allt. När blomman uppnått sin allra skönaste prakt, om jag får säga det själv – utslagen, djupnyanserad och färdigväxt.

Jag har bestämt mig. 
Jag ska sluta sörja över det jag inte har och vara glad för det jag har istället. Det kanske låter som en klyscha, men det är en utdragen process innan man kommer fram till det, på riktigt.

För precis som min kära kollega på jobbet brukar säga när jag kanske klagar över att min rumpa ser lite stor ut snett nedifrån i vänsterprofil;
Passa på och njut nu – för det blir bara värre!

Ja. Tänk om det är så?
Att det är min prime time jag är inne i nu. Mina femton minuter i rampljuset.

Då ska jag tamejtusan ta för mig också. Blomma ut rejält medan jag är på toppen.
Plocka fram guldglitterögonskuggan och partysminka mig varenda dag till jobbet. Börja toupera håret på bakhuvudet också, som jag har tänkt göra så länge. Sätta igång att träna regelbundet igen och smörja in kroppen med dyra väldoftande bodylotions. Ta hand om mig helt enkelt. Säga till varenda kroppsdel att jag älskar den.
Och så ska jag unna mig de absolut finaste kläderna jag har i garderoben en regning tisdagmorgon i november. För den lär ju inte bli mer solig i min vanliga svarta tröja och ett par slarvjeans. Life is what you make out of it, som de säger där borta, för att vara ännu mer klyschig. Och jag tror att de har rätt.

Undrar om jag ska lära Gringo äta laxcarpaccio på torsdagar istället för pannkaka, också?

Ja, det ska vi börja göra.

För när ska vi annars göra det?

De finaste höga klackarna ska dammas av och alla gamla Chanelarmband som legat nedstoppade i byrålådorna av jantelagsanledning ska staplas omvartannat på handlederna.

Här ska skrytas, pratas om mig själv, hur smart och söt Gringo är och alla roliga saker vi ska göra framöver.

För nu får det vara nog - här ska levas!

Kvällskurs i lindans, tack!

Stackars alla tonåringar som växer upp nu.

Anorexia nervosa vid 13, på tok för tidig upplysning om alla slags konstiga Kamasutraställningar via skräptidningen Frida vid 14, silikon-race till plastikkirurgen vid 16, Luciatävlingar och väteperoxid vid 17, övertrassera kontot för Nicole Richiesolglasögon vid 18, anticellulitkräm vid 19 och Angelina Jolies plutläppar vid 20.
Är livet en skönhetstävling? Kanske, för många tjejer som känner att de inte lever upp till alla absurda skönhetsideal.

Men det stannar inte i tonåren. Det verkar vara ganska många tjejer som aldrig riktigt blir kvitt de här tankarna helt och hållet i sina liv. Även om de anser sig själv starka, självständiga och frigjorda. De verkar tro att alla de här åtråvärda kändisattributen är ett måste för att de ska passa in och bli omtyckta, och accepterade. Och kanske är det så i vissa kretsar?

Just därför är det nästan lite elakt och osolidariskt att så många som själva sitter fast i komplexträsket ojar sig över alla de som vill betala dyra pengar för att strama åt kindskinnet hos plastikkirurgen. Och tycker att det är beklagligt att de inte kan acceptera sin krokiga näsa eller tidslinjerna i pannan.
Men till plastikoffrens försvar kan jag inte direkt säga att det här perfektionssträvande samhället lämnar något vidare val åt dem som känner sig utanför eller annorlunda. Många som opererar sig kanske gör det för att de tror att kvinnonormen är just Victoria Silvstedt. Eller någon annan Slitzbrud. Och det är ju inte så konstigt när det råder ett mediaklimat som säger att människan inte får lov att vara människa längre. Nej, 2011 ska människan vara perfekt, och helst se ut som en Barbiedocka. 

Det komiska i kråksången är att om man skulle sätta ihop alla dessa åtråvärda och tillsynes, var för sig, perfekta Barbieattribut så skulle resultatet inte bli så himla perfekt i slutändan. Man skulle se ut lite grann som en hitsingel av Max Martin. Det vill säga varken särskilt jätteoriginell eller charmig, eller ens nämnvärt snygg. Bara platt. 

Vad jag ska kämpa hårt för att Gringo ska förstå att hon verkligen är finast i hela världen, och räcker till, precis som hon är.

Ja, det är en konstig tid vi lever i.
När man slår på teven på torsdagskvällen visar de först avsnitt tre av fyrtiofem av Tyra Banks struntsåpa 'Top Model',  för att efterföljas av 'Leilas mat' där vi ska lära oss göra macarons av ett helt 500 grams margarinpaket och tre lastutrymmen florsocker. Vad lämnar det för smak i munnen hos betraktaren?

Mums! Eller vänta nu, jag menar kräks.

Fastän jag inte är tonåring längre känner jag av de här skönhetskraven från omgivningen rätt så tydligt ibland. Det gäller att man är en riktigt duktig lindansös för att balansera getingmidja med att kunna doppa mandelbiskvier i kaffet var och varannan dag. För klarar man inte den balansgången kan man ju inte, som media intalar oss, både vara snyggast, slätast och smalast på dansgolvet och den perfekta husmodern som kan slänga ihop ett långkok på en söndag klockan fyra till elva hungriga matgäster. För att sedan med ett leende överraska med Gräddpavlova och färska hallon till dessert. Balansen måste sitta där den ska om det ska gå ihop.

Jag vet att jag har problem med det här, men det kanske bara beror på dåligt balanssinne? Det tog ju trots allt fem år för mig att lära mig cykla när jag var liten.
Fast det verkar som att det fungerar bra för en hel drös andra människor där ute. Undrar just var de har gått på lindanskurs någonstans?

Baby, you're out of time

Det här med att hålla på och dansa på bord iklädd hattar med neonblinkande munnar och flor. Nu kan man bocka av det på att göra innan man dör listan också.
Cocktails och cigaretter. Snygga, lyckade människor i dyra stassar som jobbar inom mode, reklam eller musik. Stoj och glam och outömlig dricka.

Ja, jo, det var en bra fest i lördags.

Fast kanske att jag kom på mig själv känna mig lite annorlunda bland alla Botoxläppar, plastikopererade bröst och hårförlängningar som hade lite svårt för att blanda sig in naturligt i resten av hårmanarna. För min del bestod utklädseln av lite extra tjock eyeliner och en stor neonblinkande mun på huvudet. Endast.

Men the beat couldn't go on för evigt för en trettiofyraårig mamma numera bosatt i landet Lagom.

När klockan började närma sig tre, halvfyra, kände jag att jag var rätt så färdig med kvällen och ville gå och lägga mig. Och, som jag då i min enfald trodde, sova litegrann... Men i en enrummare utan dörr till sovloftet, med tio personer hoppandes i takt till musiken på ett trägolv nedanför, kan det bli lite svårt.

Efter att de spelat "Black Magic Woman" med Santana tre gånger på högsta volym, "Baby, baby, baby - you’re out of time" (kände mig lite träffad när den spelades, faktiskt) och klockan åtta på morgonen exploderat ut i livepiano och falsettsång i Queens ”Mama” och klämkäcka ragtimedängan ”The entertainer”, gick så tillsist det ljuset upp för mig. 

Ingen sömn inatt. Inte tjugoett år längre. Inte jätteglad just nu. Nej.

Ungefär samtidigt gav mitt huvud upp sin antimusikkamp och började istället banka i takt till pianoklingandet. Det gjorde inte lika ont då. Och sen kom jag på mig själv nynna lite tyst på de där pianosångerna där jag låg och försökte sova. Jag var till och med för trött för att orka vara irriterad. Jag gav upp.

Memory lane var adressen. Det var där jag var, men vilket husnummer? Jag måste ha glömt bort det och tagit fel. Det var inte riktigt det här jag saknade av mitt tidigare liv i London. Snarare soliga höstpromenader i Hyde Park och mysiga Italienska restauranter i Soho.

Det började klarna mer och mer för mig medan jag låg och bet mig i läppen och försökte hejda mig själv från att vråla ut att de skulle hålla käften när de för andra gången klockan halv nio på morgonen började spela den där fasansfullt glada "The Entertainer" på piano igen. Usch vad jag avskyr den sången nu!
Och då kom jag på den verkliga anledningen till varför jag hade flyttat hem till Sverige igen. Det var nog inte bara på grund av 11:e september när allt kom omkring.
Det är skönt när man kommer till insikt om att man har gått och blivit för gammal för vissa saker. 

När så Freddie Mercury-immitatören tillslut hade sjungit sönder rösten och morgonsolen letat sig in i lägenheten genom träpersiennerna, klev jag upp efter drygt sex timmars sovförsök och tog tunnelbanan hem till pappa igen.

Ibland är det nyttigt att bli påmind om sina tidigare val i livet, och att komma på att de fortfarande håller. Att man inte hade gjort någonting annorlunda om man skulle stå inför samma vägskäl idag.

Tack London för en underbar helg, men ännu större tack för att jag fick komma hem igen. Till världens bästa Gringo och ett något lugnare liv.
Jag tror vi ska hålla det på weekend-trip basis, några gånger om året.

Det räcker alldeles utomordentligt bra för mig och mitt arma huvud.

Framtidsblockerare del 2: Jag ger er Nutidstvingaren

Nu vet jag!

Det är ingen framtidsblockerare, det är en nutidstvingare jag behöver. Den ser likadan ut som framtidsblockeraren, förutom att den inte slutar på mitten av hjässan utan fortsätter bakåt, in i ens förflutna. Och gör så att man varken kan se längre fram eller längre bak än 30 minuter i sin framtid respektive förflutna. Då tvingas man alltså leva i den aktuella timmen man befinner sig i.

Såklart! Så lätt!

Ibland är verkligen den enklaste lösningen svaret på problemet.

Var köper man framtidsblockerare?

Lev i nuet!

Här och nu. Inte imorgon, inte om en vecka, inte om en månad eller i solen nästa sommarsemester någonstans utomlands. Och lev absolut inte i det förgångna heller. Överlevnadskonstnärerna förespråkar nuet.
Men ingen säger hur det praktiskt går till.

Det här är ett återkommande problem för mig. Hur gör man egentligen för att leva i nuet? För att inte automatiskt blicka framåt och sätta igång drömprocessen och allt planerande?

Folk som klarar av att leva i nuet, bär de osynliga skygglappar som istället för att sitta fast på sidorna av ansiktet sitter mitt framför ögonen på dem? Ungefär som om de bar en osynlig mössa med ett stativ, lika långt som en halvtimme fast omräknat i längdenhet, som börjar på mitten av mössan, mitt uppe på hjässan, och sen går rakt ut framför ögonen och där längst ut sitter själva skygglappen. Eller framtidsblockeraren, som man kanske skulle kunna kalla den.

Är det sådana anordningar folk som lever i nuet går omkring och bär utan att vi andra vet om det? I så fall är det väl ingen match.

Då skulle jag också klara av det, utan några som helst problem.

Om jag hade en framtidsblockerare skulle jag enklare kunna slå av knappen till drömfabriken och framtidsplaneringen och istället bara kunna fokusera på just det jag gör för stunden - inom de närmsta 30 minutrarna. Jag hade blivit tvingad till nutid. Det hade inte varit så dumt. Undrar just var man kan köpa en sån?

Men, problemet med att inte tänka på gårdagen återstår fortfarande.

Hur ska jag undvika att tänka på allt det där jag sa, gjorde eller alla drömmar jag hade? Som aldrig gick i uppfyllelse. Eller allt jag längtar tillbaka till i mitt förflutna?

Lobotomi?

Nej, då blir jag ju dum i huvudet på riktigt.

Jag kanske ska strunta i att tvätta backspegeln? Låta den gro igen. Eller ska jag själv framkalla nackspärr med flit? Det är också en bra nutidstvingare.

Det tål att tänkas på.
Jag återkommer i ärendet. Inom en relativt kort period.

En sinnenas charter

Att hålla på och känna efter hit och dit.

Vad ska det vara bra för?

Man kanske inte ska hålla på och ifrågasätta sitt välbefinnande så mycket, som min kära vän sa till mig i söndagsmorse över en kopp kaffe och två hårdkokta ägg.

Man kanske ska ta och lägga lock på känslorna ett tag och bara leva.
Go with the flow som det heter. Livet går ju vidare hur man än mår och vad man än gör, klockan tickar på i sin vanliga takt och det kommer att komma nya soliga dagar även om det regnar idag. Nya årstider och nya västanvindar som föder ny inspiration och nya infall. Det gör inte så mycket om man inte hann läsa gårdagens tidning, för idag kommer det ju nya nyheter, och nya grå hår i ögonbrynen. Hur mycket jag än ansar dem.

Det hjälper inte att man går omkring och frågar sig själv;
Är jag lycklig? Vad vill jag med mitt liv? Vad har jag lärt mig av mina misstag?
H u r    m å r    j a g    e g e n t l i g e n?

Ja, säg det den som vet? Den som har fågelperspektiv.

Jag ska ta en emtionell semester, tänkte jag. En sinnenas charter.
Jag kommer inte att lära mig något nytt under den här tiden, inte bli matad med kultur eller hitta några revolutionerande lösningar på befintliga problem. Tankeverksamheten kommer bara att ligga och sörpla på paraplydrinkar vid Playa Inglés och spana in snygga solbrända killar som springer omkring och spelar beachvolley i speedos ett tag framöver. Medan Enrique Iglesias sjunger skönsånger i bakgrunden. Alla krävande kreativa tankar får vila till 2012.

Ja, sörpla på låtsasdrinkar i solen är det enda jag tänker sysselsätta min analytiska hjärnhalva med fram till jul. Jag säger härmed nej till utvecklande, stora förändringar och nya insiktsplatåer. Det vill jag inte ha.

Bara koppla av i en sinnenas semester. Njuta av naturen, Gringo och eventuellt soliga dagar.

 

Håll med om att det är en god tanke, om inget annat.

Ge mig en känselspröt-vässare

Snäll behöver inte vara synonymt med naiv, eller hur?

Jag är en optimist när det gäller mina medmänniskor. Som hellre friar än fäller.

Godtrogen? Tja, det kanske stämmer. Men det är väl ändå inte särskilt roligt att gå omkring och misstro sin omvärld.

Jag gillar att fokusera på bra egenskaper, helt enkelt. Försöker att vända på smeten och se saker och ting ur nya perspektiv. Försöker förstå varför någon beter sig på ett visst sätt eller varför någon kanske råkade uttrycka sig lite plumpt vid ett särskilt tillfälle. För att kanske få någon slags klarhet. Eller inte.

Ibland kör jag fast - rejält. Vissa personer förstår jag mig bara inte på, oavsett hur många varv jag springer runt i hamsterhjulet. Och det jag har lärt mig av dem, är att jag inte ska försöka mig på att förstå dem mer! Inte lägga ned den tid och kraft på folk som inte förtjänar det eller som inte orkar göra samma sak för mig.
Empati och förståelse är så självklart i min värld, att jag tycker det är egoistiskt och snudd på oförskämt om människor i min närmsta krets inte avsätter samma tid och möda för att försöka förstå sig på mig.

När jag var yngre kände jag in såna här personer direkt. Och visste på en gång vilka jag skulle bli kompis med och vilka jag skulle undvika. Känselspröten var nyutvecklade och finkänsliga. Inte avtrubbade som nu när jag har börjat blanda in en massa ”kansken”, ”han menade nog inte så” eller ”alla måste ju få en andra chans”. Jag överanalyserade inte saker och ting.

Då hade inte ödmjukheten virat sig fast lika hårt vid min person och jag kunde utan förbehåll avvisa vissa personer direkt utan att ha ett dugg dåligt samvete för det.

Nu däremot när jag drabbar samman med folk börjar jag ifrågasätta mig själv. Min egen person, min framtoning, min jargong och om det kanske egentligen är jag, när allt kommer omkring, som är den dåliga människan? Och anledningen till att vi inte passar ihop.

Det här har lett till att jag har börjat tämja min egen karaktär litegrann. Gjort så att jag börjat slipa kanterna lite mer. Vaktar tungan lite oftare. Anpassar mig bättre. Känner av när jag ska hålla låg profil eller verka dummare än vad jag är. Jag har börjat kliva åt sidan och låter andra personer få stå i centrum medan jag alltmer intar rollen som side kick och får stå i bakgrunden och sufflera huvudrollsinnehavaren.

Inte särskilt konstruktivt.

Bara dumt.

Nej, man ska nog inte fördjupa sig för mycket i sådana tankar. Jag är den jag är, även om det är fint att vilja inse sina dåliga sidor och att vilja ändra på sig. Man behöver faktiskt inte vara så till den milda grad mjuk att man vänder in och ut på sig själv och hela sin självbild. Nej, i det läget är det nog bättre att vara principfast och kanske till och med lite fördomsfull. Och trygg och nöjd i den verklighet man tror sig leva i. Det känns lite onödigt att man själv är den person som står för kuvandet när jantelagsamhället är så bra på att göra det på egen hand.

Då är det bättre att umgås med människor som inte gör så att man börjar ifrågasätta sig själv och sin karaktär så mycket. Människor som uppmuntrar, bekräftar och entusiasmerar på samma sätt som jag. Ja, sådana man har något utbyte av och som tillför något. Jag tror jag ska ta och vässa de där känselspröten litegrann och bli hårdare vid urvalet av umgänge. Och bara omge mig med ärliga och intressanta människor som befinner sig på samma våglängd.

Hur ödmjuk och öppenhjärtad jag än vill vara, så är det ju trots allt ingen välgörenhet jag bedriver.

Efterlyses: Upptäckarglädje

Vad händer egentligen med vår nyfikenhet och upptäckarglädje när vi blir äldre?
Avtar den till följd av alla krav, alla måsten och allt ansvar vuxenrollen bär med sig och dränerar oss på energi?

Jag tror det är bristen på nya intryck som gör att jag inte har samma sug i blicken längre. Den har istället ersatts av en flackig ofokuserad blick som vittnar om uppgivenhet efter allt för många besvikelser och misslyckade expeditioner under vägen. Den säger nog mer än vad jag tror; den avslöjar min brist på illusioner och fantasi.

Undrar varför det har blivit så?
Kan det vara så att man blir permanent nedstämd av alla gånger ens hjärta brustit eller för alla gånger man fällt dyrbara tårar för någon man älskat men som bara har svikit en i gengäld?

Att vara vuxen är att inte längre vara lyckligt ovetandes. Det är att vara olyckligt vetande. Det krävs nog att man är lite smådum för att vara riktigt lycklig, eller som Seal sjunger – ”a little crazy to survive”. Antagligen.

Jag önskar jag ville skutta till jobbet med hoppsa-steg varje dag. Älska måndagar lika mycket som onsdagar och fredagar. Inte tycka att det var något konstigt med att sätta på mig regnbyxor när det är blött ute och vilja plaska i vattenpölar på lunchen. Eller bli helt till mig och genuint överlycklig om jag skulle få syn på en padda vid vägkanten när jag är ute på promenad.

Vad underbart det hade varit om det krävdes så lite!
Och egentligen så borde det ju göra det;  räcka med det lilla. Det är bara att vi vuxna har blivit så avtrubbade för alla små under som sker i vår närmiljö varenda dag, så vi ser dem helt enkelt inte längre.

Jag önskar jag kunde komma ihåg vad jag kände inom mig när jag var nio år och skulle gå till skolan en onsdag morgon i oktober. Troligtvis tänkte jag på någon grisskär My Little Pony med turkos nylonman som jag stolt skulle visa för bästisen Carin på förmiddagsrasten. Antingen det, eller slime som jag hade köpt på burk på Lek och Hobby, och som senare skulle hamna inuti fickorna i min snötvättade jeansjacka. Eller i håret. Eller på tröjan. Slime var ett grönt leksaksslem som alla nioåringar som hade sett Ghostbusters 1 ville ha. Det blev en bestseller  - till alla mammors förtret. Jag hade alltid minst tre burkar hemma. Carin tyckte att de var jättecoola. Och storasysters Madonnaarmband också.

När jag var nio år var mitt största problem hur jag skulle lyckas lura mamma på en tia så jag kunde köpa kioskgodis på rasten, och huruvida jag och Carin skulle få chans på lågstadiets snyggaste kille eller inte.

Jag frågade mina föräldrar om de trodde att man kunde sudda bort koldioxiden i atmosfären med ett suddgummi eftersom man suddar bort onödig blyertsskrift så. Det verkade ju helt logiskt, tyckte jag. Tankarna visste ingen hejd och det var inget jag inte trodde att jag skulle klara av. Ena dagen ville jag bli pilot, andra dagen arkitekt och tredje dagen skådespelerska.

Nu blev det inte riktigt något av de tre, men rätt så bra ändå.

När jag blev lite äldre byttes de kreativa tankarna allt mer ut för att ersättas av tankar av mer vardaglig karaktär. Nu handlar de snarare om huruvida jag har täckning på kontot när jag står i mataffärskön i slutet av månaden, eller inte. Eller om jag ska tona håret i samma nyans som förra hösten, för det fungerade ju då. Jag kör på säkra kort helt enkelt. Samma inarbetade mönster och trygga rutiner. Troligtvis för att jag håller på att bli tråkig.

Men jag vill inte bli tråkig. Jag ska verkligen göra allt för att inte bli fyrkantig eller förlora min upptäckarlust. Försöka att inte stagnera. Att åldras behöver inte vara synonymt med förutsägbar. Eller att jag mister min förmåga att uppskatta de små undren i min tillvaro. Nej, verkligen inte.

Och för att bevisa det ska jag lära mig att spela gitarr. Och låta mig fascineras av små insekter igen.

Någon dag här framöver.

Är det så att han har rätt, Magnus Uggla?

Är underbart alltid kort?

Varför kan inte underbart få hålla i sig en stund? Det behöver inte vara jättelänge, bara en liten stund längre än fyra sekunder.
Bara så pass att man hinner ledsna på det, litegrann i alla fall.

Ja, fast lite längre än fyra sekunder varar det nog för mig, ibland nästan en hel dag.

Den här underbara känslan av eufori! När man helt ärligt inte tror sig kan se några riktiga problem inom den närmsta framtiden. Saker och ting flyter liksom bara på (ungefär som "kompis det går bra nu"), magen fylls av små fjärilar som flyger omkring och skapar ett litet underbart pirr i mellangärdet, endorfinerna syresätter varenda liten cell i huden som gör så att man spritter litegrann och får små lycko-ticks. De gör så att man blir så där härligt Carola-intensiv i blicken. Ja, så att man nästan  ser lite frälst ut, kan jag tänka, när man går till affären och köper mjölk och ler ett alldeles för brett och ihärdigt leende vid kassadisken samtidigt som man i falsett sjunger ut att ”ja, tack det var bra så”.

De här dagarna väger man nästan ingenting heller, så när man går omkring lättar man från marken i varje steg man tar. Alla kläder man har i garderoben är snygga eller har i alla fall enorm potential  (just det här är väldigt relativt till dagens humör), man är fin i håret, hyn är rätt så problemfri också förutom den där bekymmersrynkan i pannan, men den är ju alltid där så den räknas inte. Men just den här dagen så syns den inte, den har helt enkelt försvunnit.

På radion spelar de någon medryckande och dansant låt som man diggar och sjunger med i - visserligen hellre än bra - men det är ingen annan än jag och Gringo som hör ändå. Hon hyssjar mig givetvis, men jag sjunger vidare. Tillslut stämmer hon också in.
Så till och med bilköerna till och från jobbet och skolan blir nästan, ja, nästan behagliga sådana här dagar.

När det regnar öser det verkligen ner!

Men det värsta är att det stämmer in på de dagar då allting känns precis tvärtemot, också.

Och de dagarna infinner sig lite oftare än de här euforiska dagarna. Tyvärr.
Men det kan vi prata om en annan dag.

Nu är det tid att njuta, för han har rätt herr Uggla - underbart är verkligen kort.

Thank you means merci

Jag avskyr verkligen den reklamen och den låten. Jag vet inte exakt vad det är som gör den är så motbjudande? Troligtvis alla de där präktiga, glada och prolemfria amerikanerna som springer omkring och kramar varandra på flygplatsen och ler bländande vita Colgateleenden där man ser både den övre och den undre tandraden samtidigt. Hur bär de sig åt utan att få kramp i käken egentligen?

Usch.

Ibland ploppar den reklamen upp i mitt huvud fastän jag inte har sett den på flera år. Jag tittar nästan aldrig på teve nuförtiden, speciellt inte på reklamkanalerna och om jag mot all förmodan skulle göra det så byter jag kanal direkt när reklamen kommer. Jag är så lättpåverkad så jag törs inte ens ha den på i bakgrunden. För då kan jag ju få någon hemsk reklamlåt på hjärnan, som till exempel den här.  Som tur är har jag kommit på att jag är lättpåverkad så jag försöker liksom ”skydda” mig själv och Gringo genom att inte titta på de kanalerna för mycket.

Gud vad politiskt korrekt jag låter nu, men det är jag inte. Inte alls, och inte pålitlig eller konsekvent heller. Det är det som är så jobbigt med mig. Att man aldrig vet riktigt var man har mig (däribland även jag inräknad).

Men det spelar ingen roll, för just nu finns inga problem.

I periferin någonstans ser jag mig och Gringo komma springandes på terminal 5 på Heathrow med vinden böljandes i våra hår. Vi springer i slow motion mot varandra från varsin ände av terminalen med armarna utsträckta i varsitt V!
I ena handen har jag något...
Vänta nu vad är det? Jo, en chokladask.
För det är ju så jag visar min kärlek och uppskattning.

Plötsligt hörs musik i bakgrunden och någon börjar sjunga:

”I’m so happy I’m so glad that I found you. I want to thank you and thank you means Merci”.

That’s it – ingen mer teve för mig!

Programmerad till att shoppa?

Jag har en ledig förmiddag idag! Vad ska jag hitta på då?

Om jag får välja precis vad jag vill i hela världen....?

Jo jag vet! Jag gör som 75% av alla andra människor som är lediga idag - jag åker till shoppingcentret och köper någonting!

Är det inte lite konstigt att man är så duktig på att gå omkring och inbilla sig att man behöver en massa saker fastän man egentligen redan har ett rätt så komplett hem, garderob och necessär?

Det är verkligen märligt att man kan bli så sugen på allt från en ny tandborste, till en ny vinterkappa, nya batterier till köksradion eller varför inte - en ny bil!

Det förstås, ibland är verkligen diskmedlet slut, tandborsten sönderborstad, vinterstövlarna totalt oomklackningsbara, eller jeansen riktigt urtvättade och fransiga i nederkant. Men med handen på hjärtat, långt ifrån så ofta så att det på något sätt skulle rättfärdiga varje gång visakortet får hoppa upp ur plånboken och bländas av shoppinggallerians migränframkallande lysrör.

Det händer tyvärr ibland att en oproportionerligt stor del av min tankeverksamhet går till totalt fabricerade behov, skapta av allt från brist på stimulans i vardagen till tja, i princip vad som helst; något jag sett på teve, något en kollega pratat om i fikarummet eller något jag råkat få en skymt av på baksidan av en buss jag kört om. Jag får helt enkelt för mig att jag måste köpa något, och vips så är hela den maniska utvärderingsprocessen igång.

Är jag en lättpåverkad uttorkad tvättsvamp som längtar efter att få doppa mig i affärernas tvättbalja av fina förpackningar, trevliga expediter och läckra produktutbud? Kanske, kanske inte.

Här kan man faktiskt på allvar börja ifrågasätta vem det var som började -hönan eller ägget?

Har jag egentligen reklamen på annonspelarna att skylla på eller är det så att det är jag som längtar så otroligt mycket efter att få konsumera att jag letar runt efter första bästa passande reklam som får bli mitt svar på och bekräfta mitt nypåkomna konsumtionsbegär (”Jo men Ica-Stig sa ju att den nya olivmortadellan passar så otroligt bra till fetaost, så då måste jag ju testa en sån, såklart”)? Eller varifrån kommer den här molande känslan i magen som hela tiden (eller rätt så ofta i alla fall) säger åt mig att det är något jag saknar i min omgivning?
Vad är det egentligen jag behöver för att bli komplett, eller åtminstone ett steg närmare komplett än vad jag är nu?

Jag undrar ibland om jag någon gång kommer att bli helt nöjd med det jag har eller om jag ständigt kommer att befinna mig i någon slags utvärderingsfas där jag ideligen går omkring och känner efter vad det är jag saknar i min tillvaro, och hur jag kan fixa till det? Lösa ett påhittat problem.

Tänk att man har ett sådant starkt begär efter att få spendera sin så hårt inarbetade lön, att även om man egentligen inte behöver göra av med den så hittar man på anledningar till att få spendera den. Är inte det höjden av självdestruktivitet?

Fast jag vet att jag är långt ifrån ensam om att skapa mina egna konsumtionsbehov. Jag känner ganska många personer där det kliar i fingrarna, jämt och ständigt, och som inte kan vänta ens fem minuter efter att lönen kommit in på deras konton innan de känner att de måste sätta sprätt på pengarna.
Jag försöker i alla fall ifrågasätta mina påstådda måsten en eller två gånger innan jag lättar på plånboken, och försöker hålla mig till rimliga prisnivåer. Jag är tack och lov faktiskt medveten om den här svagheten.

Ibland funderar jag på om konsumtion egentligen är ett uttryck för något annat, något större som är livsviktigt för oss människor och vår överlevnad. Om den här lusten till att shoppa kanske mer är en typ av instinkt än ett begär?

Den starka viljan till att konsumera som många känner kanske egentligen är ett förklätt uttryck för en av de viktigaste ingredienserna i våra liv; det här med att vi ständigt vill försöka komma till en ny, högre och, vad vi tror, bättre levnadsfas. Själva klättrandet i sig hör ju ihop med vår strävan att vilja komma till en högre nivå och därför kan vi aldrig heller bli riktigt nöjda med det vi har.

Kan det vara så att vi kanske är förprogrammerade till att vilja konsumera – att det ifrån början faktiskt inte är reklamen som styr oss utan själva evolutionen i sig?

Om pengar kan bidra till ett bättre jag och konsumtion är vägen till målet så är det ju inte så konstigt att vi konsumerar som aldrig förr - den moderna människan tror sig ju äntligen ha funnit en genväg till survival of the fittest. Tänk att man numera kan köpa sig till sitt släktes framtida överlevnad!

Så vad är det egentligen för krafter vi försöker att motarbeta när vi biter oss i läppen i omklädningsrummet och verkligen försöker att motstå de där sanslöst snygga Acne-jeansen för dryga tusenlappen? Om de är vägen till ett bättre jag, så vem är jag att neka mig själv och min avkomma den möjligheten?

Det hade varit bra om man hade evolutionen att skylla all sin onödiga shopping på ur den synvinkeln att man i så fall inte skulle behöva ha särskilt dåligt samvete eller klandra sin dåliga karaktär för att man hade råkat gått och köpt den där svindyra Diormascaran för femhundra kronor på Åhléns.

Då kunde man ju i så fall bara hävda att det var ett driv från högre okontrollerbara krafter och inte på grund av ens egna fria vilja, och att man därmed egentligen inte heller hade haft något val …

Fredagsbarn

Ibland vaknar man upp och riktigt känner på sig att det kommer att bli en bra dag. Man vaknar direkt när klockan ringer, klarvaken i skallen efter en lagom djup och skön sömn. Kan hända att det var lite tack vare att jag bäddade sängen med nya sängkläder och ett härligt lent satinlakan igår kväll efter tvättstugan. Eller att jag var riktigt slutarbetad i skallen med fyrkantiga datorögon när jag gick och  la mig så att sömnen verkligen tog ut sin rätt. Det spelar ingen roll – jag har sovit skönt, det är solsken ute och det är fredag!

Vilken fredagsmänniska jag har gått och blivit, sen.

Jag trodde faktiskt inte att det skulle hända mig – jag som var van att jobba veckans alla dagar förut under studietiden. Plugga och sitta på föreläsningar måndag till fredag, för att sedan stressa iväg till extrajobbet som butiksbiträde på fredag eftermiddag och precis komma på att, "Ja just det, det är barnbidragshelg  den här helgen!"– eller ännu värre- lönehelg! Jippi! Not.
Dagarna och veckorna bara flöt på utan början eller slut in absurdum.

Vilket hit-och-dit-fläng-liv man levde. Innan arbetspassen under helgen skulle jag dessutom skynda med Gringo till farmor som bor på andra sidan stan. Av och på bussen med barnvagn, ingen som hjälpte till - regna gjorde det alltid också - för att sedan anlända på jobbet fem minuter sen och måsta ursäkta mig, blöt i håret och med andan i halsen. Att jag hade varit vaken sedan klockan sex på morgonen och flängt runt halva stan  med buss var det ingen som var intresserad av. Kom man inte i tid var man slarvig.
Så ja, upp med humöret, på med läppstiftet – nu ska vi sälja kläder!

Så höll jag på under småbarnsåren. Lyckligtvis fick jag mitt riktiga jobb rätt så snabbt efter högskoleexamen, så att vi äntligen kom in i "normala" rutiner. Inte igen utan till sist.
Jag hade aldrig upplevt det som Svensson kallar ”normala vardags/helgrutiner” innan jag var 30 år fyllda. Aldrig riktigt haft en ”normal” privatekonomi heller, för den delen, eftersom jag levt på CSN:s bristiningsgränsuträkningar i sju svåra år (jag hade en väldigt utdragen utbildningperiod, jag är inte specialistläkare om någon nu skulle tro det)! Några normala helgrutiner hade inte Gringo heller upplevt tidigare, men som tur var pågick det här flackandet inte längre än till hennes andra födelsedag. Jag tror inte hon har tagit någon större skada av det, eller hoppas åtminstone.
Annat än att hon fick leva ihop med en rejält stressad morsa de första åren av sitt liv, i och för sig.

Det måste vara därför jag har kommit att älska fredagar så mycket. Det är någonstans fortfarande förknippat med ren och skär lyx! Något som är till för andra men inte för mig. Ja, nästan för bra för att vara sant.
Men nu är det sant!

Nu är det fredag, solsken och jag får verkligen göra precis vad jag vill hela helgen! Det är lyx.

Konsekvent - inte konsekvent? Det är frågan.

Idag gick jag igenom en sådan där fasansfull morgon som de flesta föräldrar bävar inför. Inte nog med att jag fortfarande inte blivit riktigt bra i magen efter magsjukeepidemin, det var dessutom en sådan där morgon när ens underbara unge inte ville att man ska gå ifrån skolan. En sådan morgon då hon spjärnade emot när man försiktigt men bestämt försökte att bända loss hennes lilla armar som krampaktigt höll fast om ens ena lår (som på bilden ovan, fast inte så mycket som en kram utan mer som en "lämna-mig-inte-manöver"). Aj vad det värker i magen när man känner sig så sträng och måste vara så beslutsam, bestämd och konsekvent - och verkligen gå när man har sagt att man ska gå!


Klockan var strax efter tio över åtta, då lektionen börjar, och Gringo ville verkligen inte att jag skulle gå. Tårarna forsade ner för hennes kinder och hon upprepade som ett mantra att hon bara ville vara med mig.
Nu är det så att jag vet att ungefär 75% av de tårarna var av trots och krokodil art för att hon inte ville gå i skolan just idag. Men det räcker att veta att 25%  nog faktiskt var äkta ledsamhet för att man som mamma ska gå därifrån och må riktigt dåligt. Hon ville nog faktiskt hellre vara med mig idag.  Det var just det som gjorde det så svårt alltihop. Ambivalensen. Den dumma ambivalensen och det dåliga samvetet!
Och så visste jag att vi avbröt och störde den övriga lugna skaran som satt och väntade vid samlingen på den runda röda mattan på golvet inne i lektionssalen. Så jag var verkligen tvungen att gå.


Stackars Gringo. Hon ville inte att mamman skulle gå. Men det gjorde jag ändå. Usch, vad jag känner mig kall.




Fast det är jag egentligen inte. Inte för fem öre, förresten. Kanske till och med att jag är lite för snäll och mesig ibland, när jag tänker efter. Och kanske att jag är lite för inkonsekvent också, när allt kommer omkring. Fast jag försöker verkligen att vara rak och förutsägbar och infria mina löften och 'hot'. Precis så som man ska vara för att småbarn ska känna sig lugna och trygga, eller som man har hört av andra att man ska vara, åtminstone.


Men jag tycker nog att det är rätt så viktigt att man lär de små att det faktiskt är mänskligt att ångra sig ibland också. Eller att man helt enkelt bara ändrar sig, eller kommer på en bättre lösning på någonting. Det behöver inte vara synonymt med dålig karaktär - tvärtom. Och det händer ju i vuxenvärlden hela tiden!


Jag tycker att det är viktigt att Gringo får lära sig att motivera sina åsikter. Säga varför hon vill ha någonting och i så fall också få lära sig att argumentera för det. Ibland (eller rätt så ofta, tyvärr) övergår det dock till att hon börjar köpslå eller förhandla om allt från vilken del av maten på tallriken hon ska äta till hur länge hon ska få vara uppe på kvällen. Men den biprodukten av att hävda att inkonsekvens är mänskligt och sunt, måste jag tillägga, var något som slank med och kom gratis på köpet. Jag ska se över det där vid ett senare tillfälle, tror jag...




Men till mitt och många andra föräldrars försvar, måste jag bara få säga att det verkligen inte är så lätt att alltid vara konsekvent! En del verkar tro det, allt för ofta är det vuxna utan barn som vet precis hur man ska bete sig mot dem. Eller så den äldre generationen som helt enkelt har glömt bort hur barn i trotsåldern är. Hur ljuvliga men också så besvärliga de kan vara, ibland. Just därför kan det hända att jag tar till den här ursäkten om att det är okej att ändra sig, någon gång.


Kan faktiskt hända att den dyker upp i mitt huvud i bilen på väg hem ifrån affären på en fredagkväll, till exempel. När både jag och Gringo är ruggigt sugna på den där stora härliga papperspåsen med fredagsgodis i. Då kan det hända att mamman ångrar det hon nyss sa vid godisdisken.


Det där ofantligt dumma som handlade om något i stil med att de inte skulle äta något godis alls förrän de kommit hem och ätit upp middagsmaten.....