Idag gick jag igenom en sådan där fasansfull morgon som de flesta föräldrar bävar inför. Inte nog med att jag fortfarande inte blivit riktigt bra i magen efter magsjukeepidemin, det var dessutom en sådan där morgon när ens underbara unge inte ville att man ska gå ifrån skolan. En sådan morgon då hon spjärnade emot när man försiktigt men bestämt försökte att bända loss hennes lilla armar som krampaktigt höll fast om ens ena lår (som på bilden ovan, fast inte så mycket som en kram utan mer som en "lämna-mig-inte-manöver"). Aj vad det värker i magen när man känner sig så sträng och måste vara så beslutsam, bestämd och konsekvent - och verkligen gå när man har sagt att man ska gå!
Klockan var strax efter tio över åtta, då lektionen börjar, och Gringo ville verkligen inte att jag skulle gå. Tårarna forsade ner för hennes kinder och hon upprepade som ett mantra att hon bara ville vara med mig.
Nu är det så att jag vet att ungefär 75% av de tårarna var av trots och krokodil art för att hon inte ville gå i skolan just idag. Men det räcker att veta att 25% nog faktiskt var äkta ledsamhet för att man som mamma ska gå därifrån och må riktigt dåligt. Hon ville nog faktiskt hellre vara med mig idag. Det var just det som gjorde det så svårt alltihop. Ambivalensen. Den dumma ambivalensen och det dåliga samvetet!
Och så visste jag att vi avbröt och störde den övriga lugna skaran som satt och väntade vid samlingen på den runda röda mattan på golvet inne i lektionssalen. Så jag var verkligen tvungen att gå.
Stackars Gringo. Hon ville inte att mamman skulle gå. Men det gjorde jag ändå. Usch, vad jag känner mig kall.
Fast det är jag egentligen inte. Inte för fem öre, förresten. Kanske till och med att jag är lite för snäll och mesig ibland, när jag tänker efter. Och kanske att jag är lite för inkonsekvent också, när allt kommer omkring. Fast jag försöker verkligen att vara rak och förutsägbar och infria mina löften och 'hot'. Precis så som man ska vara för att småbarn ska känna sig lugna och trygga, eller som man har hört av andra att man ska vara, åtminstone.
Men jag tycker nog att det är rätt så viktigt att man lär de små att det faktiskt är mänskligt att ångra sig ibland också. Eller att man helt enkelt bara ändrar sig, eller kommer på en bättre lösning på någonting. Det behöver inte vara synonymt med dålig karaktär - tvärtom. Och det händer ju i vuxenvärlden hela tiden!
Jag tycker att det är viktigt att Gringo får lära sig att motivera sina åsikter. Säga varför hon vill ha någonting och i så fall också få lära sig att argumentera för det. Ibland (eller rätt så ofta, tyvärr) övergår det dock till att hon börjar köpslå eller förhandla om allt från vilken del av maten på tallriken hon ska äta till hur länge hon ska få vara uppe på kvällen. Men den biprodukten av att hävda att inkonsekvens är mänskligt och sunt, måste jag tillägga, var något som slank med och kom gratis på köpet. Jag ska se över det där vid ett senare tillfälle, tror jag...
Men till mitt och många andra föräldrars försvar, måste jag bara få säga att det verkligen inte är så lätt att alltid vara konsekvent! En del verkar tro det, allt för ofta är det vuxna utan barn som vet precis hur man ska bete sig mot dem. Eller så den äldre generationen som helt enkelt har glömt bort hur barn i trotsåldern är. Hur ljuvliga men också så besvärliga de kan vara, ibland. Just därför kan det hända att jag tar till den här ursäkten om att det är okej att ändra sig, någon gång.
Kan faktiskt hända att den dyker upp i mitt huvud i bilen på väg hem ifrån affären på en fredagkväll, till exempel. När både jag och Gringo är ruggigt sugna på den där stora härliga papperspåsen med fredagsgodis i. Då kan det hända att mamman ångrar det hon nyss sa vid godisdisken.
Det där ofantligt dumma som handlade om något i stil med att de inte skulle äta något godis alls förrän de kommit hem och ätit upp middagsmaten.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar