...och på den sjunde dagen vilade vi?

Lugn kanske inte är det ord som bäst beskriver Gringo. 


Inte stillsam, blyg, tillbakadragen eller avvaktande heller.

Hon är allting förutom, skulle man kunna säga. Och bra på sätt och vis är väl det, fast det hade inte skadat om man fick ta det lite lugnt emellanåt.

Jag vaknar upp av ett brutalt jämfotahopp i dubbelsängen, följt av ett duns med båda knäskålarna rakt i mitt mellangärde så att luften fullkomligt går ur mig. "God morgon mamma!" säger en vildrufsig nyvaken och nästan oförskämt pigg Gringo.

Boink - där landade Gringos armbåge 5 mm från nästippen när hon slänger hela sin bastanta 28-kilos kropp över mig, och riitsch där karvade de vassa naglarna upp ett riktigt tjusigt rivsår mitt på högerkind. Helt plötsligt och utan förvarning känner jag hur iskalla vindar knottrar till huden på låren - Gringo har dragit bort täcket från min stackars sömntörstande kropp. Hon skrattar ljudligt och säger att jag måste gå upp nu! 
"Klockan är faktiskt jättemycket och vi ska kolla på Toy Story 2."


Jag låtsas sova fastän det egentligen borde vara stört omöjligt under rådande omständigheter - och det vet Gringo. Jag lurar henne inte.
Iiiiiiiiiiiiiii  - där kom det -primalskriket i sexårsfalsett, följt av ett vrålhögt gapflabb mitt i hörselgången! 


"Jag orkar snart inte mer, snälla Gringo kan jag få sova?" jag vänder mig om och försöker hitta tillbaka till sömnen. Jag ville så gärna få sova, bara lite till.
Men förgäves. 
Helt omöjligt, rent utsagt. 


Jahapp. Då var det bara att pallra sig upp ur sängen, då, och ta itu med dagen. Och fortsätta hamsterhjulsarbetet med att tämja tigern. 


Det är härligt med livliga barn som visar sin kärlek 06.55 på en söndagsmorgon!

Helt fantastiskt underbart om en mamma får säga det själv. 
Jag tror vi börjar dagen med en riktigt stark kopp kaffe.

Hon är

Hon är min min segaråtta, min hallonbåt och gelepersika.
Min favoritknapp i krimskramslådan och min Wästgöta kloster i kylen.

Den mest intrikata och finmönstrade lammullströjan bland bomullslumpen i garderoben, den ljuvaste Nina Simoneballaden på reklamradiokanalen.

Hon är en vidfylld matkasse den 25:e, min nytvättade Nissan Micra på sin första tur en solig aprildag och en efterlängtad repris av Antikrundan med särskilt fokus på gustavianska chiffonjéer.

Hon är en lagom tjock skiva Arbogapastej med inlagd gurka en julaftonsmorgon strax innan gröten och ett brännhett bubbelbad efter en heldag i pulkabacken. Min inramade Toulouse Lautrecplansch från Nationalmuseum - eller, nej, mycket bättre - min alldeles egna lilla konstnär!

Hon är fjällvinden som viskar om nya tider, om hopp, om liv och livlig fantasi. Hon är morgonsolen i maj precis när jag vinklat upp persiennerna.
Hon är stormen, orkanen, vulkanen, låg- och högtrycket och åskvädret, på en och samma gång. Det rosa på kinderna efter en skogspromenad och de nyutblommade prästkragarna i ett jämtländskt midsommardike.

Hon är min glädje, min oro, min frustration och inspiration.
Min ork, min energi, mitt hopp ur sängen en tidig morgon när jag egentligen inte vill.

Hon är min allra finaste, underbaraste, sötaste tjej.
Kort och gott, hon är det bästa jag vet.

Bajen, Bärs och Brudar med personlighet

Tänk om det vore så bra.
Att det var det de ville ha, fotbollsfansen (och inte bara Bajenfansen specifikt).


Ett fotbollslag att heja på och engagera sig i. 
Något att dricka innan matcherna så att de skulle bli så där lagomt salongsberusade och komma i god stämning. 
Och efteråt skulle de vilja träffa trevliga tjejer som de kunde ha intressanta och utvecklande konversationer med.


Det hade väl varit trevligt för alla inblandade. 
Och ramsan skulle bli så himla mycket finare också, på något sätt.

Nåväl, det är bara något jag funderar på ibland, någon gång.
Inte särskilt jätteofta.

Det är det som kallas livet.

Då så var det tvättstuga idag igen.

Dagarna och veckorna går verkligen i ett. Ingen rast ingen ro. Ingen levnadspolis som sätter upp handen, kallar in en till vägkanten och säger:

"S T O P P! Det där gick lite väl fort, va? Nu lugnar vi ner oss lite och lever i slowmotion ett tag."

Tvätten på torkställningen i sovrummet hinner inte ens bli torr i muddarna förrän det är dags att hänga upp ny. Och diskmaskinen får aldrig vara ifred och återhämta sig innan nästa lass med smutsdisk ska in igen. Stackars lilla Elektrohelios, hon måste vara helt utarbetad vid det här laget.

Är det så att tiden accelererar med åldern, eller är det bara något vi hittar på i takt med att vi blir äldre och slöare?

För visst var det så när man var tretton år att ett sommarlov var en hel evighet. Och klasskamraterna kom tillbaka i augusti, vitblonda i håret och pepparkaksbruna om knäna, och berättade om alla spännande äventyr de hade varit med om under sommaren; åkt bil med husvagn genom Europa, bergsvandrat i fjällen, eller spenderat hela sommaren i stugorna vid havet där de hade tjyvrökt med äldre killar och provat på folköl för första gången. Alla hade växt ett par centimeter, eller decimeter, och hunnit bli ruggigt världsvana och kaxiga. Jag minns att jag till och med kunde se i spegeln hur mitt utseende successivt förändrades på två och en halv månad och hur de nya erfarenheterna vässade till blicken så jag fick helt ny skärpa.

Jag kommer ihåg riktigt långa långfredagar när man lekte inomhus och bara väntade på att det skulle bli påskafton så att man fick påskägget någon gång. Eller hur man i evigheter fick sitta i soffan på julaftonsförmiddagen efter gröten, kanske knäcka någon nöt, och bara vänta på jultomten. Det var nästan outhärdligt långtråkiga dagar.

Men nu är det andra bullar.
Bullar som gräddas i varmluftsugn, där tillagningstiden har förkortats med två tredjedelar. Tidsförkortningar är inte alltid till ens fördel.

Nu rusar en hel julhelg förbi som en knallröd Ferrari i 280 km/h på testbanan i Imola. Eller, förresten, hela december är som en försenad Ferrariproduktion som ska testköras. Och sen efter det kommer januari som inte är ett dugg bättre (fast just här klagar jag inte särskilt mycket). Våren har börjat anamma en retlig ovana att ta ett gigantskutt över april och maj för att förvandlas till midsommar alldeles på tok för fort. Och innan man vet ordet av kommer den där efterlängtade sommarsemestern och bara drar över en i ett nafs. Det är som om man står vid sidan av vägen som ett frågetecken med halvöppen mun och bara iakttar alltihop. Vrrrooooomm - där försvann den sommaren! Jävligt snygg, visserligen, men den gick alldeles för snabbt.

Allt som blir kvar är några rykande färska bromsspår i asfalten tillsammans med lukten av bränt gummi och ett övertrasserat konto.

Sen så står man där i solskenet i slutet av augusti igen och tänker;
"Jaha, det var det. Då var det bara att bygga upp nya drömmar och förväntningar till nästa år. Och börja spara pengar."

Och så vips är det en helt vanlig tisdag i februari igen, och man har tvättstuga...

Fast det är ju också helt okej, förstås. Det är ju det som kallas livet.