När skönheten kom till byn

"När skönheten kom till byn då var klokheten där,
då hade de bara törne och galla.
Då sköto de efter henne med tusen gevär,
ty de voro ju så förklokade alla.

Då nändes de varken dans eller glädje och sång,
eller något som kunde vådeligt låta.
När skönheten kom till byn - om hon kom någon gång,
då ville de varken le eller gråta.

Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok
att rosor och akvileja förfrysa.

När byfolket hade lärt sig hans ABC-bok
då upphörde deras ögon att lysa.
Hårt tyngde de sina spadar i åker och mull,
men fliten kom bara fliten till fromma.
De räknade sina kärvar - för räkningens skull,
och hatade för ett skratt och en blomma.

En gång skall det varda sommar, har visorna tänkt,
en dag skall det tornas rymd över landen.
Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt,
men mänskorna skola lyftas i anden.

Nu sitter de där och spindlar så smått och så grått
och kritar för sina lador och hyllor.
En dag skall det varda sommar, har visorna spått.
- Men visorna äro klena sibyllor."


Nils Ferlin 

...och på den sjunde dagen vilade vi?

Lugn kanske inte är det ord som bäst beskriver Gringo. 


Inte stillsam, blyg, tillbakadragen eller avvaktande heller.

Hon är allting förutom, skulle man kunna säga. Och bra på sätt och vis är väl det, fast det hade inte skadat om man fick ta det lite lugnt emellanåt.

Jag vaknar upp av ett brutalt jämfotahopp i dubbelsängen, följt av ett duns med båda knäskålarna rakt i mitt mellangärde så att luften fullkomligt går ur mig. "God morgon mamma!" säger en vildrufsig nyvaken och nästan oförskämt pigg Gringo.

Boink - där landade Gringos armbåge 5 mm från nästippen när hon slänger hela sin bastanta 28-kilos kropp över mig, och riitsch där karvade de vassa naglarna upp ett riktigt tjusigt rivsår mitt på högerkind. Helt plötsligt och utan förvarning känner jag hur iskalla vindar knottrar till huden på låren - Gringo har dragit bort täcket från min stackars sömntörstande kropp. Hon skrattar ljudligt och säger att jag måste gå upp nu! 
"Klockan är faktiskt jättemycket och vi ska kolla på Toy Story 2."


Jag låtsas sova fastän det egentligen borde vara stört omöjligt under rådande omständigheter - och det vet Gringo. Jag lurar henne inte.
Iiiiiiiiiiiiiii  - där kom det -primalskriket i sexårsfalsett, följt av ett vrålhögt gapflabb mitt i hörselgången! 


"Jag orkar snart inte mer, snälla Gringo kan jag få sova?" jag vänder mig om och försöker hitta tillbaka till sömnen. Jag ville så gärna få sova, bara lite till.
Men förgäves. 
Helt omöjligt, rent utsagt. 


Jahapp. Då var det bara att pallra sig upp ur sängen, då, och ta itu med dagen. Och fortsätta hamsterhjulsarbetet med att tämja tigern. 


Det är härligt med livliga barn som visar sin kärlek 06.55 på en söndagsmorgon!

Helt fantastiskt underbart om en mamma får säga det själv. 
Jag tror vi börjar dagen med en riktigt stark kopp kaffe.

Hon är

Hon är min min segaråtta, min hallonbåt och gelepersika.
Min favoritknapp i krimskramslådan och min Wästgöta kloster i kylen.

Den mest intrikata och finmönstrade lammullströjan bland bomullslumpen i garderoben, den ljuvaste Nina Simoneballaden på reklamradiokanalen.

Hon är en vidfylld matkasse den 25:e, min nytvättade Nissan Micra på sin första tur en solig aprildag och en efterlängtad repris av Antikrundan med särskilt fokus på gustavianska chiffonjéer.

Hon är en lagom tjock skiva Arbogapastej med inlagd gurka en julaftonsmorgon strax innan gröten och ett brännhett bubbelbad efter en heldag i pulkabacken. Min inramade Toulouse Lautrecplansch från Nationalmuseum - eller, nej, mycket bättre - min alldeles egna lilla konstnär!

Hon är fjällvinden som viskar om nya tider, om hopp, om liv och livlig fantasi. Hon är morgonsolen i maj precis när jag vinklat upp persiennerna.
Hon är stormen, orkanen, vulkanen, låg- och högtrycket och åskvädret, på en och samma gång. Det rosa på kinderna efter en skogspromenad och de nyutblommade prästkragarna i ett jämtländskt midsommardike.

Hon är min glädje, min oro, min frustration och inspiration.
Min ork, min energi, mitt hopp ur sängen en tidig morgon när jag egentligen inte vill.

Hon är min allra finaste, underbaraste, sötaste tjej.
Kort och gott, hon är det bästa jag vet.

Bajen, Bärs och Brudar med personlighet

Tänk om det vore så bra.
Att det var det de ville ha, fotbollsfansen (och inte bara Bajenfansen specifikt).


Ett fotbollslag att heja på och engagera sig i. 
Något att dricka innan matcherna så att de skulle bli så där lagomt salongsberusade och komma i god stämning. 
Och efteråt skulle de vilja träffa trevliga tjejer som de kunde ha intressanta och utvecklande konversationer med.


Det hade väl varit trevligt för alla inblandade. 
Och ramsan skulle bli så himla mycket finare också, på något sätt.

Nåväl, det är bara något jag funderar på ibland, någon gång.
Inte särskilt jätteofta.

Det är det som kallas livet.

Då så var det tvättstuga idag igen.

Dagarna och veckorna går verkligen i ett. Ingen rast ingen ro. Ingen levnadspolis som sätter upp handen, kallar in en till vägkanten och säger:

"S T O P P! Det där gick lite väl fort, va? Nu lugnar vi ner oss lite och lever i slowmotion ett tag."

Tvätten på torkställningen i sovrummet hinner inte ens bli torr i muddarna förrän det är dags att hänga upp ny. Och diskmaskinen får aldrig vara ifred och återhämta sig innan nästa lass med smutsdisk ska in igen. Stackars lilla Elektrohelios, hon måste vara helt utarbetad vid det här laget.

Är det så att tiden accelererar med åldern, eller är det bara något vi hittar på i takt med att vi blir äldre och slöare?

För visst var det så när man var tretton år att ett sommarlov var en hel evighet. Och klasskamraterna kom tillbaka i augusti, vitblonda i håret och pepparkaksbruna om knäna, och berättade om alla spännande äventyr de hade varit med om under sommaren; åkt bil med husvagn genom Europa, bergsvandrat i fjällen, eller spenderat hela sommaren i stugorna vid havet där de hade tjyvrökt med äldre killar och provat på folköl för första gången. Alla hade växt ett par centimeter, eller decimeter, och hunnit bli ruggigt världsvana och kaxiga. Jag minns att jag till och med kunde se i spegeln hur mitt utseende successivt förändrades på två och en halv månad och hur de nya erfarenheterna vässade till blicken så jag fick helt ny skärpa.

Jag kommer ihåg riktigt långa långfredagar när man lekte inomhus och bara väntade på att det skulle bli påskafton så att man fick påskägget någon gång. Eller hur man i evigheter fick sitta i soffan på julaftonsförmiddagen efter gröten, kanske knäcka någon nöt, och bara vänta på jultomten. Det var nästan outhärdligt långtråkiga dagar.

Men nu är det andra bullar.
Bullar som gräddas i varmluftsugn, där tillagningstiden har förkortats med två tredjedelar. Tidsförkortningar är inte alltid till ens fördel.

Nu rusar en hel julhelg förbi som en knallröd Ferrari i 280 km/h på testbanan i Imola. Eller, förresten, hela december är som en försenad Ferrariproduktion som ska testköras. Och sen efter det kommer januari som inte är ett dugg bättre (fast just här klagar jag inte särskilt mycket). Våren har börjat anamma en retlig ovana att ta ett gigantskutt över april och maj för att förvandlas till midsommar alldeles på tok för fort. Och innan man vet ordet av kommer den där efterlängtade sommarsemestern och bara drar över en i ett nafs. Det är som om man står vid sidan av vägen som ett frågetecken med halvöppen mun och bara iakttar alltihop. Vrrrooooomm - där försvann den sommaren! Jävligt snygg, visserligen, men den gick alldeles för snabbt.

Allt som blir kvar är några rykande färska bromsspår i asfalten tillsammans med lukten av bränt gummi och ett övertrasserat konto.

Sen så står man där i solskenet i slutet av augusti igen och tänker;
"Jaha, det var det. Då var det bara att bygga upp nya drömmar och förväntningar till nästa år. Och börja spara pengar."

Och så vips är det en helt vanlig tisdag i februari igen, och man har tvättstuga...

Fast det är ju också helt okej, förstås. Det är ju det som kallas livet.

Bibbis banankaka

Den var rund.

I ordets samtliga bemärkelser; i formen, som sinnestillstånd och smakupplevelse.

Lagom gyllenbrun, frodig och svulstig låg den på köksbänken och solade sig när jag kom ner till fikat strax efter halv tre i eftermiddags och så innerligt hoppades på att det skulle finnas något dopp till kaffet. Och där var den - det bästa dopp man hade kunnat önska sig!

Det var en välkomponerad, sinnlig och sensuell kaka. En kaka som vet hur man rattar in och frestar på alla frekvenser. En som ogenerat förför sina undersåtar och lockar till återfall genom att hypnotisera alla fem sinnen samtidigt. Och inte nog med att den var estetiskt fulländad och doftade det ljuvligaste en kaka någonsin skulle kunna dofta- den var mjuk och ljummen innanför det knastrande ströbrödsbeklädda skalet också. Jag har svårt att tänka mig något mer inbjudande.

Den var bakad med omsorg, omtanke, kärlek och list. Små, små bitar av mandelnöt hade varsamt hackats sönder och blandats med mosad banan, smält smör och enorma mängder socker. Hårt hade blandats med mjukt, varmt med kallt, runda former med kantiga. Strävt med lent och sött med salt.

Det var en mångfacetterad och intelligent kaka!

Bara namnet var bland det snyggaste jag någonsin hört en sötsak heta;
'Bibbis banankaka'.

Nu så här efter tre bitar och med en inte allt för pigg mage tänker jag att jag inte får vara för hård mot mig själv. Det var kanske inte så märkligt att jag inte kunde värja mig?
Jag menar, med de förutsättningarna var det ju egentligen inte som om oddsen stod på min sida.

Qla

"Det finns inga ord i svenska språket som börjar på bokstaven Q", hade Gringos fröken sagt i klassrummet en dag.

"Joho", svarade Gringo, "det gör det visst det!"

"Jaså, vet du ett?" frågade fröken förvånat.

”Ja” sa Gringo och lät självsäker på rösten. Hon blev nästan förbluffad över hur enfaldiga både fröken och resten av klassen var. ”Qla, så klart! Kuuuu-laaaaa” ljudade hon det tydligaste hon kunde. Som om ingenting var mer självklart.

”Aha, sa fröken. Du tänker så.”
Det verkade som att ett litet ljus hade gått upp för henne där hon stod framme vid tavlan och precis hade tänkt hoppa vidare till bokstaven R.
”Hmmm, ja det förstås….” och så tänkte hon efter lite till, ”det var ju inte så dumt det. Ja, kära barn, där har vi i så fall det första icke-inlånade ordet i svenskan som börjar på bokstaven Q!" förkunnade hon för resten av klassen, "Bravo Gringo!”

Undrar om Gringo kan ta patent på den upptäckten? Jag kanske skulle ringa Patent och Registreringsverket i Sundsvall nu på direkten och berätta om den stora nyheten? För i så fall kanske det i SAOL, om en si så där tjugo år, när man slår upp bokstaven K eller Q kommer att stå ; kula, eller qla (den nya stavningen upptäcktes av sexåriga Gringo 2012 efter att ha överbevisat sin klass att det faktiskt finns ett svenskt ord som börjar på bokstaven Q) liten hård boll som (oftast) barn brukar spela sk kulspel (kan också benämnas qlspel) med, se även detta.

När Gringo kom hem samma eftermiddag och berättade om den stora upptäckten försvarade hon nästan sin klass; ”Fast de är inte så osmarta som de kanske verkar, mamma, de är egentligen riktigt snälla, fast just idag kanske inte var deras bästa dag”.

Och så la hon huvudet på sned lite grann, spärrade upp sina stora ovala nötbruna ögon, tog ett stadigt grepp om sin runda polarostmacka och stoppade den i munnen.

”När får man O’boyen egentligen?”

Jag vet precis ungefär exakt var jag har lagt den.

Det här med att organisera sin tillvaro.
Att ständigt måsta prioritera och sålla ut viktig ifrån oviktig information . Att hinna med allt som ska göras på en dag och ändå inte känna sig stressad eller låta det gå ut över  sin omgivning. Förmågan att vara ”kåt, glad och tacksam” - det kanske man skulle ha lättare med om man fick lite mer hjälp i vardagen.

På jobbet: Papper, papper och mera papper. Organisera. Prioritera!
Hemma: Papper, viktiga brev, räkningar, besiktning-av-bilen-kallelse, tandläkartider, information från skolan och från fritidsaktiviteterna, föräldramöten och inhandlingslappar. Organisera. Prioritera!

Jag skulle ha en liten armé som jag kunde beordra ta itu med de här oändliga pappershögarna. Jag skulle vara officer eller överbefälhavare och bara behöva organisera dem strategiskt, inget operativt arbete. De skulle ta itu med all inkommande post och papper som jag inte orkade eller hann med. Och så kunde jag enbart fokusera på att infinna mig på rätt plats vid rätt tid och ha världens framförhållning. Jag skulle till exempel alltid veta när det var studiedag i skolan långt innan den kom.

Som överbefälhavare för pluton Papper skulle jag vara rak och tydlig i mitt ledarskap och peka med hela handen så att det inte blev några som helst missförstånd. Och mina soldater skulle svara mig 'Yes ma'am' på alla order. Hård men rättvis skulle jag vara:

Givakt! Uppställning! Pettersson – du går och stryker skjortan först och främst, sedan tar vi itu med dagordningen:

Du – soldat Andersson – går igenom CSNs årsbesked och strukturerar framtida inbetalningar!

Du – soldat Fredriksson – tar tag i nyhetsinformation om alla konton, lån och pension!

Du – soldat Pettersson – sorterar allt material från skolan; informationsmöten, klassrumsstädning och aktivitetsinformation!

Du – soldat Henriksson – hanterar inkommande post och reklam. Sorterar kuvert från tidningar. Nyttigt material ifrån onyttigt!

Några frågor? Nehej, då så!
Verkställ!
Höger om - framåt marsch - ett, två tre:

Aaaaaattack mot pappershögen!

Om jag hade min lilla pappersarmé så skulle vardagen bli mycket enklare.
När jag kom hem från jobbet skulle jag aldrig mer behöva ta itu med posten som jag har så svårt att hitta tid för, utan då hade redan soldat Henriksson sorterat det viktiga ifrån skräpet och källsorterat det. Skolinformation skulle aldrig glömmas bort i väskan eftersom soldat Pettersson skulle ha påminnt mig om den för länge sedan och själv sållat, skrivit upp prioriteringslista och fört in viktiga datum i kalendern som hänger på insidan av skafferiet. Och jag skulle aldrig behöva vara orolig för att åka på någon 150 kronors straffavgift från CSN för att jag hade missat någon inbetalning, för sådana saker skulle soldat Andersson se till att jag skötte klanderfritt.

Jag skulle aldrig behöva sitta mitt i pappershögen i slutet av april när självdeklarationen ska lämnas in och tänka; Var är årsbeskedet ifrån Försäkringskassan nu igen? Jag som visste precis ungefär exakt var jag hade lagt det…

Det hade verkligen underlättat med en pappersarmé.

Undrar om man kan efterlysa en på Servicefinder?
Jag tror bestämt jag ska prova i alla fall.

En vanlig dag hos familjen Kött

Limpsmörgås med salami till frukost, chili con carne till lunch, varmkorv med bröd innan middagshandlingen, pannbiff med potatis och lingonsylt till middag och leverpastejknäckemacka till kvällsfika.

Det är ingen märklig dag, bara en vanlig dag hos familjen Kött.

Tänk vad vi vräker i oss kött hela tiden! Är det någon som någonsin stannar upp och funderar över det? Är våra kroppar verkligen gjorda för att tillgodogöra sig de här enorma köttmängderna som vi vräker i oss? Behöver vi verkligen äta det till frukost, lunch och middag varje dag, veckorna i ända, månad ut och månad in, år efter år? Vi som sitter på kontor och som tar bilen till och från jobbet varje dag, förbränner vi så in i den milda grad mycket näringsämnen och proteiner så att det skulle gå åt kött i de här kvantiteterna?

Knappast.

Att en skogshuggare som levde vid förra seklet behövde den här proteinkosten – och kolhydrater i samma mängder - det kan jag gå med på. Men att vi, vanliga kontorsråttor, skulle behöva få i oss kött tre gånger om dagen, eller mer, det vette tusan hur nyttigt det är egentligen. Och undra egentligen vad som händer i våra kroppar med överskottet?

Varför varnar läkare om rött kött efter hjärtinfarkter medan LCHF-gurus förespråkar det? Det är lite motsägelsefullt, båda predikar nyttigt leverne och så rekommenderar de så olika kost.  Jag tror jag väljer att lita på läkarna ändå.

Det är skitsamma om det beror på de mättade fetterna, bindväven eller proteinerna. Huruvida det ena är bra på egen hand, eller i kombination med något annat. Jag tror ändå inte att det är bra med den här överkonsumtionen av charkvaror.

Nej, vi borde tänka kring den mat vi väljer att stoppa i oss på samma sätt som vi borde tänka kring barnuppfostran. Att det inte finns några regler eller handböcker, utan att man får lita till sitt sunda förnuft och nyktra omdöme. Det vore inte dumt om fler tänkte mer långsiktigt kring sin föda och satte in det i ett lite större sammanhang (där det egentligen också hör hemma);

Vad är det egentligen jag äter, hur påverkar mina konsumtionsval de värderingar jag för över på mina barn och vad får det vi äter i förlängningen för konsekvenser på miljön?

För några hundra år sedan åt folk det som fanns till hands. Det fanns inga matvarukedjor att springa och köpa kött i så fort man var sugen. Om de någon gång fick tag i en bit nöt- eller fläskkött så vände de ut och in på den biten för att tillaga så mycket mat som möjligt, och de använde varenda liten pyttebit, vartenda litet ben eller seg muskeldel.
Nu köper vi kött utan att blinka, och bara de finaste delarna så klart, så som sadel eller fransyska, och slänger resterna som om det vore smutsigt toalettpapper vi höll i handen. Vilket frosseri!

Och tänk att jag, i samma veva som jag slänger den där köttbiten som är kvar på tallriken, bidrar till vanvård och vanskötsel på svenska köttgårdar. Det är så att man borde skämmas egentligen, för att man är så naiv och inte förstår vilken makt man har som konsument.

Nej, jag får allt börja tänka på att jag faktiskt har ett ansvar varje gång jag handlar mat, varje dag vid spisen och varje gång vid middagsbordet när jag propsar på att Gringo ska äta upp på tallriken innan det blir något Kvällsbolibompa. Jag vill inte att hon ska bli köttmissbrukare bara för att hennes mamma hade dålig fantasi i köket under hennes uppväxt.


Därför kommer vi att äta vegetariskt varannan dag hemma hos oss från och med nu. För kroppens, variationens, djurens och det rena samvetets skull.

Vardagsbetraktelser

Har ni någon gång funderat på vilken ögonfärg svanar har?

Vad är det egentligen som gör oss så avtrubbade för all skönhet runt omkring oss?

Daggen i gräset en kall junimorgon, pudersnö på grankvistar i december, öringar som vakar i Indalsälven en julikväll, eller en damm med ett gäng svanar i som simmar runt tillsammans i en park i Borås i mitten av januari.

Är det slentrian, brist på intresse eller har vi helt enkelt blivit för bortskämda för att uppskatta allt det vackra runt omkring oss till följd av det outsinande utbudet av alla sol- och badresor till sydligare breddgrader som var och varannan kotte verkar ha råd med?

Eller kan det vara så att vi inte hinner uppfatta knopparna som håller på att slå ut mitt framför näsan på oss när vi är ute på söndagspromenaden för att vi egentligen är mer fokuserade på att skynda hem för att kolla inkorgen på hotmailen eller för att spela wordfeud på I-Phonen med folk vi inte känner mer än till deras virituella nicks'?

Naturen med sitt sköna landskap ligger öppet för oss hela tiden, varje dag, varje vaken minut, så det kanske inte är så konstigt om vi bara tar den för givet? Det är inte så mycket som har förändrats med björkarnas utseende sedan vi föddes, de ser liksom ungefär likadana ut nu som för trettiofem år sedan. Det kan man inte direkt säga om mobiltelefonen som upptar mer av vår vakna tid än något annat runt omkring oss. 


Vår generation har blivit så otålig och nyhetstörstande, och säkert även smått skadad, av den oändliga informationsmatningen och den teknologiska utvecklingsspurten de senaste decennierna, att det inte längre är särskilt mycket som gör så att vi höjer på ögonbrynen. 

Stackars, stackars oss som tillhör den stressade informationsstörda generationen!

Ja, synd och skam är det för vi går miste om alla de små under som finns direkt utanför dörren varje dag. Vi betalar hellre tusenlappar för att ta med familjen och åka till Liseberg för att titta på julbelysning i gälla neonfärger i riktig amerikansk anda, istället för att värma lite choklad i en thermos och bege oss upp för något näraliggande berg och njuta av solnedgången. De färger som dansar balett på himlavalvet lär nog slå Lisebergs julmarknadsbelysning med hästlängder, skulle jag tro. Men det är människans egna fria val att åka och trängas med en hord andra vilseledda människor i duggregnet en mörk dag i december, ingen annans. 

Bortskämda, ja det är vi allt, när vi har allemansrätten och tillgång till skogen när som helst men nästan aldrig utnyttjar det. Folk ifrån när och fjärran kommer hit för att plocka bär och svamp, men jag känner knappt någon i min bekantskapskrets som orkar masa sig ut i skogen en solig dag i september för att leta kantareller.

Okej då, kanske någon enstaka person, men nästan ingen ur min egen generation. Det är lite synd att den fritidssysselsättningen håller på att falla i glömska, eller bortprioriteras för en kall öl på någon uteservering på Söder istället.

Skärpning sjuttiotalister – på med gummistövlarna, ta ett stadigt grepp om svampkorgen och ut i skogen och leta sopp! Ölen på Söder kommer att finnas kvar, jag lovar.


Tja, fast nu befinner vi oss visserligen i mitten av januari och svampsäsongen är över. Men ni förstår vad jag menar, hoppas jag.

Nej, en dask i rumpan skulle vi ha, alla vi som har glömt naturens prakt!

Vi får försöka släppa mobiltelefonen en kort minut och gå ut på söndagspromenad i skogen. Öppna upp våra sinnen och kosta på oss att njuta lite mellan varven också.

Har ni någon gång funderat på vilken ögonfärg svanar har?

Ett generösare och renare 2012

  Ja gott folk. Nu är jag tillbaka igen.

Till ett nytt år. Laddad med nya idéer, kraft och ambitioner.

Mitt nyårslöfte är att jag ska bli mer generös mot mig själv 2012.
Äta lite mer välkomponerad mat till vardags. Dricka lite finare viner (gå från 69- upp till 120-kronorsklassen hade jag tänkt mig) och köpa den lite dyrare mozzarellan och brieosten nästa gång jag och Gringo ska unna oss tomat och mozzarella sallad eller ost och kex.
Det ser jag fram emot under året som kommer.

Nyårslöfte nummer två är att jag ska börja sopsortera. Ordentligt, minutiöst och absolut inget fusk.

Konserver för sig. Brännbart för sig. Glas och papper för sig.
Ja, ni vet hur det går till.

Jag ska införskaffa sådana där fina små vita plastbehållare med lock på som jag ska ställa under diskbänken, i den ordning de används mest så att arbetsgången förenklas så mycket som möjligt. Och så ska jag skriva med svart tusch och stora bokstäver ovanpå locken vad som ska slängas i respektive behållare. Så att Gringo också kan se och lära sig. Jag lovar att hennes första ord som hon kommer att kunna skriva utantill, förutom sitt egna namn då förstås, säkert blir något så fint som K O M P O S T E R B A R T eller B R Ä N  N B A R T eller något sådant.

Tänk vad vi kommer att imponera på omgivningen!

  Hur som helst, det har varit en skön ledighet ifrån Internet och ett fint slut på det gågna året.

Vi har hunnit med att träffa nära och kära. Njutit av blingbling och polkagriskäppar i granen. Glaskulor och glitter. Ätit choklad och druckit glögg till fördärvelse. Saffranslängder och julgodis har också slinkit ner. Men det har inte blivit så mycket Ris a la Malta som man hade kunnat tro, tyvärr. Jag åt bara upp resterna som stod kvar i kylskåpet på annandagen efter att jag hade kommit hem till min syster igen från en trevlig krogrunda i Stockholmsnatten.

Magen, låren och höftmåttet tyckte nog att det var lika så bra, i och för sig. Men inte smaklökarna. De ville ha mer Ris a la Malta.
Nästa år, tröstar jag dem, då ska jag ta det lite lugnare med Alladinaskarna och nötterna och äta mer risgrynsgröt med vanillinsocker och grädde i istället. Det lovar jag dem.

Summerat har vi  haft det förträffligt. Alldeles perfekt. Lugnt och skönt och blivit ompysslade och bortskämda.

Så Gringo och jag är mycket nöjda och tackar allra ödmjukast för 2011. Nu vill vi ha ett minst lika bra år igen. Eller förresten, vi kan ta ett ännu bättre när vi ändå håller på.

Ett lite generösare och renare år den här gången.