...och på den sjunde dagen vilade vi?

Lugn kanske inte är det ord som bäst beskriver Gringo. 


Inte stillsam, blyg, tillbakadragen eller avvaktande heller.

Hon är allting förutom, skulle man kunna säga. Och bra på sätt och vis är väl det, fast det hade inte skadat om man fick ta det lite lugnt emellanåt.

Jag vaknar upp av ett brutalt jämfotahopp i dubbelsängen, följt av ett duns med båda knäskålarna rakt i mitt mellangärde så att luften fullkomligt går ur mig. "God morgon mamma!" säger en vildrufsig nyvaken och nästan oförskämt pigg Gringo.

Boink - där landade Gringos armbåge 5 mm från nästippen när hon slänger hela sin bastanta 28-kilos kropp över mig, och riitsch där karvade de vassa naglarna upp ett riktigt tjusigt rivsår mitt på högerkind. Helt plötsligt och utan förvarning känner jag hur iskalla vindar knottrar till huden på låren - Gringo har dragit bort täcket från min stackars sömntörstande kropp. Hon skrattar ljudligt och säger att jag måste gå upp nu! 
"Klockan är faktiskt jättemycket och vi ska kolla på Toy Story 2."


Jag låtsas sova fastän det egentligen borde vara stört omöjligt under rådande omständigheter - och det vet Gringo. Jag lurar henne inte.
Iiiiiiiiiiiiiii  - där kom det -primalskriket i sexårsfalsett, följt av ett vrålhögt gapflabb mitt i hörselgången! 


"Jag orkar snart inte mer, snälla Gringo kan jag få sova?" jag vänder mig om och försöker hitta tillbaka till sömnen. Jag ville så gärna få sova, bara lite till.
Men förgäves. 
Helt omöjligt, rent utsagt. 


Jahapp. Då var det bara att pallra sig upp ur sängen, då, och ta itu med dagen. Och fortsätta hamsterhjulsarbetet med att tämja tigern. 


Det är härligt med livliga barn som visar sin kärlek 06.55 på en söndagsmorgon!

Helt fantastiskt underbart om en mamma får säga det själv. 
Jag tror vi börjar dagen med en riktigt stark kopp kaffe.