On the road again

Det ska bli härligt att ge sig ut på motorvägen igen i eftermiddag. Det är en sådan makalös frihetskänsla. Bara jag och Gringo i bilen, och troligtvis P3 på låg volym i bakgrunden; Tankesmedjan, Humorhimlen och Lilla Al-fadji. Och den långa raka vägen framför oss.
De blir trevliga sällskap på väg till storebror och hans familj i Skåne. Strax innan sju står vi nog och knackar på deras ytterdörr. Det blir bra.

Kanske stannar vi och tar en hamburgare i Falkenberg. Men bara kanske, vi får se hur mycket våra magar kurrar då. Jag tänker inte säga något till Gringo för då vet man ju hur det blir med den saken. Då blir det hamburgare vare sig man är hungrig eller inte, och en och annan pommes frites kanske slinker ned också. Det är visserligen inte helt fel en tidig fredagkväll. Ute på roadtrip med min lilla ljuvliga!


Vad jag längtar till klockan fyra så att jag får tanka min Nissan Micra mätt och vi äntligen får ge oss av.  

Ja, kom igen nu då, nu kör vi.

Jag är undantaget som bekräftar regeln

Den som ändå hade mer tid!

Å du milde vad skönt det hade varit.

Tänk om dygnet hade 28 timmar istället för fjuttiga 24. Bara fyra timmar extra, det är allt jag ber om. Då skulle man hinna jobba heltid och fortfarande ha utrymme för kvalitetstid med sin favorit Gringo när man kommer hem om kvällarna. Orka vara energisk och positiv till allt hon vill hitta på efter klockan 18.

Jag skulle hinna laga mat ordentligt, sådana där riktiga långkok à la rotmos och fläsklägg. Prata med nära och kära i telefonen om allt som hänt den senaste tiden. Städa bakom spisen och gnugga rent insidan av microvågsugnen. Planera morgondagen ordentligt och lägga fram morgondagens uppsättning av matchande kläder - till både mig och Gringo. Och handla runt ljust gott bröd till frukost och frukt till skolan, så klart.

Ja, kort och gott, jag skulle ha tid att leva ordentligt. Vara en duktig medarbetare och samtidigt en rejäl bull-mamma. Fast vänta nu - de där extra fyra timmarna skulle rätt så snabbt vara förbrukade kom jag precis på. Kanske att jag ska dra till med sex timmar när jag ändå håller på att förhandla, så att jag får lite egentid framför Antikrundan också, på en torsdagkväll? Det hade varit trevligt.

  Men nu har jag de där fjuttiga 24 timmarna att fördela på ett dygn. Varken mer eller mindre. Jag hinner oftast inte ens med hälften av allt jag skulle vilja få gjort. Anledningen till att jag inte går i bitar är nog tack vare att jag lyckas sänka kraven allt eftersom jag märker att de inte kommer att uppfyllas. Inte nu och troligtvis inte senare heller. Jag försöker att inte se det som ett nederlag utan lite mer som ett mänskligt beteende. Jag får bli undantaget som bekräftar regeln. Annars skulle jag nog bokstavligen vara en vandrande pinne. Hålögd och sönderstressad med sura uppstötningar som går omkring och frenetiskt tuggar Novalucol.

Nej, det vill jag ju inte.

Innan jag går och lägger mig om kvällarna brukar jag istället försöka fokusera på sånt jag har lyckats åstadkomma under dagen, istället för sånt jag inte hunnit med. Glaset känns lite halvfullare och mer upplyftande så.

Efter det brukar jag för det mesta somna skönt, även i vetskapen om att listan på saker som ska göras imorgon så smått börjar svämma över. Då brukar jag tänka på det som skönsångaren Christer Björkman en gång sjöng; Imorgon är en annan dag.

Och även om jag inte är någon direkt fan av schlager så instämmer jag helt och hållet med honom.

Imorgon är en helt annan dag.

Gringo, min Gringo!

Jag älskar dig brukar jag säga till Gringo varje dag

Ibland flera gånger så att hon verkligen ska veta att det är sant.

”Du vet om att mamma älskar dig, va? Mest av allt i hela världen?”

”Jaaaa, jag vet” brukar hon säga, lite buttert under lugg. ”Sluta tjata om det nu. Nu spelar vi Mario.”

Jag brukar pussa henne på kinden på morgonen strax efter att klockan har ringt, när hon fortfarande ligger och sover i vår stora säng och inte riktigt vill vakna.

Sen drar jag fingrarna genom hennes sömnsvettiga korkskruvar som lockar upp sig  i nacken och nosar försiktigt på hennes ena kind. Dessa mjuka persikolena och runda kinder som man skulle kunna vandra barfota över glödande kol för att få stryka. Mammas underbara lilla perfekta ängel, mitt mirakel, min själablomma, mina läppars favorit panna att pussa och min näsas ljuvligaste doft att inandas.

Gringo - vad du gör mig glad!

Hopp ur sängen! Raskt in till tevesoffan i vardagsrummet och på med Morgonbolibompa - allt i en rasande fart.

Sen hör jag henne ropandes i lätt irriterad stämma: ”Mamma – när kommer ostmackan med mjölk egentligen? En sån där stor rund macka vill jag ha!”

Hon  förvarnar mig inte, ger mig ingen chans att hinna med. Hon går från noll till hundra på en minut. Jag står oftast vid spisen och lagar morgongröt till mig när det här utspelar sig.

”Kommer, ska bara röra om lite i gröten först!” svarar jag kanske.

”Men aaaaarrrrghhh ska man behöva vänta hela dagen, kanske?” brukar hon klämma till med då. Lite på skämt, lite på allvar. Men mest för att kolla min reaktion, tror jag. För att se hur långt hon kan gå innan gränsen är nådd.

Tålamod är något de skulle sälja på Ica i femlitersflaskor. Den skulle stå mellan Bob hallonsaft budgetpack och balarna med oändliga mängder toapapper. Så att man inte missade den. Och så skulle man få 20% rabatt tillsammans med ”Mina varor” och Bufféutskicket en gång i månaden.

Men efter att man ordnat med den där stora runda ostmackan, hällt upp glaset med mellanmjölk, tagit fram dagens kläder, hjälpt till att sätta på dagens kläder, borstat korkskruvarna i nacken och borstat de små gaddarna, så kan man inte för sitt liv förstå att man för femton minuter sedan ville köpa extra tålamod på flaska!?

För där i soffan sitter ju världens timidaste, frommaste, mättaste, mest välkammade och mest väluppfostrade lilla sexåring som aldrig någonsin gått någon på nerverna.

Nej, inte Gringo inte. Hon håller inte på med sånt.

Tänk vad mamman kan vara dum som inbillar sig sådana saker ibland.

Ett glas mousserande Publiceringsrosé

Appropå det här med eufori, ja.

Det är en skön känsla. I motsats till ångest och självömkan (det kan vi som sagt prata om en regnig dag i november när jag sålt smöret och tappat pengarna på stan någonstans).

Idag på kontoret klockan 15.48 infann sig känslan av eufori – starkt och med enorm kraft! Jag slängdes nästan bakåt i min ergonomiska kontorsstol när jag läste e-mailet från DN om att min lilla bagatellinsändare hade fått hedersplatsen på insändarsidan!
I gårdagens upplaga.

Åh – du härliga lag om alltings jävlighet. Så bitterljuvt!

När man för en gångs skull blir publicerad i Sveriges största dagstidning så får man reda på det dagen efter, när man är gårdagens nyhet. Lika het som sur ved. Det följer ungefär samma fina melodi som att man nog ”kommer att dö en vacker dag”. Istället för en gråmulen dag. Bara för att.

Nåväl, jag ska inte muttra. Bättre att vara gårdagens nyhet än ingen nyhet alls. Absolut. Alla dagar i veckan. Och jag är verkligen glad och tacksam!

Skål, hörrni, nu tar jag mig ett glas mousserande publiceringsrosé och känner in den där omtalade euforin än en gång!

Och den är härlig!

Är det så att han har rätt, Magnus Uggla?

Är underbart alltid kort?

Varför kan inte underbart få hålla i sig en stund? Det behöver inte vara jättelänge, bara en liten stund längre än fyra sekunder.
Bara så pass att man hinner ledsna på det, litegrann i alla fall.

Ja, fast lite längre än fyra sekunder varar det nog för mig, ibland nästan en hel dag.

Den här underbara känslan av eufori! När man helt ärligt inte tror sig kan se några riktiga problem inom den närmsta framtiden. Saker och ting flyter liksom bara på (ungefär som "kompis det går bra nu"), magen fylls av små fjärilar som flyger omkring och skapar ett litet underbart pirr i mellangärdet, endorfinerna syresätter varenda liten cell i huden som gör så att man spritter litegrann och får små lycko-ticks. De gör så att man blir så där härligt Carola-intensiv i blicken. Ja, så att man nästan  ser lite frälst ut, kan jag tänka, när man går till affären och köper mjölk och ler ett alldeles för brett och ihärdigt leende vid kassadisken samtidigt som man i falsett sjunger ut att ”ja, tack det var bra så”.

De här dagarna väger man nästan ingenting heller, så när man går omkring lättar man från marken i varje steg man tar. Alla kläder man har i garderoben är snygga eller har i alla fall enorm potential  (just det här är väldigt relativt till dagens humör), man är fin i håret, hyn är rätt så problemfri också förutom den där bekymmersrynkan i pannan, men den är ju alltid där så den räknas inte. Men just den här dagen så syns den inte, den har helt enkelt försvunnit.

På radion spelar de någon medryckande och dansant låt som man diggar och sjunger med i - visserligen hellre än bra - men det är ingen annan än jag och Gringo som hör ändå. Hon hyssjar mig givetvis, men jag sjunger vidare. Tillslut stämmer hon också in.
Så till och med bilköerna till och från jobbet och skolan blir nästan, ja, nästan behagliga sådana här dagar.

När det regnar öser det verkligen ner!

Men det värsta är att det stämmer in på de dagar då allting känns precis tvärtemot, också.

Och de dagarna infinner sig lite oftare än de här euforiska dagarna. Tyvärr.
Men det kan vi prata om en annan dag.

Nu är det tid att njuta, för han har rätt herr Uggla - underbart är verkligen kort.

Underbara mamma

Mamma, mamma underbara mamma!
Tänk att jag älskar dig så mycket. Jag är lika mamma-tokig nu som när det var jag som var sex år.
Måste ni verkligen åka hem imorgon - jag vill inte det! Kan ni inte stanna, bara någon dag till? Det var ju så mycket som jag ville att vi skulle hinna med.

Jag vill inte att ni ska bo 90 mil härifrån. Dumma dumma avstånd som gör så att vi ses så sällan.

Men jag vet att ni måste åka. Vardagen kommer ikapp oss imorgon.
Då ses vi väl till jul.

Puss och kram

Ett stycke mormor

Ett stycke mormor ifrån Norrland på fredagsmorgonen for,

För att förgylla tillvaron för mamman och Gringo som i Västra Götaland bor.

I nio timmar med sambo och vovve i en bil

Runt lunch lär de nog stanna vid en Mackedonk någonstans och ta sig ett meal

Annars blir magen skrikig och arg och hungrig som en varg

Vilken tur att Gringo och mamman ikväll därhemma sitter och väntar

Gringo har ingen aning att de kommer men jag vet att hon längtar

efter mormorn , Molly, farbror Jompe och en ny barbie kanhända?

Åh kan inte tiden gå snabbare så att de någongång kan anlända

Inte klockan tre eller fyra utan fem

då kommer släkten ifrån Norrland äntligen hem!

Thank you means merci

Jag avskyr verkligen den reklamen och den låten. Jag vet inte exakt vad det är som gör den är så motbjudande? Troligtvis alla de där präktiga, glada och prolemfria amerikanerna som springer omkring och kramar varandra på flygplatsen och ler bländande vita Colgateleenden där man ser både den övre och den undre tandraden samtidigt. Hur bär de sig åt utan att få kramp i käken egentligen?

Usch.

Ibland ploppar den reklamen upp i mitt huvud fastän jag inte har sett den på flera år. Jag tittar nästan aldrig på teve nuförtiden, speciellt inte på reklamkanalerna och om jag mot all förmodan skulle göra det så byter jag kanal direkt när reklamen kommer. Jag är så lättpåverkad så jag törs inte ens ha den på i bakgrunden. För då kan jag ju få någon hemsk reklamlåt på hjärnan, som till exempel den här.  Som tur är har jag kommit på att jag är lättpåverkad så jag försöker liksom ”skydda” mig själv och Gringo genom att inte titta på de kanalerna för mycket.

Gud vad politiskt korrekt jag låter nu, men det är jag inte. Inte alls, och inte pålitlig eller konsekvent heller. Det är det som är så jobbigt med mig. Att man aldrig vet riktigt var man har mig (däribland även jag inräknad).

Men det spelar ingen roll, för just nu finns inga problem.

I periferin någonstans ser jag mig och Gringo komma springandes på terminal 5 på Heathrow med vinden böljandes i våra hår. Vi springer i slow motion mot varandra från varsin ände av terminalen med armarna utsträckta i varsitt V!
I ena handen har jag något...
Vänta nu vad är det? Jo, en chokladask.
För det är ju så jag visar min kärlek och uppskattning.

Plötsligt hörs musik i bakgrunden och någon börjar sjunga:

”I’m so happy I’m so glad that I found you. I want to thank you and thank you means Merci”.

That’s it – ingen mer teve för mig!

Ännu en duracelldag till ända

Den här dagen lär inte gå till historien som en av de lugnaste.
Nej, det lär den inte göra.

Klockan 06.50 i morse lämnade jag lägenheten, klockan 20.30 kom jag hem igen.
Då hade jag hunnit göra följande:

- jobba som en duracellkanin i 10 timmar
- promenera två raska varv runt sjön på lunchen
- köpa lunch till en kollega (det var på vägen tillbaka från sjön så det räknas egentligen inte)
- snabbt sprungit in på en begagnataffär och hittat två ohyggligt snygga teakhyllor
- bestämt mig för att köpa teakhyllorna
- promenera till bankomaten på eftermiddagrasten och hämtat ut tusen kronor
- snubblat på ett brunnslock och nästan slagit ut en framtand
- gått tillbaka till begagnataffären och spanat lite till på andra snygga grejer
- haft beslutsamhetsångest
- bestämt mig för att bara köpa hyllorna just nu och därefter betalat dem
- slutat jobba och åka till Gringos farmor som bor på andra sidan stan
- ätit en banan samtidigt som jag gått ut ur bilen mot farmorns port
- åkt med Gringo till simskolan
- funderat på om jag håller på att tappa förståndet
- konstaterat att jag nog inte håller på att göra det men att jag kanske ska börja lugna ned mig lite
- tvättat och schamponerat Gringo efter klorbadet
- skjutsat hem Gringo till pappa
- åkt och handlat mat på Ica Maxi inför middagsbjudningen imorgon kväll
- kommit hem
- satt på potatisen och marinerat kotletterna inför imorgon
- hängt upp blöta handdukar och badkläder
- bloggat

Och..... - nej nu får det faktiskt räcka. Sara trött. Nu sängen.

God natt!

Vilken tur att det finns gnällventiler

Men vad det ska regna hela tiden!

Jag orkar snart inte med den här gråmulna himlen mer. Mörkt och dassigt. Slaskigt och rått. Regnkläder från skolan som aldrig riktigt torkar innan de ska utsättas för ännu mer väta, små söta storlek 32 stövlar som börjar luckras upp invändigt och fodrade gummijackor som slits med hälsan i en rasande fart på skolgården.

Vilken tur att de små liven inte bryr sig nämnvärt om vad det är för väder eller vind ute. De är lika spralliga och glada (eller vissa dagar sura och tvära) oavsett sol på himlen eller ihållande störtskurar.

Come rain or shine – det finns inga dåliga väder bara dåliga kläder.

Jag är helt övertygad om att Gringo håller med om det. Och det är väl en himla tur nu när vi har hela regniga oktober, november och december framför oss.

Huvaligen, säger jag!

Kommer den här humörsbestämningen avhängigt av dagens väder med åldern förresten? Eller varför hör man aldrig barn gnälla på dåligt väder?  Är det bara kanske vi som börjar bli gamla och vissna som liksom använder det dåliga vädret som en ursäkt till att få gnälla lite extra, om allt möjligt i största allmänhet? Litegrann som en ventil. En gnällventil.

Nja, eller så är det bara helt enkelt bristen på fantasi och illusioner som växer sig allt starkare med åldern och som drar ner humöret och det mentala allmäntillståndet så pass att den allra sista lilla livlinan man har kvar för att orka gå rakryggad och se omvärlden i ögonen just den dagen är – att det är fint väder ute!

Men just idag regnar det. Stackars alla oss över trettio.
Eller alla de som måste lyssna på oss.

Programmerad till att shoppa?

Jag har en ledig förmiddag idag! Vad ska jag hitta på då?

Om jag får välja precis vad jag vill i hela världen....?

Jo jag vet! Jag gör som 75% av alla andra människor som är lediga idag - jag åker till shoppingcentret och köper någonting!

Är det inte lite konstigt att man är så duktig på att gå omkring och inbilla sig att man behöver en massa saker fastän man egentligen redan har ett rätt så komplett hem, garderob och necessär?

Det är verkligen märligt att man kan bli så sugen på allt från en ny tandborste, till en ny vinterkappa, nya batterier till köksradion eller varför inte - en ny bil!

Det förstås, ibland är verkligen diskmedlet slut, tandborsten sönderborstad, vinterstövlarna totalt oomklackningsbara, eller jeansen riktigt urtvättade och fransiga i nederkant. Men med handen på hjärtat, långt ifrån så ofta så att det på något sätt skulle rättfärdiga varje gång visakortet får hoppa upp ur plånboken och bländas av shoppinggallerians migränframkallande lysrör.

Det händer tyvärr ibland att en oproportionerligt stor del av min tankeverksamhet går till totalt fabricerade behov, skapta av allt från brist på stimulans i vardagen till tja, i princip vad som helst; något jag sett på teve, något en kollega pratat om i fikarummet eller något jag råkat få en skymt av på baksidan av en buss jag kört om. Jag får helt enkelt för mig att jag måste köpa något, och vips så är hela den maniska utvärderingsprocessen igång.

Är jag en lättpåverkad uttorkad tvättsvamp som längtar efter att få doppa mig i affärernas tvättbalja av fina förpackningar, trevliga expediter och läckra produktutbud? Kanske, kanske inte.

Här kan man faktiskt på allvar börja ifrågasätta vem det var som började -hönan eller ägget?

Har jag egentligen reklamen på annonspelarna att skylla på eller är det så att det är jag som längtar så otroligt mycket efter att få konsumera att jag letar runt efter första bästa passande reklam som får bli mitt svar på och bekräfta mitt nypåkomna konsumtionsbegär (”Jo men Ica-Stig sa ju att den nya olivmortadellan passar så otroligt bra till fetaost, så då måste jag ju testa en sån, såklart”)? Eller varifrån kommer den här molande känslan i magen som hela tiden (eller rätt så ofta i alla fall) säger åt mig att det är något jag saknar i min omgivning?
Vad är det egentligen jag behöver för att bli komplett, eller åtminstone ett steg närmare komplett än vad jag är nu?

Jag undrar ibland om jag någon gång kommer att bli helt nöjd med det jag har eller om jag ständigt kommer att befinna mig i någon slags utvärderingsfas där jag ideligen går omkring och känner efter vad det är jag saknar i min tillvaro, och hur jag kan fixa till det? Lösa ett påhittat problem.

Tänk att man har ett sådant starkt begär efter att få spendera sin så hårt inarbetade lön, att även om man egentligen inte behöver göra av med den så hittar man på anledningar till att få spendera den. Är inte det höjden av självdestruktivitet?

Fast jag vet att jag är långt ifrån ensam om att skapa mina egna konsumtionsbehov. Jag känner ganska många personer där det kliar i fingrarna, jämt och ständigt, och som inte kan vänta ens fem minuter efter att lönen kommit in på deras konton innan de känner att de måste sätta sprätt på pengarna.
Jag försöker i alla fall ifrågasätta mina påstådda måsten en eller två gånger innan jag lättar på plånboken, och försöker hålla mig till rimliga prisnivåer. Jag är tack och lov faktiskt medveten om den här svagheten.

Ibland funderar jag på om konsumtion egentligen är ett uttryck för något annat, något större som är livsviktigt för oss människor och vår överlevnad. Om den här lusten till att shoppa kanske mer är en typ av instinkt än ett begär?

Den starka viljan till att konsumera som många känner kanske egentligen är ett förklätt uttryck för en av de viktigaste ingredienserna i våra liv; det här med att vi ständigt vill försöka komma till en ny, högre och, vad vi tror, bättre levnadsfas. Själva klättrandet i sig hör ju ihop med vår strävan att vilja komma till en högre nivå och därför kan vi aldrig heller bli riktigt nöjda med det vi har.

Kan det vara så att vi kanske är förprogrammerade till att vilja konsumera – att det ifrån början faktiskt inte är reklamen som styr oss utan själva evolutionen i sig?

Om pengar kan bidra till ett bättre jag och konsumtion är vägen till målet så är det ju inte så konstigt att vi konsumerar som aldrig förr - den moderna människan tror sig ju äntligen ha funnit en genväg till survival of the fittest. Tänk att man numera kan köpa sig till sitt släktes framtida överlevnad!

Så vad är det egentligen för krafter vi försöker att motarbeta när vi biter oss i läppen i omklädningsrummet och verkligen försöker att motstå de där sanslöst snygga Acne-jeansen för dryga tusenlappen? Om de är vägen till ett bättre jag, så vem är jag att neka mig själv och min avkomma den möjligheten?

Det hade varit bra om man hade evolutionen att skylla all sin onödiga shopping på ur den synvinkeln att man i så fall inte skulle behöva ha särskilt dåligt samvete eller klandra sin dåliga karaktär för att man hade råkat gått och köpt den där svindyra Diormascaran för femhundra kronor på Åhléns.

Då kunde man ju i så fall bara hävda att det var ett driv från högre okontrollerbara krafter och inte på grund av ens egna fria vilja, och att man därmed egentligen inte heller hade haft något val …

Vad blir det för mat?

Vad blir det för mat ikväll frågar jag mig själv?

Jag vet inte.  Kanske parmalindade oxroulader i portvinsås med kalvfond och grädde? Och till det ugnsbakad potatis med säsongens primörer?

Njae, det är nog bara potatisen jag har hemma så det blir ju ett sånt pådrag...

Ja, jo, det blir ju det.

Hemma hos Per Morberg lär det vara annat ljud i skällan. Där verkar det bjudas på festmat var och varannan dag, lagad i hans lyxkök inrett med produktplaceringar från alla möljiga köks- och elkedjor i Sverige.

Lyllos honom – och hans familj också, förresten.

Tänk att få tillaga all den där gourmématen i hans gigantiska drömlantkök med alla fantastiska mässingspannor, gjutjärnsgrytor, kastruller och andra attiraljer som hänger från krokarna i taket. Och på det, världens mest enorma gasspis och arbetsytor i klass med Pampasslätten, fullt utrustade med allsköns köksmaskiner man inte ens visste fanns!

Om jag hade alla de där köksredskapen, den stora arbetsytan, drömköket, ekonomin till råvarorna och dessutom alltid en halvfull redan öppnad vinflaska som man kunde halsa ur när man blev svettig och törstig – och personer som sprang och plockade upp efter mig när jag tappade grejer på golvet – ja, då kanske jag också skulle ge mig på att göra min egen grönsaksfond. Kanske till och med min egen skaldjurs- och köttfond!

Men fram tills dess att jag har allt det så fungerar det bra med den vanliga köpta Knorrbuljongen man hittar på hyllorna på Ica. Och lite simplare måltider hemma. Även om Per Morbergs mat ser ohyggligt god ut.

Jag har helt enkelt inte tid.

Jobbar man heltid och har aktiviteter med sitt lilla ljuvliga barn två av fem vardagar i veckan, och tvättstuga en av dem, så finns det liksom inte riktigt utrymme för hemmagjord tagliatelle och lingongtarte på en torsdagkväll. Det gör verkligen inte det.
Hur mycket man än vrider och vänder på det och hur gärna man än vill.

Då blir det de här lite enklare måltiderna, som....ja, just det.

Inte den blekaste.

Konsten att ta ett chill-pill

Fy alltså vad förstörd man blir av allt det här stressandet.

Magen blir bubblig. Ögonen blir lätt rödsprängda. Läpparna flammigt smultronrosa med konturer som flyter ut (lite som dagen-efter-kvällen-före-läppar) och huden alldeles blek och glåmig. Och så går man omkring och smårapar också pga obalansen i magen.

 Ja det gör man.

Det är den fula verkligheten. Då rapar och fiser tjejer, även prinsessan Madeleine.

Men, tänk om det stannade där, dvs att man bara blev ful och ofräsch.

Nej då, det ska såklart påverka psyket också. Så att man ska bli både ful och ha en dålig personlighet. Inte antingen eller, som brukar vara standard i amerikanska sitcoms, utan här är det pest och kolera i en härlig kombination.

Standardscenen:

Den coola collegekillen till den andra spänniga amerikanska fotbollskillen i soffan med en låda popcorn på magen:

 “OK, she’s not like the most gorgeous girl you’ve ever seen, but she’s got a great personality! I’m tellin’ ya.”  Burkskratt, fastän det egentligen inte var något roligt alls.

Scenen där de pratar om mig skulle bli så här:

“Well, to be honest with you Charlie,I had to dump her, it wasn’t just that she was like ugly you know– but she’s got a really bad personality as well!”

“Oh my God man – it’s like two don’ts that won’t make a right, you know!”

Där, däremot, kom det inget burkskratt utan ett förinspelat “Aaaaaaaaaaaaaawwww” från publiken som tycker synd om den snygga collegekillen för att han hade lagt ned tid på ett sådant nedköp.

Well, jag kanske inte alltid är ett rejält nedköp, fast antagligen litegrann när jag är stressad.

Men till er som blir direkt drabbade vill jag säga att jag arbetar på det just nu (som man brukar säga om sina dåliga sidor på arbetsintervjuer), om det är till någon tröst. Benhårt!

Jag är medveten om problemet, och det är ju alltid en början, enligt psykologen på DNs hemsida. Man ska se till möjligheterna och inte inskränkas av murarna man är så duktig på att bygga upp omkring sig och sitt "jag".

På plussidan så är jag i alla fall medveten om att jag blir stirrig, otålig, nojig, flackig, nervig och får fruktansvärt dåligt tålamod när jag känner att varken jag  eller tiden räcker till. Medveten om att jag nog själv skulle uppleva mig som ett störigt nervknippe som jag troligtvis inte skulle vilja umgås med om jag inte kände mig själv. Och troligtvis inte vilja åka bil med heller. Inte ens med Wu Tang Clan skrålandes ut ur högtalarna.

Jag testade en liten ny avstressningsövning imorse när jag och Gringo kom femton minuter för tidigt till skolan. Istället för att bli uppstressad och tänka på allt som jag skulle ha hunnit med om jag hade varit på kontoret just då, så tänkte jag;
"Perfekt. 10 minuter att stressa av på. Coola ned mig. Ta ett chill-pill. "

Det unnar man sig ju inte annars på morgonen. Eller vid lunch. Eller middag.
Så jag satt där i tumultet i korridoren utanför klassrummet med Gringo tätt intill mig och blundade och andades djupt. Det var jätteskönt - en riktig energikick.  En pappa som jag känner sedan Gringo gick i förskolan gick förbi och frågade om jag var trött. Nä, svarade jag, jag bara simmar ut i universum ett tag och omfamnar skönheten och oändligheten.

Nej, nu ljög jag, så sa jag inte alls för jag heter inte Di Leva i mellannamn. Men det hade varit kul om jag hade svarat så.

På lunchen ska jag åka till shoppingcentret och leta new age avslappningscd. Jag ska börja meditera tror jag.

Meditera mera. Eller jag får se om jag får tid. Oj det var visst redan lunch!

It's alright, baby's coming back

"It’s alright, baby’s coming back.

And I don’t really care where he’s been, no.

It’s alright, baby’s coming back,

and I won’t turn him around this time.”

 

Jag sjunger på Eurythmics idag. Inne i huvudet medan jag arbetar. Med ett litet leende på läpparna. För idag kommer älsklingen äntligen hem igen!

En vecka har hon varit borta. Och jag har inte det blekaste om vad hon har gjort. Men det brukar jag inte ha annars heller när hon har varit hos pappa, för hon brukar inte vilja prata om det av någon anledning. Och då behöver hon inte det heller. Jag vet att hon har haft det bra, för det har hon alltid när hon är där, och det är det viktigaste.

Ikväll när vi sitter i soffan och tittar på sena Bolibompa  efter gymnastiken och hon precis har mumsat i sig sin nattmacka, nybadad och med Elvivebalsamlukt i håret, då ska jag krama om henne stadigt och länge. Då kommer den där lilla pusselbiten i hjärtat som just nu åkt iväg på semester att flyga tillbaka till sin plats och lappa ihop mig igen.

Då blir allting som det ska igen.

“I'll be your cliff (you can fall down
from me).
I'll be your ledge (you can lean upon
me).
I'll be your bridge, your flowering tree
You can still depend on me...
And I'll be (the ticking of your clock).
And I'll be (the numbers on your
watch).
And I'll be (your hands to stop the
time).
I'll even be your danger sign”

Tio år

Det är väldigt svårt att undvika vad det är för dag idag.

SVT sänder oavbrutet från 7.55 på morgonen till klockan 17 i eftermiddag. Det pratas om det på radion. Och på facebook och twitter. Det är överallt.

Idag är det ingen rolig dag alls. Och inte har man några särskilt roliga minnen från när det verkligen inträffade heller, för precis tio år sedan.

Den 11:e september är en sådan dag man för resten av livet kommer att minnas precis vad man gjorde, vid exakt det tillfälle man fick reda på  nyheten. Man minns det ända in i detaljnivå.

Det är samma som med Palmemordet för drygt 25 år sedan. Då kommer jag också ihåg exakt vad jag gjorde.
Pappa kom nedstörtande från trappan i radhuset på fredagkvällen med beskedet. Jag och lillebror hade fått vara vakna lite längre för att det var helg, och mamma hade haft ett sådant sjå med att få oss i säng och vilja sova. Och inte blev det enklare att få oss mindre uppskruvade efter att pappa hade kläckt det som hänt.

”Statsministern har blivit skjuten!”

Jag kommer så väl ihåg chocken fastän jag bara var åtta år. Mamma blev jätteskärrad, pappa likaså. De brukade inte ge utlopp för sådana känslouttryck särskilt ofta, så det är kanske egentligen mer av den anledningen jag kommer ihåg det här så väl, än av själva nyheten i sig. Troligtvis. Även om man inte blev matad dagligen med nyheter om nordiska statsministrar som hade blivit skjutna på den här tiden.

Hur som helst, från den 11:e september har jag såklart lite andra minnen.
Då jobbade jag för Browns butikskedja i London och sålde designerkläder. Ett riktigt tråkigt jobb som nästan helt uteslutande gick ut på att vika kläder så att de låg snyggt på de sparsamt dekorerade hyllorna och att de övriga hängande klädesplaggen hängde rakt och prydligt med jämna mellanrum från varandra på sina galjar.

När det väl var avklarat piffade man till sig lite i håret i en av de tjugo speglarna som var uppsatta på väggarna, och sen stod man helt enkelt bara rakt upp och ned i åtta timmar och snackade goja med den andra butikssäljaren tvärsöver golvet som gjorde exakt samma sak.

Den andra butikssäljaren var en halvdeprimerad, härjad fransyska i medelåldern som var bitter på det mesta som hade gått snett i hennes liv, och som mest av allt såg fram till de fem minuterna efter varje heltimme då hon fick gå ut och dra tre snabba på sin röda John Silver utan filter.

Jag tror ibland att nikotinsuget var så starkt att hon avverkade en hel cigarett i en enda djup inhalering. Åt, såg jag aldrig att hon gjorde, hon fick väl all energi ifrån sin John Silver, antagligen- men så var hon späd som en nötskrika också. Och det var ju fint i de här sammanhangen! Även om hon inte var särskilt upplyftande att umgås med så hade hon ett varmt hjärta och vi utbytte några riktigt bra konversationer under de tre vedervärdigt tråkiga månaderna som jag jobbade där.

  På morgonen tisdagen den 11:e september stod jag där på Brownsgolvet och pratade med en amerikansk kund precis när den färgade dörrvakten rusar in och frågar om vi har hört vad som hänt i New York?

”Nej, vad då?” svarade den amerikanska affärskvinnan nyfiket.

”Ett flygplan har kraschat in i ett av tvillingtornen på World Trade Center, och man tror att det är terrorister som ligger bakom det!”

Den amerikanska affärskvinnan ger ut ett litet vrål och börjar gråta. Jag förstår ingenting. Verkligen ingenting!? Vad är det som händer?

Trots att jag inte riktigt greppat sitautionen, får jag försöka trösta den storgråtande amerikanskan som fumlar fram sin mobiltelefon för att ringa en anhörig i USA. Gråthickandes i telefonen nickar hon hej då mot mig och rusar sedan ut på South Molton Street. Jag ser henne aldrig mer men kommer aldrig att glömma bort henne.

  Efter det var terroristsnöbollen i rullning, med all världens skrämselhot som vi Londonbor matades med nästan dagligen (jag hade bott där i ungefär fem år vid den här tidpunkten så jag antar att man kunde kalla mig för Londonbo). Fyra månader senare beslöt jag mig för att lämna London för gott, just på grund av det som hände den 11.e septemeber och de konsekvenser det fick därefter.
Det är inget beslut som jag någonsin har ångrat, men det är klart att det här datumet har påverkat mitt liv och mitt livsöde. Jag vet inte om jag hade flyttat hem till Sverige igen om det inte hade varit för det här, men det spelar ingen roll att spekulera i det nu. London var i alla fall ingen trevlig plats att bo på i slutet av 2001. Då var det skönt att komma hem till den trygga norrländska småstaden och börja plugga upp avgångsbetygen från gymnasiet på Komvux istället.

  Det är skönt att det har gått tio år nu. Jag får en klump i halsen varje gång jag tänker på den här dagen och rädslan jag hade under den sista tiden jag bodde i London. Och det får mig att verkligen uppskatta det jag har nu och har åstadkommit under de senaste tio åren:

En högskoleexamen. Ett körkort. Köpt en jättefin bil och en fantastisk lägenhet som bara är min.

Och fått den allra mest underbaraste lilla dottern på hela jordklotet – Gringo!
Det har varit tio bra år ändå.

...eller Pasado Mañana?

Jodå, så att tvätten sorterades, golven dammsögs och disken röjdes undan från diskbänken i köket. De andra sysslorna får vänta tills imorgon. Eller till pasado mañana. Hushållsarbete, för övrigt, blir så otroligt mycket mer angenämt om man sätter på sig en rolig hatt. Jag lovar!





Känner du min kompis Mañana?

En helg när man gör det man vill, ja.

Den tanken var ju något att hänga upp humöret på igår i alla fall.

Och när jag vaknade imorse och tänkte igenom ALLA grejer som jag äntligen skulle ta i tu med just den här lördagen, så var jag fortfarande i den goda tron om att jag faktiskt skulle genomföra smärre mästerverk idag.

Måla över restbiten av den gamla tapeten som fortfarande syns under fönstret i köket, till exempel.

Eller fixa de tusen sladdarna som går från teven och dvd:n till väggutaget på andra sidan av vardagsrummet. Och när jag hade gjort det skulle jag städa Gringos rum (bara den deluppgiften skulle egentligen ha tagit hela dagen, om den gjordes grundligt med dammtorkning i bokhyllorna och allt, men det förstod inte min lilla orealistiska nyvaknade hjärna imorse).

Och sen var det ju tvätten i sovrummet som hade hängt där sedan torsdagkväll. Den skulle sorteras och vikas in i respektive garderober.

Ja, just det, och så självklart den vanliga helgdammsugningen och det dagliga köksröjet av diskbänken.

Så klart att jag skulle hinna med allt det här på 10 timmar! Nema problema – jag är ju Sara – superkvinnan! Som uppenbarligen aldrig behöver vila eller hämta igen sig. Vad är det, förresten?

Så låg jag och tänkte imorse vid 9.22 efter att jag torkat bort sömngruset ur ögonen.

Det här var ju en ny dag med nya utmaningar och massor som skulle fixas! Kom igen då, nu kör vi så det ryker!

Sen så vände jag mig om i sängen och kom i samma veva på en sak. Om jag skulle vänta lite, säg bara en si så där tio minuter och vila lite till i sängen och sen gå upp? Ja, det gör jag.

Men sen så var det ju så fantastiskt skönt i sängen just den här morgonen, alldeles precis rätt mystemperatur i täcket. Och precis just då infann den sig. Den där starka motviljan till att ens orka gå upp ur sängen. Det var den gamla goda mañana-känslan som hade kommit och hälsat på. Och jag var helt enkelt tvungen att ge mig hän den, annars hade den nog blivit arg.

”Ja, nej då skiter vi i det här, i alla påhittade måsten, och tar en morgon prommis istället. Gringos rum kan vänta till imorgon.”

”Ja det gör vi, målningen och sladdarna också, och så drar vi ut på secondhandaffärerna och letar upp det där svartbruna skåpet som vi måste ha till sovrummet.”

Jag var överens. Vad bra.

Tre raska varv runt sjön hann jag med att promenera, ungefär 4 km, direkt efter kaffet. Det är ju egentligen inte en sådan enorm kraftansträngning, men jag kände snabbt att jag verkligen inte har tränat alls på ett tag. Efter bara två varv började svetten forsa. Sweatshirten var plaskvåt när jag kom hem. Och jag som klarade av fyra varv utan några problem för bara någon månad sen. Nåväl, jag får nog börja röra på mig lite mer och lite oftare. Bra kondition är verkligen en färskvara.

Väl hemma – snabb dusch. På med de tokrandiga strumpbyxorna , följt av diverse andra kläder. Smink på. Tre snabba sprayningar i hårbotten. Check. Och sen iväg – ut på loppisrunda! Wohooo, seconhand stores watch out!

Men vad fann jag när jag väl kom fram?
Jo, inte ett jota. Eller förresten, ett ganska fint avlastningsbord från femtiotalet, i teak eller palisander eller nåt. Men det tråkiga med femtiotalsgrejerna på loppisarna nu för tiden är att de har gått och blivit så förbaskat dyra. De behöver inte ens vara särskilt estetiskt tilldragande, är de bara gjorda av teak lägger secondhandhandlarna på en femhundring på priset, och vips så var det inget secondhandfynd längre. Det förstör hela loppiskänslan, hela jakten. Det är ju inte bara själva vintagestilen man är ute efter, det är ju sporten och lyckoruset man får när man hittar det billigt, också. Annars kan det ju nästan lika gärna kvitta.

Så jag åkte hem tomhänt. Visserligen rätt så glad i hågen, för att jag inte hade slängt ut pengar på något onödigt Upsala-Ekeby fiskserveringsfat som jag inte behövde. Det var mycket bra gjort av min maniska loppishjärna att inse det när jag stod där och dreglade vid kuriosadisken. Det händer annars rätt så ofta att jag lyckas inbilla mig att det finns behov för alla de föremål som attraherar seconhandögat. Men nu lyckades jag som tur var inte skapa något behov för ett fiskserveringsfat just idag, så jag kom hem med lika mycket pengar som jag hade när jag for. Det tillhör inte vanligheterna.

Men då kvarstår frågan om vad jag borde göra resten av dagen då.... Klockan är ju trots allt inte mer än strax innan fyra. Jag skulle ju eventuellt hinna med att avverka runt en tredjedel av den där ”att göra listan”.

Fast så kommer det ju en morgondag också, förstås.

Hmmm....jag får nog fundera på det ett tag. Eller rådfråga mañana-känslan, kanske. Undra just vad den skulle säga?

Fredagsbarn

Ibland vaknar man upp och riktigt känner på sig att det kommer att bli en bra dag. Man vaknar direkt när klockan ringer, klarvaken i skallen efter en lagom djup och skön sömn. Kan hända att det var lite tack vare att jag bäddade sängen med nya sängkläder och ett härligt lent satinlakan igår kväll efter tvättstugan. Eller att jag var riktigt slutarbetad i skallen med fyrkantiga datorögon när jag gick och  la mig så att sömnen verkligen tog ut sin rätt. Det spelar ingen roll – jag har sovit skönt, det är solsken ute och det är fredag!

Vilken fredagsmänniska jag har gått och blivit, sen.

Jag trodde faktiskt inte att det skulle hända mig – jag som var van att jobba veckans alla dagar förut under studietiden. Plugga och sitta på föreläsningar måndag till fredag, för att sedan stressa iväg till extrajobbet som butiksbiträde på fredag eftermiddag och precis komma på att, "Ja just det, det är barnbidragshelg  den här helgen!"– eller ännu värre- lönehelg! Jippi! Not.
Dagarna och veckorna bara flöt på utan början eller slut in absurdum.

Vilket hit-och-dit-fläng-liv man levde. Innan arbetspassen under helgen skulle jag dessutom skynda med Gringo till farmor som bor på andra sidan stan. Av och på bussen med barnvagn, ingen som hjälpte till - regna gjorde det alltid också - för att sedan anlända på jobbet fem minuter sen och måsta ursäkta mig, blöt i håret och med andan i halsen. Att jag hade varit vaken sedan klockan sex på morgonen och flängt runt halva stan  med buss var det ingen som var intresserad av. Kom man inte i tid var man slarvig.
Så ja, upp med humöret, på med läppstiftet – nu ska vi sälja kläder!

Så höll jag på under småbarnsåren. Lyckligtvis fick jag mitt riktiga jobb rätt så snabbt efter högskoleexamen, så att vi äntligen kom in i "normala" rutiner. Inte igen utan till sist.
Jag hade aldrig upplevt det som Svensson kallar ”normala vardags/helgrutiner” innan jag var 30 år fyllda. Aldrig riktigt haft en ”normal” privatekonomi heller, för den delen, eftersom jag levt på CSN:s bristiningsgränsuträkningar i sju svåra år (jag hade en väldigt utdragen utbildningperiod, jag är inte specialistläkare om någon nu skulle tro det)! Några normala helgrutiner hade inte Gringo heller upplevt tidigare, men som tur var pågick det här flackandet inte längre än till hennes andra födelsedag. Jag tror inte hon har tagit någon större skada av det, eller hoppas åtminstone.
Annat än att hon fick leva ihop med en rejält stressad morsa de första åren av sitt liv, i och för sig.

Det måste vara därför jag har kommit att älska fredagar så mycket. Det är någonstans fortfarande förknippat med ren och skär lyx! Något som är till för andra men inte för mig. Ja, nästan för bra för att vara sant.
Men nu är det sant!

Nu är det fredag, solsken och jag får verkligen göra precis vad jag vill hela helgen! Det är lyx.

Torsdag

Idag blir det nog ingen soppa och pannkaka hemma hos oss. Gringo kommer att vara hos pappa fram till på måndag nästa vecka, så jag har precis gått in i  ”the lonely mother’s blues” just nu. Då är det inte lika gott med sådana vardags-fest-måltider som grönsakssoppa med pannkaka, sylt och vispgrädde. Då passar det bättre med pasta och pesto, äten direkt ur kastrullen framför teven.

Äsch, det är bara några dagar, nu får jag gaska upp mig lite. Tänk i somras när hon var borta i tre veckor (har nästan förträngt det nu). Då hade jag sådan lonely-mothers’-blues så att jag nästan gick under jorden. Man fungerar liksom inte riktigt som människa när man tvingas stänga av 95% av ens jag, dvs mamman och helt plötsligt bara vara Sara. Eller, stänga av är kanske fel ordval, mer lägga på is handlar det nog om. Låta vetskapen om att man måste släppa taget ett tag, och inte veta vad som händer i hennes vardag, domna av. Det är inte så kul.

Även om det nog är viktigt ibland med att få egentid och utveckla sig själv och sina intressen (missförstå mig inte, det tycker jag VERKLIGEN att det är) men  t r e  veckor är banne mig alldeles för lång tid borta ifrån sitt barn. Det är nästan så att jag börjar få ångest inför nästa sommarsemester redan.

Fast nu är det ju ett tag fram till dess. Vi har en hel lång (eller kanske kort) ljuvlig höst framför oss, Lucia på skolan, julen och sen snö. Snö, snö och mera snö och snöskottning. Tills man kräks. Eller tills man får börja äta semlor, förresten!

DÄR har vi något att se fram emot!

Men just idag blir det nog pasta pesto att festa loss på, som sagt. Och sen tvättstugan.

Det ska väl gå det också, det kan ju inte vara fest riktigt varje dag.

Simskola

Det är bra. Himla bra, faktiskt. Där får de plaska, lära sig att inte vara så rädda för vatten, och som det hörs på namnet, lära sig att simma. Förhoppningsvis.

Gringo har inte riktigt lärt sig simma än. Hon har visserligen bara gått i simskola i två terminer, så det är kanske inte så konstigt. Hon tar bara något simtag och slänger sig hejdlöst framåt i vattnet och tror att hon ska flyta.

Det gör hon inte.

Då reser hon sig upp, för ihop armarna till bröstsimställning och kastar sig raklång framåt i vattnet igen.

”Titta mamma – jag KAN simma!" intygar hon med uppspärrade, intensiva och övertygande ögon.

”Åh – vad bra!” svarar jag oftast. ”Fast det kanske är bra om du fortsätter att gå kvar i simskolan, bara ett litet tag till. Man kan ju alltid bli bättre, vettu!”

Det brukar mötas av en smula missnöje, men rätt så snabbt kommer hon på att hon faktiskt  ä l s k a r  simskolan. Så det var trots allt inte en sådan dum idé att fortsätta i den, ändå.

Ikväll strax efter middagsdags ska vi vara i simhallen. Jag kan tänka mig att Gringo håller på att längta ihjäl sig just nu. Det gör i alla fall jag.
Fast inte så mycket efter simskolan, utan mer efter henne. Jag ska åka och hämta henne hos pappa strax innan det börjar. Vi har inte setts på ett dygn och jag längtar redan så otroligt mycket efter henne.
Allt jag behöver är bara en liten snabb kram från min älskling så att jag blir jag människa igen!

Kan inte klockan gå lite fortare?

Snart!

Konsekvent - inte konsekvent? Det är frågan.

Idag gick jag igenom en sådan där fasansfull morgon som de flesta föräldrar bävar inför. Inte nog med att jag fortfarande inte blivit riktigt bra i magen efter magsjukeepidemin, det var dessutom en sådan där morgon när ens underbara unge inte ville att man ska gå ifrån skolan. En sådan morgon då hon spjärnade emot när man försiktigt men bestämt försökte att bända loss hennes lilla armar som krampaktigt höll fast om ens ena lår (som på bilden ovan, fast inte så mycket som en kram utan mer som en "lämna-mig-inte-manöver"). Aj vad det värker i magen när man känner sig så sträng och måste vara så beslutsam, bestämd och konsekvent - och verkligen gå när man har sagt att man ska gå!


Klockan var strax efter tio över åtta, då lektionen börjar, och Gringo ville verkligen inte att jag skulle gå. Tårarna forsade ner för hennes kinder och hon upprepade som ett mantra att hon bara ville vara med mig.
Nu är det så att jag vet att ungefär 75% av de tårarna var av trots och krokodil art för att hon inte ville gå i skolan just idag. Men det räcker att veta att 25%  nog faktiskt var äkta ledsamhet för att man som mamma ska gå därifrån och må riktigt dåligt. Hon ville nog faktiskt hellre vara med mig idag.  Det var just det som gjorde det så svårt alltihop. Ambivalensen. Den dumma ambivalensen och det dåliga samvetet!
Och så visste jag att vi avbröt och störde den övriga lugna skaran som satt och väntade vid samlingen på den runda röda mattan på golvet inne i lektionssalen. Så jag var verkligen tvungen att gå.


Stackars Gringo. Hon ville inte att mamman skulle gå. Men det gjorde jag ändå. Usch, vad jag känner mig kall.




Fast det är jag egentligen inte. Inte för fem öre, förresten. Kanske till och med att jag är lite för snäll och mesig ibland, när jag tänker efter. Och kanske att jag är lite för inkonsekvent också, när allt kommer omkring. Fast jag försöker verkligen att vara rak och förutsägbar och infria mina löften och 'hot'. Precis så som man ska vara för att småbarn ska känna sig lugna och trygga, eller som man har hört av andra att man ska vara, åtminstone.


Men jag tycker nog att det är rätt så viktigt att man lär de små att det faktiskt är mänskligt att ångra sig ibland också. Eller att man helt enkelt bara ändrar sig, eller kommer på en bättre lösning på någonting. Det behöver inte vara synonymt med dålig karaktär - tvärtom. Och det händer ju i vuxenvärlden hela tiden!


Jag tycker att det är viktigt att Gringo får lära sig att motivera sina åsikter. Säga varför hon vill ha någonting och i så fall också få lära sig att argumentera för det. Ibland (eller rätt så ofta, tyvärr) övergår det dock till att hon börjar köpslå eller förhandla om allt från vilken del av maten på tallriken hon ska äta till hur länge hon ska få vara uppe på kvällen. Men den biprodukten av att hävda att inkonsekvens är mänskligt och sunt, måste jag tillägga, var något som slank med och kom gratis på köpet. Jag ska se över det där vid ett senare tillfälle, tror jag...




Men till mitt och många andra föräldrars försvar, måste jag bara få säga att det verkligen inte är så lätt att alltid vara konsekvent! En del verkar tro det, allt för ofta är det vuxna utan barn som vet precis hur man ska bete sig mot dem. Eller så den äldre generationen som helt enkelt har glömt bort hur barn i trotsåldern är. Hur ljuvliga men också så besvärliga de kan vara, ibland. Just därför kan det hända att jag tar till den här ursäkten om att det är okej att ändra sig, någon gång.


Kan faktiskt hända att den dyker upp i mitt huvud i bilen på väg hem ifrån affären på en fredagkväll, till exempel. När både jag och Gringo är ruggigt sugna på den där stora härliga papperspåsen med fredagsgodis i. Då kan det hända att mamman ångrar det hon nyss sa vid godisdisken.


Det där ofantligt dumma som handlade om något i stil med att de inte skulle äta något godis alls förrän de kommit hem och ätit upp middagsmaten.....