Internetsemester

Jag har tagit Internetsemester, om det är någon som undrar.
Det är riktigt skönt. Inga tråkiga reklam-email att radera. Ingen ofrivillig grön lampa som lyser vid mitt namn och symboliserar att jag vill ta emot stressiga, felstavade kortmeddelanden från människor jag knappt känner. Inget Google som skriker att all världens information finns tillgänglig för mig, just i denna sekund.

Men det betyder också att det inte blir så mycket skrivande i Gringo och mamman, heller tyvärr. Fast det gör inte så mycket, för just nu pågår  det inte så där värst många jätteavancerade tankar innanför pannbenet på mig. Så misströsta inte, inläggen hade bara varit av medelmåtta karaktär, ändå. Rena rama nonsens och inte alls lika bra som det här.

När jag kommer hem om kvällarna orkar jag inte ens hänga upp jackan på galjen som hör till Elfahyllanordningen, utan jag slänger den på stolen i hallen istället. Sen springer jag in i köket och lagar till lite pasta lagom för en, tar fram Zetapeston ur kylen för att sedan skynda in i vardagsrummet och slå på teven. Och sen ockuperar jag soffan precis hela kvällen och riktigt förkovrar mig i det senaste som hänt i regionen genom Västnytt, känner efter var i kroppen det eventuellt skulle kunna göra lite ont framför Fråga Doktorn, för att lite senare bli riktigt nostalgisk och undra vad som händer med världen och mänskligheten framför Minnenas Television. Efter det är det dags för nutidsorientering med Aktuellt, Rapport och kanske till och med TV4 nyheterna. Det beror på dagsformen och om mina trötta ögon vid det laget orkar med alla gälla färger i TV4 överhuvudtaget.

Igår hade jag faktiskt ovanlig tur där jag satt och halvlåg i tresitsaren, för då visade de reprisen av fredagens På Spåret. Då lärde jag mig att skaftet på en lie kallas orv. Rena rama julafton.

De här tevekvällarna är som en pånyttfödelse för mig. Det var länge sedan sist.
Jag brukar sällan se på teve nuförtiden, det hinns liksom inte riktigt med eller bortprioriteras, kanske jag snarare ska säga. Det enda jag brukar lyckas se av dumburken är snuttar av Bolibompa när jag serverar Gringo morgonmackan. Barnkanalen har faktiskt varit den enarådande kanalen hemma  hos oss de senaste fem åren när jag tänker efter. Så det är på tiden att jag tar tillbaka makten över fjärrkontrollen. I alla fall under den här veckan när Gringo är hos pappa, sen får vi väl se hur det blir med den saken. 
Bara en kväll kvar tills hon kommer hem igen nu, sen ska jag göra andra grejer än att titta på teve på kvällarna.

Hur som helst, det är skönt med Internetsemester.
Jag känner att jag måste ta det emellanåt. Det blir för många timmar framför den där ultravioletta datorskärmen annars. Och läsa om folk som varit och tränat, bakat pepparkakor, åkt på semester eller har det så fantastiskt i sina nya fina hus. Jag känner att jag vill lägga ned tid på annat nu än att fundera på vilka tummar upp jag ska fördela under dagen.

Till exempel luta mig tillbaka och bli underhållen ett tag. Gärna av Mosebacke Monarkin. Inte analysera eller fundera eller grubbla. Bara ta det lugnt och varva ner. Ja, som ni vet, jag har sagt det förut.

Jag tror jag fortfarande är bortrest på den där mentala chartern. Och det är skönt här, jag tror jag stannar ett tag till.

Vi ses när jag kommit tillbaka.

Älskad av universum

Det ligger någonting i det som Thomas Di Leva säger.

Att universum inte förstår ordet inte.

För visst är det så att varje gång man går på stan och så innerligt hoppas att man inte ska stöta på just den där jobbiga människan som man inte vill träffa, så gör man precis det. Eller när man är som allra mest stressad och kommer hem med matkassar och bara ska skynda sig upp för trapporna och in i lägenheten för att påbörja middagsmaten, så kommer den där trevliga grannen som man inte sett på länge och vill långprata med en.
Eller när man fått i sig ett (eller kan hända två) glas vin och säger just det där man inte skulle säga.
Men då behöver man inte bli frustrerad eller irriterad utan kan trösta sig med att det bara är universum som visar sin kärlek.

Lite smickrande är det ju ändå, att universum vill en så väl att den bäddar så att precis allt det man så innerligt önskar sig, verkligen också händer. Fast den glömmer bara ett pyttelitet, men ack så betydande ord som kommer före själva önskningen.

Ordet INTE!

Det är bra att Thomas Di Leva har uppmärksammat det här missförståndet, för då kan man ju se på alla de här små vardagsirritationerna ur ett annat perspektiv. Ur en lite mer optimistisk synvinkel.

Av den anledningen har jag bestämt mig för att istället känna mig smickrad och utvald nästa gång jag stöter på fröken Superdryg på stan, eller råkar säga något plumpt utan att tänka mig för.

Tänka att det är fantastiskt att universum håller mig så kär så att den infriar alla mina önskningar.
Fast det sker lite språkförbistringar ibland.

Uppenbarligen rätt så ofta.