I am the Resurrection

Må lycka och välgång följa dina spår

Hur mäter man framgång?

Är Annie Lööf mer framgångsrik i sitt liv än Pelle Johansson på bilmeken nere i stan bara för att hon vid 28 års ålder har en jur kand, är näringsminister och partiledare?
Är makt och kändisskap den enda måttstocken på lycka och välfärd vi vet?

Massmedias svar är ja. Du blir automatiskt mer lyckad och framgångsrik om du väljer en publik karriär. You're nobody unless you're on TV.
Och visst är det så. Tjänar du inte ohyggligt mycket pengar eller regelbundet dyker upp på kvällspressens löpsedlar existerar du inte.

Men vad hände med den vanliga knegaren, då?

Honom var det ett tag sedan de belyste i media. Den vanliga kompromiss-Svensson som själv har valt att dela sin tid mellan arbete, hämtning/lämning på förskolan, skjutsning till fritidsaktiviteter och stress in och ut ur mataffärer. Ja, kan ni det förstå? Att han har själv valt det livet. Vilken loser.

Varför kan inte bara en vanlig människa hämtad ur vardagen som lyckats få ihop en fungerande privatekonomi och ett kärleksfullt familjeliv få sitta i tevesoffan någon gång och ge recept på lycka och framgång? Det han har lyckats med är nog så svårt. Konstigt att media ständigt väljer att bara belysa personer med mycket makt och pengar som lyckade. Bara för att de lagt alla sina ägg på en jur. kand och sedan gjort spikrak karriär inom politiken.

Är det kanske för att de är smartare än oss andra? Driftigare? Så att de skulle vara värda att beundra?
Kanske, kanske inte.

Eller så kanske det mer handlar om vad som drivit dem under deras ungdom och utbildningsperiod. Om de har haft karriärtunnelseende och känt blodsmak efter revansch och pengar eller om de istället valt att se livet mer nyanserat, utan skygglappar. Det handlar nog mest om skillnad på motivation och prioriteringar, än om intelligens och driftighet.

För att gå till mig själv så ville i alla fall jag prova på fler saker i livet än bara en enda. Jag ville utforska fler funktioner på bilen än att bara krampaktigt stå på gasen i 140 km/h på autobahn, i direkt färd mot drömjobbet. Jag tog medvetet de där avstickarna på landsvägarna vid sidan om motorvägen. Och körde vilse uppför alptopparna i Österrike bara för att jag skulle få se lite mer av det här livet. Det var mina val, mina prioriteringar. Synd att den mångfalden av erfarenheter alltmer nu börjar verka till ens nackdel och litegrann få en att framstå som inkonsekvent i sina livsval än att de skulle ha medfört någonting positivt till personen.

Man skulle mäta lycka och framgång i hur väl man har lyckats uppfylla sina egna drömmar och mål i livet, istället för att bli jämförd med offentliga karriärister. Hur tillfreds man är med sin livssituation sett ur ett subjektivt perspektiv. De flesta personer jag känt genom livet har haft drömmar som spretat åt olika håll och haft projekt på många olika plan som de velat lyckas med. Och resultatet i de flesta fall har ganska ofta blivit en slags kompromiss av allt det där de ville göra och uppleva innan de dör. Och i väldigt många fall är de tillfreds med sina val, mix av erfarenheter och var någonstans i livet de har fört dem.

Jag tror det är ganska ovanligt att en persons samtliga drömmar och mål genom livet pekar åt ett och samma håll. Med undantag för Annie Lööf och Blondinbella, då förstås.

De har verkligen varit konsekventa och fokuserade i sina karriärval. Jag kan beundra dem för det, men samtidigt också tycka lite synd om dem. Synd för att de inte provat på något annat och att de aldrig fått virra bort sig på småvägarna och fått uppleva hur spännande och roligt det faktiskt är att känna sig lite vilse ibland.

Det är aningen missvisande att det ständigt är den här typen av personer som får representera framgång och resa runt och föreläsa för gymnasieelever.

Visst är Annie Lööf och Blondinbella i allra högsta grad riktiga framgångsexemplar, men det som sällan nämns är att det endast är en väldigt smal del av livet där de har lyckats bli så framgångsrika. Det talas sällan om allt det de har fått försaka. Och att framgång kan innebära så många andra saker än bara pengar, makt och karriär.

Lycka och framgång är relativa begrepp.

Hur tillfreds är du med livet på en skala mellan 1 – 10?

Om både Pelle Johansson och Blondinbella skulle svara 10 på den frågan, skulle det betyda att de är lika framgångsrika och lyckade i livet båda två. Och så är det nog på riktigt också.

Det vimlar säkert av förklädda Anni Lööfs och Blondinbellor runt omkring oss överallt. I affären, på stan och på bensinmacken. Som går omkring och är framgångsrika och nöjda med vad de åstadkommit i sina liv, utifrån deras egna val, motivation och prioriteringar. Fast ingen vet om det. 


Kanske inte ens de själva.

Lucy

Gringo har blivit storasyster.
Äntligen!
Som hon har väntat. Och tjatat. Och tjatat lite till. Och blivit arg. Och gråtit och skrikit och legat på golvet och sparkat.


För att sen helt plötsligt försvinna in på sitt rum i knappt en halvtimme. Stora pennskrinet åker fram tillsammans med pyssellådan. En ballong blåses upp och sedan kommer kökssaxen på villovägar. Ett, tu, tre är en kropp utklippt ifrån ett stort pappersark. Och två ögon, en liten rund näsa och en glad mun målad i svart tusch på ballongen. Med hjälp av lite tejp förvandlas Gringo raskt till den skickligaste kirurg och sätter ihop de två delarna med varandra.
Och vips så finns hon bara där - Lucy!


”Det här är Lucy, min lillasyster” konstaterar Gringo stolt när hon presenterar oss för varandra första gången. ”Hon är odygdig och gör aldrig som du säger, mamma.” Gringo tar med sig Lucy och hoppar upp i dubbelsängen där jag ligger och vilar.


”Nähä!”, svarar jag. ”Hon är inte lika väluppfostrad som sin storasyster, alltså?”

”Nej, inte alls, hon är jättebusig”, svarar Gringo roat. ”Mamma, nu slår Lucy mig på kinden. Inte får hon göra det?

”Nej det får hon verkligen inte”, säger jag och rynkar på ögonbrynen mot ballongansiktet som ligger livlöst bredvid mig i sängen. ”Fy skäms på dig Lucy, om du inte är snäll får du gå in på ditt rum!”
Gringo ser mycket nöjd ut när jag förmanar Lucy, och nickar instämmande.

”Bra mamma”. ”Och nu så säger Lucy att jag slog henne fast det gjorde jag inte, jag bara råkade komma åt henne med armbågen lite.”
Jag förstår att Gringo vill att jag ska säga till Lucy igen, hon tycker det är så roligt när jag är med och leker och när hon får bestämma villkoren och till och med sufflera mig ordagrannt. Så jag spelar vidare;

”Lucy, du förstår Gringo kom bara åt dig lite med armbågen, det var inte meningen. Se till att bli vänner nu och lek med storasyster!”
Gringo tittar storögt på mig och sen på pappersdockan och sen på mig igen. Precis som om hon i den sekunden inte riktigt vet om Lucy finns på riktigt eller inte.

Lucylekarna kan hålla i sig under en hel dag ibland. Hon lever sig in i leken fullkomligt, tappar nästan tid och rum och låter sig uppslukas totalt av sin egna fantasi. Hon springer omkring i lägenheten, hand i hand med sin papperssyster. Gringo springer på sina pigga ben medan Lucy hänger med i varje rörelse, fladdrandes med sin ledlösa papperskropp och ballonghuvud som hamnat lite snett av eftermiddagens alla vilda lekar. Hon är så lycklig över att äntligen få vara storasyster.

När det är dags för middag dukar jag till Lucy också.
”Här får du sitta, gumman, här sitter jag och här får Lucy sitta”. Och så dukar jag fram tre tallrikar på bordet.
Men då hör jag en förvånad stämma i bakgrunden;
”Varför har du dukat till Lucy också? Hon äter inte, hon är bara en låtsassyster ju.”

Och då stannar jag upp där jag står mitt i alla köksbestyr, med tre uppsättningar kniv och gaffel i högsta hugg och tre glas med sugrör i, och bara tittar på min lilla fantasifulla och bångstyriga ängel.

Det förstås, det har hon ju rätt i instämmer jag. Lucy finns inte på riktigt. Hon är bara en ballong och en bit papper, och sådana brukar ju inte bli så värst hungriga.

Gringo skakar på huvudet och suckar uppgivet.
”Nej, det blir de inte. Tänk att man ska behöva berätta allt för dig.”

Inget är som väntans tider

Vilket skituttryck.

Det finns väl inget roligt med att gå omkring och vänta på saker och ting? Gå omkring och vara ambivalent och orolig. Slita sitt hår och sova dåligt. Bita naglar och ha småfjärilar i magen. Inte av endofrinart, utan av orokaraktär.
Oj, vilken angenäm känsla det är att gå omkring och vänta!

Jag vet inte vad jag ska göra.
Hur jag ska sluta tänka på det. Hur jag ska sysselsätta mig med annat. Hur får man tiden att gå? Kan den inte bara småspringa iväg ett tag, obemärkt så att jag inte tänker på det. I en si så där en och en halv vecka. Det är allt.

Kanske jag ska ta och låna alla Gudfadernfilmerna? Då är jag ju sysselsatt tre kvällar den här veckan. Eller alla avsnitt av Madmen? Den serien ska också vara enormt bra, sägs det. Jag har ju missat den eftersom den har visats efter klockan åtta på kvällarna.

Nu blev jag ambivalent igen. Inte bra.

Just precis vad jag behöver nu – mer emotionell bergodalbana.

Och sen kommer domen.
Antingen tummen upp eller tummen ned. Tills dess får jag väl bara stå ut, antar jag, och åtminstone ha min egna tumme hålld.

Krampaktigt, stenhårt, benhårt!

I've got life, brother

Upp och hoppa!
Klapp på kinden. På med kaffet. Insup aromen, goddammit.

Nu tar vi nya friska tag. Här finns det ingen tid för depp och sura miner.
Ingen tid att förlora.

Nu när man är mitt upp i livet och allt. När blomman uppnått sin allra skönaste prakt, om jag får säga det själv – utslagen, djupnyanserad och färdigväxt.

Jag har bestämt mig. 
Jag ska sluta sörja över det jag inte har och vara glad för det jag har istället. Det kanske låter som en klyscha, men det är en utdragen process innan man kommer fram till det, på riktigt.

För precis som min kära kollega på jobbet brukar säga när jag kanske klagar över att min rumpa ser lite stor ut snett nedifrån i vänsterprofil;
Passa på och njut nu – för det blir bara värre!

Ja. Tänk om det är så?
Att det är min prime time jag är inne i nu. Mina femton minuter i rampljuset.

Då ska jag tamejtusan ta för mig också. Blomma ut rejält medan jag är på toppen.
Plocka fram guldglitterögonskuggan och partysminka mig varenda dag till jobbet. Börja toupera håret på bakhuvudet också, som jag har tänkt göra så länge. Sätta igång att träna regelbundet igen och smörja in kroppen med dyra väldoftande bodylotions. Ta hand om mig helt enkelt. Säga till varenda kroppsdel att jag älskar den.
Och så ska jag unna mig de absolut finaste kläderna jag har i garderoben en regning tisdagmorgon i november. För den lär ju inte bli mer solig i min vanliga svarta tröja och ett par slarvjeans. Life is what you make out of it, som de säger där borta, för att vara ännu mer klyschig. Och jag tror att de har rätt.

Undrar om jag ska lära Gringo äta laxcarpaccio på torsdagar istället för pannkaka, också?

Ja, det ska vi börja göra.

För när ska vi annars göra det?

De finaste höga klackarna ska dammas av och alla gamla Chanelarmband som legat nedstoppade i byrålådorna av jantelagsanledning ska staplas omvartannat på handlederna.

Här ska skrytas, pratas om mig själv, hur smart och söt Gringo är och alla roliga saker vi ska göra framöver.

För nu får det vara nog - här ska levas!

Realist - javisst.

Jag har blivit realist.

Det känns bra, för jag känner mig inte lika lätt bedragen då.

Jag tror att det jag ser är vad jag får.
Jag tror på slumpen. Inget trams om kärlek vid första ögonkastet, utan snarare på en serie tillfälligheter och generellt flyt. Eller oflyt.

Jag tror inte på livslånga kärleksrelationer. Jag tror på teamwork, kompromisser, anpassningar, uppoffringar och väl planerad logistik i vardagen. Romantik är något man läser om i böcker eller ser på film. Man ska nog vara lite skeptisk till alltför konstiga sammanträffanden i mötet med nya personer.
Jag tror på rationellt tänkande, evolutionen och matematiska uträkningar som inte ljuger för en.

Det är egentligen ingenting magiskt över naturens skönhet. En orkidé ser ut som den gör för att den genom årtusenden anpassat sig till att anta den mest energieffektivaste formen - inte för att bedåra sin omgivning. En sång man tycker är fin följer ett matematiskt harmoniserat recept. En människa anses skön för att hon är programmerad efter naturens lag om symmetri. Förädlad i generationer av en serie tillfälligheter som har flätats samman.

Likaså är förälskelser bara kemiska reaktioner i ens inre och behöver inte nödvändigtvis vara kopplad till två. Det är ett egoistiskt tillstånd bara, inget mer.

Ja, visst är det tråkigt att vara realist. Det håller jag med om.
Men det är befriande att se saker och ting för vad de är.

Bara som ett resultat av en enda lång serie av rena och skära tillfälligheter.

Julen som antidepressant

Det är en mörk period just nu. En sovande period. En avvaktande period när inte så mycket händer. En period för eftertanke och tända ljus och kura ihop sig framför brasan.

Om man har någon att kura ihop sig med, vill säga.

Fast det har ju jag, som tur är. Jag har Gringo.

Hade det inte varit för julen skulle jag inte tycka att särskilt mycket var så vidare värst kul just nu. Det kan låta bortskämt när man lever ett sånt bra liv som jag, som verkligen har så oerhört mycket att vara tacksam för;
Världens finaste unge, världens mysigaste lägenhet, världens sötaste lilla bil och ett bra jobb.

Så varför är jag ändå lite nedstämd och till och med ledsen ibland? Varför är ingenting särskilt kul längre?

Jag försöker äta hälsosamt. Försöker att inte röka mer än de där festcigaretterna som hör fredagsvinet till. Promenerar mina varv runt sjön varje lunch för att syresätta musklerna, bli motståndskraftigare mot kylan och få i mig dagens portion av dagsljus. Precis det som psykologen i dagstidningen rekommenderade mot höstdepression förra onsdagen. Och socialisera med vänner. Det gör jag också så gott jag kan, och sover ordentligt.

Oooo, ja, att jag sover sen.

Ni skulle inte tro det var sant om ni visste när jag gick och lade mig om kvällarna.
K l o c k a n    å t t a.

Jag vet - det är vansinne och seriös deppvarning!

Men, likväl, nästan alltid klockan åtta på vardagarna går jag och lägger mig.
Jag kan liksom inte se någon anledning till att jag ensam ska sitta och uggla framför vare sig teven eller Facebook efter att Gringo gått och lagt sig, bara för att vara hålögd och okoncentrerad på jobbet dagen efter. Jag tycker  helt enkelt inte att det är värt det. Då sover jag hellre.

Dessutom visar de nästan bara strunt på teve ändå så jag känner inte riktigt att jag missar något viktigt. Möjligtvis nyheterna då, men de läser jag ändå varje morgon till kaffet och gröten.

Hade jag haft någon vuxen att ha givande och intressanta konversationer med på kvällarna så kanske situationen hade varit annorlunda. Men nu har jag inte det, så då kan jag lika gärna socialisera i drömmarna. Dessutom ger jag ungefär 98,5% av min dagliga energi mellan klockan 5.30 och klockan 18.00 så det är inte så mycket kvar av mig efter att jag läst godnattsagan runt åtta för Gringo.

Kalla mig konstig, och jag skulle säkerligen instämma.

Nåväl, jag försöker inte få medlidande även om det kanske verkar så.

Jag vet att jag är fånig som går omkring och slår dank i min lilla höstdeppdimma. Jag vet att jag måste skärpa mig, jag brukar faktiskt påminna mig själv om det rätt så ofta när jag är så här.

Efter regn kommer sol, som pappa brukar säga. Och visst är det så. Det är bara det att det känns som om det kommer att regna mycket ett tag framöver nu.

Så det är tur att det är jul snart! En riktig liten frälsare i allt mörker.
Då får jag tröstäta Ris a la Malta tills jag blir illamående och lyssna på julmusik. Inte för att jag tycker att Jingle bells är särskilt bra, eller Christer Sjögrens tolkning av Gläns over sjö och strand, utan för att jag får något annat att koncentrera mig på än mitt egna vemod. Något som irriterar, blinkar, glänser, överdriver och vilseleder tankarna. Något som händer och livar upp tillvaron en smula. Och det tackar jag allra ödmjukast för.

Ja, välsignad vare väl julen, om inte annat så i egenskap av antidepressant.

Blocketsöndag

Det är skönt med lata söndagar.

Man kan sova tills man vaknar. Kliva upp och göra kaffe medan Gringo kollar på Morgonbolibompa. Läsa tidningen och bre en macka. Gå runt och finula i lägenheten i tofflor och morgonrock. Fundera på vad man ska göra av dagen. Komma på att man prompt inte måste göra något av de där sakerna man precis hade kommit på att man kunde göra.

Och gå och lägga sig igen.

Ta med datorn till sänghalmen. Skriva lite nonsens om totalt ointressanta saker. Kanske surfa på internet lite.

Det är inte för intet det kallas Blocketsöndag.

Undrar just vad jag behöver köpa idag?

Kvällskurs i lindans, tack!

Stackars alla tonåringar som växer upp nu.

Anorexia nervosa vid 13, på tok för tidig upplysning om alla slags konstiga Kamasutraställningar via skräptidningen Frida vid 14, silikon-race till plastikkirurgen vid 16, Luciatävlingar och väteperoxid vid 17, övertrassera kontot för Nicole Richiesolglasögon vid 18, anticellulitkräm vid 19 och Angelina Jolies plutläppar vid 20.
Är livet en skönhetstävling? Kanske, för många tjejer som känner att de inte lever upp till alla absurda skönhetsideal.

Men det stannar inte i tonåren. Det verkar vara ganska många tjejer som aldrig riktigt blir kvitt de här tankarna helt och hållet i sina liv. Även om de anser sig själv starka, självständiga och frigjorda. De verkar tro att alla de här åtråvärda kändisattributen är ett måste för att de ska passa in och bli omtyckta, och accepterade. Och kanske är det så i vissa kretsar?

Just därför är det nästan lite elakt och osolidariskt att så många som själva sitter fast i komplexträsket ojar sig över alla de som vill betala dyra pengar för att strama åt kindskinnet hos plastikkirurgen. Och tycker att det är beklagligt att de inte kan acceptera sin krokiga näsa eller tidslinjerna i pannan.
Men till plastikoffrens försvar kan jag inte direkt säga att det här perfektionssträvande samhället lämnar något vidare val åt dem som känner sig utanför eller annorlunda. Många som opererar sig kanske gör det för att de tror att kvinnonormen är just Victoria Silvstedt. Eller någon annan Slitzbrud. Och det är ju inte så konstigt när det råder ett mediaklimat som säger att människan inte får lov att vara människa längre. Nej, 2011 ska människan vara perfekt, och helst se ut som en Barbiedocka. 

Det komiska i kråksången är att om man skulle sätta ihop alla dessa åtråvärda och tillsynes, var för sig, perfekta Barbieattribut så skulle resultatet inte bli så himla perfekt i slutändan. Man skulle se ut lite grann som en hitsingel av Max Martin. Det vill säga varken särskilt jätteoriginell eller charmig, eller ens nämnvärt snygg. Bara platt. 

Vad jag ska kämpa hårt för att Gringo ska förstå att hon verkligen är finast i hela världen, och räcker till, precis som hon är.

Ja, det är en konstig tid vi lever i.
När man slår på teven på torsdagskvällen visar de först avsnitt tre av fyrtiofem av Tyra Banks struntsåpa 'Top Model',  för att efterföljas av 'Leilas mat' där vi ska lära oss göra macarons av ett helt 500 grams margarinpaket och tre lastutrymmen florsocker. Vad lämnar det för smak i munnen hos betraktaren?

Mums! Eller vänta nu, jag menar kräks.

Fastän jag inte är tonåring längre känner jag av de här skönhetskraven från omgivningen rätt så tydligt ibland. Det gäller att man är en riktigt duktig lindansös för att balansera getingmidja med att kunna doppa mandelbiskvier i kaffet var och varannan dag. För klarar man inte den balansgången kan man ju inte, som media intalar oss, både vara snyggast, slätast och smalast på dansgolvet och den perfekta husmodern som kan slänga ihop ett långkok på en söndag klockan fyra till elva hungriga matgäster. För att sedan med ett leende överraska med Gräddpavlova och färska hallon till dessert. Balansen måste sitta där den ska om det ska gå ihop.

Jag vet att jag har problem med det här, men det kanske bara beror på dåligt balanssinne? Det tog ju trots allt fem år för mig att lära mig cykla när jag var liten.
Fast det verkar som att det fungerar bra för en hel drös andra människor där ute. Undrar just var de har gått på lindanskurs någonstans?

Får jag lov i en Smaklökstango?

Stekt falukorv med vitabönor. Det är underskattad mat.

Tänk vad sugen jag var på det i går eftermiddag när jag skulle gå hem ifrån jobbet. Det var nästan så att munvattnet började rinna när jag påminde mig om aromen ifrån nystekt falukorv och ljudet av en Heinz vitabönorburk som öppnas. Kan hända att jag var abnormalt hungrig också, så kombinationen blev nästan outhärdlig.

Det är egentligen en ganska välkomponerad rätt om man tänker efter (ur ett smakperspektiv, då, snarare än ur näringssynpunkt). Sältan ifrån falukorven gifter sig alldeles utomordentligt med den egentligen på tok för söta tomatsubstansen som Heinz kallar tomatsås och som kommer tillsammans med de sönderkokta vitabönorna. Troligtvis går 8 av de 10 kronorna som burken kostar till förpackning och annonsering, 1,50 till Ica och hela 50 öre till råvororna. Men det är skitsamma. Gott är det likväl.

Konstigt att man kan gå och bli så sugen på helfabrikat, förresten. Jag brukar ju faktiskt inte tillaga så mycket av den sortens mat hemma hos oss. Gourmand, som jag så gärna vill kalla mig. Jag vill gärna att Gringo ska få i sig så lite som möjligt av alla genmodifierade stärkelser, tillsatser, aspartamgrejsimojs och E-ämnen. 
Frågan är om jag kan kalla mig gourmand då, egentligen, när jag tycker om sådan simpel mat? Och sen så har jag ju med handen på hjärtat aldrig heller provat fois gras. Eller tryffel. Och tycker inget vidare om sniglar eller ostron.

Undrar om en sann gourmand gillar fläskfiléfondue med potatisgratäng och bearnaisesås, eller Felix pyttipanna?

Äsch, vi säger att de gör det.
Smaken och njutningen är ju subjektiv, ingen människa i hela världen vet vilka fantastiska små smakexplosioner som sker i min mun när jag äter pyttipanna med vändstekt ägg och rödbetor och eventuellt dricker en kall folköl till det. Eller när jag äter Heinz vitabönor med falukorv.

Men det vet jag.

Smaklökar som dansar tango på min tunga!

Det kanske inte är så sofistikerat, men det är gott.
Och det är väl det som räknas?

Baby, you're out of time

Det här med att hålla på och dansa på bord iklädd hattar med neonblinkande munnar och flor. Nu kan man bocka av det på att göra innan man dör listan också.
Cocktails och cigaretter. Snygga, lyckade människor i dyra stassar som jobbar inom mode, reklam eller musik. Stoj och glam och outömlig dricka.

Ja, jo, det var en bra fest i lördags.

Fast kanske att jag kom på mig själv känna mig lite annorlunda bland alla Botoxläppar, plastikopererade bröst och hårförlängningar som hade lite svårt för att blanda sig in naturligt i resten av hårmanarna. För min del bestod utklädseln av lite extra tjock eyeliner och en stor neonblinkande mun på huvudet. Endast.

Men the beat couldn't go on för evigt för en trettiofyraårig mamma numera bosatt i landet Lagom.

När klockan började närma sig tre, halvfyra, kände jag att jag var rätt så färdig med kvällen och ville gå och lägga mig. Och, som jag då i min enfald trodde, sova litegrann... Men i en enrummare utan dörr till sovloftet, med tio personer hoppandes i takt till musiken på ett trägolv nedanför, kan det bli lite svårt.

Efter att de spelat "Black Magic Woman" med Santana tre gånger på högsta volym, "Baby, baby, baby - you’re out of time" (kände mig lite träffad när den spelades, faktiskt) och klockan åtta på morgonen exploderat ut i livepiano och falsettsång i Queens ”Mama” och klämkäcka ragtimedängan ”The entertainer”, gick så tillsist det ljuset upp för mig. 

Ingen sömn inatt. Inte tjugoett år längre. Inte jätteglad just nu. Nej.

Ungefär samtidigt gav mitt huvud upp sin antimusikkamp och började istället banka i takt till pianoklingandet. Det gjorde inte lika ont då. Och sen kom jag på mig själv nynna lite tyst på de där pianosångerna där jag låg och försökte sova. Jag var till och med för trött för att orka vara irriterad. Jag gav upp.

Memory lane var adressen. Det var där jag var, men vilket husnummer? Jag måste ha glömt bort det och tagit fel. Det var inte riktigt det här jag saknade av mitt tidigare liv i London. Snarare soliga höstpromenader i Hyde Park och mysiga Italienska restauranter i Soho.

Det började klarna mer och mer för mig medan jag låg och bet mig i läppen och försökte hejda mig själv från att vråla ut att de skulle hålla käften när de för andra gången klockan halv nio på morgonen började spela den där fasansfullt glada "The Entertainer" på piano igen. Usch vad jag avskyr den sången nu!
Och då kom jag på den verkliga anledningen till varför jag hade flyttat hem till Sverige igen. Det var nog inte bara på grund av 11:e september när allt kom omkring.
Det är skönt när man kommer till insikt om att man har gått och blivit för gammal för vissa saker. 

När så Freddie Mercury-immitatören tillslut hade sjungit sönder rösten och morgonsolen letat sig in i lägenheten genom träpersiennerna, klev jag upp efter drygt sex timmars sovförsök och tog tunnelbanan hem till pappa igen.

Ibland är det nyttigt att bli påmind om sina tidigare val i livet, och att komma på att de fortfarande håller. Att man inte hade gjort någonting annorlunda om man skulle stå inför samma vägskäl idag.

Tack London för en underbar helg, men ännu större tack för att jag fick komma hem igen. Till världens bästa Gringo och ett något lugnare liv.
Jag tror vi ska hålla det på weekend-trip basis, några gånger om året.

Det räcker alldeles utomordentligt bra för mig och mitt arma huvud.

Batteriladdning på agendan

Ja, nu lämnar jag snart  fröken Dåligt Samvete hemma. Och Ragnar. Och alla nutidstvingare och gräsklipparrobotar och känsloskyltar och dammtussar och rentvättade kläder och ovattnade blommor.

Och en gråmulen himmel och en bil vars fläkträmmar tjuter var än i stan jag kör. Nedstämdheten, överkördheten, Super Mario och nya vinterdäck får också bli hemma. Och internet och laptopen.

Och tyvärr även min älskade Gringo. Men hon kommer att ha det bra ändå med övernattning hos bästisen och en påse chips.

För nu ger jag mig av på en sinnenas semester - fast på riktigt.  

Jag kommer snart tillbaka. Jag lovar.

Vi ses på måndag igen mina kära vänner!