Julen som antidepressant

Det är en mörk period just nu. En sovande period. En avvaktande period när inte så mycket händer. En period för eftertanke och tända ljus och kura ihop sig framför brasan.

Om man har någon att kura ihop sig med, vill säga.

Fast det har ju jag, som tur är. Jag har Gringo.

Hade det inte varit för julen skulle jag inte tycka att särskilt mycket var så vidare värst kul just nu. Det kan låta bortskämt när man lever ett sånt bra liv som jag, som verkligen har så oerhört mycket att vara tacksam för;
Världens finaste unge, världens mysigaste lägenhet, världens sötaste lilla bil och ett bra jobb.

Så varför är jag ändå lite nedstämd och till och med ledsen ibland? Varför är ingenting särskilt kul längre?

Jag försöker äta hälsosamt. Försöker att inte röka mer än de där festcigaretterna som hör fredagsvinet till. Promenerar mina varv runt sjön varje lunch för att syresätta musklerna, bli motståndskraftigare mot kylan och få i mig dagens portion av dagsljus. Precis det som psykologen i dagstidningen rekommenderade mot höstdepression förra onsdagen. Och socialisera med vänner. Det gör jag också så gott jag kan, och sover ordentligt.

Oooo, ja, att jag sover sen.

Ni skulle inte tro det var sant om ni visste när jag gick och lade mig om kvällarna.
K l o c k a n    å t t a.

Jag vet - det är vansinne och seriös deppvarning!

Men, likväl, nästan alltid klockan åtta på vardagarna går jag och lägger mig.
Jag kan liksom inte se någon anledning till att jag ensam ska sitta och uggla framför vare sig teven eller Facebook efter att Gringo gått och lagt sig, bara för att vara hålögd och okoncentrerad på jobbet dagen efter. Jag tycker  helt enkelt inte att det är värt det. Då sover jag hellre.

Dessutom visar de nästan bara strunt på teve ändå så jag känner inte riktigt att jag missar något viktigt. Möjligtvis nyheterna då, men de läser jag ändå varje morgon till kaffet och gröten.

Hade jag haft någon vuxen att ha givande och intressanta konversationer med på kvällarna så kanske situationen hade varit annorlunda. Men nu har jag inte det, så då kan jag lika gärna socialisera i drömmarna. Dessutom ger jag ungefär 98,5% av min dagliga energi mellan klockan 5.30 och klockan 18.00 så det är inte så mycket kvar av mig efter att jag läst godnattsagan runt åtta för Gringo.

Kalla mig konstig, och jag skulle säkerligen instämma.

Nåväl, jag försöker inte få medlidande även om det kanske verkar så.

Jag vet att jag är fånig som går omkring och slår dank i min lilla höstdeppdimma. Jag vet att jag måste skärpa mig, jag brukar faktiskt påminna mig själv om det rätt så ofta när jag är så här.

Efter regn kommer sol, som pappa brukar säga. Och visst är det så. Det är bara det att det känns som om det kommer att regna mycket ett tag framöver nu.

Så det är tur att det är jul snart! En riktig liten frälsare i allt mörker.
Då får jag tröstäta Ris a la Malta tills jag blir illamående och lyssna på julmusik. Inte för att jag tycker att Jingle bells är särskilt bra, eller Christer Sjögrens tolkning av Gläns over sjö och strand, utan för att jag får något annat att koncentrera mig på än mitt egna vemod. Något som irriterar, blinkar, glänser, överdriver och vilseleder tankarna. Något som händer och livar upp tillvaron en smula. Och det tackar jag allra ödmjukast för.

Ja, välsignad vare väl julen, om inte annat så i egenskap av antidepressant.