Kvällskurs i lindans, tack!

Stackars alla tonåringar som växer upp nu.

Anorexia nervosa vid 13, på tok för tidig upplysning om alla slags konstiga Kamasutraställningar via skräptidningen Frida vid 14, silikon-race till plastikkirurgen vid 16, Luciatävlingar och väteperoxid vid 17, övertrassera kontot för Nicole Richiesolglasögon vid 18, anticellulitkräm vid 19 och Angelina Jolies plutläppar vid 20.
Är livet en skönhetstävling? Kanske, för många tjejer som känner att de inte lever upp till alla absurda skönhetsideal.

Men det stannar inte i tonåren. Det verkar vara ganska många tjejer som aldrig riktigt blir kvitt de här tankarna helt och hållet i sina liv. Även om de anser sig själv starka, självständiga och frigjorda. De verkar tro att alla de här åtråvärda kändisattributen är ett måste för att de ska passa in och bli omtyckta, och accepterade. Och kanske är det så i vissa kretsar?

Just därför är det nästan lite elakt och osolidariskt att så många som själva sitter fast i komplexträsket ojar sig över alla de som vill betala dyra pengar för att strama åt kindskinnet hos plastikkirurgen. Och tycker att det är beklagligt att de inte kan acceptera sin krokiga näsa eller tidslinjerna i pannan.
Men till plastikoffrens försvar kan jag inte direkt säga att det här perfektionssträvande samhället lämnar något vidare val åt dem som känner sig utanför eller annorlunda. Många som opererar sig kanske gör det för att de tror att kvinnonormen är just Victoria Silvstedt. Eller någon annan Slitzbrud. Och det är ju inte så konstigt när det råder ett mediaklimat som säger att människan inte får lov att vara människa längre. Nej, 2011 ska människan vara perfekt, och helst se ut som en Barbiedocka. 

Det komiska i kråksången är att om man skulle sätta ihop alla dessa åtråvärda och tillsynes, var för sig, perfekta Barbieattribut så skulle resultatet inte bli så himla perfekt i slutändan. Man skulle se ut lite grann som en hitsingel av Max Martin. Det vill säga varken särskilt jätteoriginell eller charmig, eller ens nämnvärt snygg. Bara platt. 

Vad jag ska kämpa hårt för att Gringo ska förstå att hon verkligen är finast i hela världen, och räcker till, precis som hon är.

Ja, det är en konstig tid vi lever i.
När man slår på teven på torsdagskvällen visar de först avsnitt tre av fyrtiofem av Tyra Banks struntsåpa 'Top Model',  för att efterföljas av 'Leilas mat' där vi ska lära oss göra macarons av ett helt 500 grams margarinpaket och tre lastutrymmen florsocker. Vad lämnar det för smak i munnen hos betraktaren?

Mums! Eller vänta nu, jag menar kräks.

Fastän jag inte är tonåring längre känner jag av de här skönhetskraven från omgivningen rätt så tydligt ibland. Det gäller att man är en riktigt duktig lindansös för att balansera getingmidja med att kunna doppa mandelbiskvier i kaffet var och varannan dag. För klarar man inte den balansgången kan man ju inte, som media intalar oss, både vara snyggast, slätast och smalast på dansgolvet och den perfekta husmodern som kan slänga ihop ett långkok på en söndag klockan fyra till elva hungriga matgäster. För att sedan med ett leende överraska med Gräddpavlova och färska hallon till dessert. Balansen måste sitta där den ska om det ska gå ihop.

Jag vet att jag har problem med det här, men det kanske bara beror på dåligt balanssinne? Det tog ju trots allt fem år för mig att lära mig cykla när jag var liten.
Fast det verkar som att det fungerar bra för en hel drös andra människor där ute. Undrar just var de har gått på lindanskurs någonstans?