torsdag 24 november 2011

Lucy

Gringo har blivit storasyster.
Äntligen!
Som hon har väntat. Och tjatat. Och tjatat lite till. Och blivit arg. Och gråtit och skrikit och legat på golvet och sparkat.


För att sen helt plötsligt försvinna in på sitt rum i knappt en halvtimme. Stora pennskrinet åker fram tillsammans med pyssellådan. En ballong blåses upp och sedan kommer kökssaxen på villovägar. Ett, tu, tre är en kropp utklippt ifrån ett stort pappersark. Och två ögon, en liten rund näsa och en glad mun målad i svart tusch på ballongen. Med hjälp av lite tejp förvandlas Gringo raskt till den skickligaste kirurg och sätter ihop de två delarna med varandra.
Och vips så finns hon bara där - Lucy!


”Det här är Lucy, min lillasyster” konstaterar Gringo stolt när hon presenterar oss för varandra första gången. ”Hon är odygdig och gör aldrig som du säger, mamma.” Gringo tar med sig Lucy och hoppar upp i dubbelsängen där jag ligger och vilar.


”Nähä!”, svarar jag. ”Hon är inte lika väluppfostrad som sin storasyster, alltså?

Nej, inte alls, hon är jättebusig”, svarar Gringo roat. ”Mamma, nu slår Lucy mig på kinden. Inte får hon göra det?

Nej det får hon verkligen inte”, säger jag och rynkar på ögonbrynen mot ballongansiktet som ligger livlöst bredvid mig i sängen. ”Fy skäms på dig Lucy, om du inte är snäll får du gå in på ditt rum!
Gringo ser mycket nöjd ut när jag förmanar Lucy, och nickar instämmande.

Bra mamma”. ”Och nu så säger Lucy att jag slog henne fast det gjorde jag inte, jag bara råkade komma åt henne med armbågen lite.
Jag förstår att Gringo vill att jag ska säga till Lucy igen, hon tycker det är så roligt när jag är med och leker och när hon får bestämma villkoren och till och med sufflera mig ordagrannt. Så jag spelar vidare;

Lucy, du förstår Gringo kom bara åt dig lite med armbågen, det var inte meningen. Se till att bli vänner nu och lek med storasyster!
Gringo tittar storögt på mig och sen på pappersdockan och sen på mig igen. Precis som om hon i den sekunden inte riktigt vet om Lucy finns på riktigt eller inte.

Lucylekarna kan hålla i sig under en hel dag ibland. Hon lever sig in i leken fullkomligt, tappar nästan tid och rum och låter sig uppslukas totalt av sin egna fantasi. Hon springer omkring i lägenheten, hand i hand med sin papperssyster. Gringo springer på sina pigga ben medan Lucy hänger med i varje rörelse, fladdrandes med sin ledlösa papperskropp och ballonghuvud som hamnat lite snett av eftermiddagens alla vilda lekar. Hon är så lycklig över att äntligen få vara storasyster.

När det är dags för middag dukar jag till Lucy också.
Här får du sitta, gumman, här sitter jag och här får Lucy sitta”. Och så dukar jag fram tre tallrikar på bordet.
Men då hör jag en förvånad stämma i bakgrunden;
Varför har du dukat till Lucy också? Hon äter inte, hon är bara en låtsassyster ju.”

Och då stannar jag upp där jag står mitt i alla köksbestyr, med tre uppsättningar kniv och gaffel i högsta hugg och tre glas med sugrör i, och bara tittar på min lilla fantasifulla och bångstyriga ängel.

Det förstås, det har hon ju rätt i instämmer jag. Lucy finns inte på riktigt. Hon är bara en ballong och en bit papper, och sådana brukar ju inte bli så värst hungriga.

Gringo skakar på huvudet och suckar uppgivet.
”Nej, det blir de inte. Tänk att man ska behöva berätta allt för dig.”

2 kommentarer:

Gringo och mamman sa...

...fast hon ska faktiskt också bli storasyster på riktigt!

Gringo och mamman sa...

Gringo har bestämt att lillasyster (om det blir en tjej)ska heta Edith, och inte Lucy. Fint va!