Får jag lov i en Smaklökstango?

Stekt falukorv med vitabönor. Det är underskattad mat.

Tänk vad sugen jag var på det i går eftermiddag när jag skulle gå hem ifrån jobbet. Det var nästan så att munvattnet började rinna när jag påminde mig om aromen ifrån nystekt falukorv och ljudet av en Heinz vitabönorburk som öppnas. Kan hända att jag var abnormalt hungrig också, så kombinationen blev nästan outhärdlig.

Det är egentligen en ganska välkomponerad rätt om man tänker efter (ur ett smakperspektiv, då, snarare än ur näringssynpunkt). Sältan ifrån falukorven gifter sig alldeles utomordentligt med den egentligen på tok för söta tomatsubstansen som Heinz kallar tomatsås och som kommer tillsammans med de sönderkokta vitabönorna. Troligtvis går 8 av de 10 kronorna som burken kostar till förpackning och annonsering, 1,50 till Ica och hela 50 öre till råvororna. Men det är skitsamma. Gott är det likväl.

Konstigt att man kan gå och bli så sugen på helfabrikat, förresten. Jag brukar ju faktiskt inte tillaga så mycket av den sortens mat hemma hos oss. Gourmand, som jag så gärna vill kalla mig. Jag vill gärna att Gringo ska få i sig så lite som möjligt av alla genmodifierade stärkelser, tillsatser, aspartamgrejsimojs och E-ämnen. 
Frågan är om jag kan kalla mig gourmand då, egentligen, när jag tycker om sådan simpel mat? Och sen så har jag ju med handen på hjärtat aldrig heller provat fois gras. Eller tryffel. Och tycker inget vidare om sniglar eller ostron.

Undrar om en sann gourmand gillar fläskfiléfondue med potatisgratäng och bearnaisesås, eller Felix pyttipanna?

Äsch, vi säger att de gör det.
Smaken och njutningen är ju subjektiv, ingen människa i hela världen vet vilka fantastiska små smakexplosioner som sker i min mun när jag äter pyttipanna med vändstekt ägg och rödbetor och eventuellt dricker en kall folköl till det. Eller när jag äter Heinz vitabönor med falukorv.

Men det vet jag.

Smaklökar som dansar tango på min tunga!

Det kanske inte är så sofistikerat, men det är gott.
Och det är väl det som räknas?