Baby, you're out of time

Det här med att hålla på och dansa på bord iklädd hattar med neonblinkande munnar och flor. Nu kan man bocka av det på att göra innan man dör listan också.
Cocktails och cigaretter. Snygga, lyckade människor i dyra stassar som jobbar inom mode, reklam eller musik. Stoj och glam och outömlig dricka.

Ja, jo, det var en bra fest i lördags.

Fast kanske att jag kom på mig själv känna mig lite annorlunda bland alla Botoxläppar, plastikopererade bröst och hårförlängningar som hade lite svårt för att blanda sig in naturligt i resten av hårmanarna. För min del bestod utklädseln av lite extra tjock eyeliner och en stor neonblinkande mun på huvudet. Endast.

Men the beat couldn't go on för evigt för en trettiofyraårig mamma numera bosatt i landet Lagom.

När klockan började närma sig tre, halvfyra, kände jag att jag var rätt så färdig med kvällen och ville gå och lägga mig. Och, som jag då i min enfald trodde, sova litegrann... Men i en enrummare utan dörr till sovloftet, med tio personer hoppandes i takt till musiken på ett trägolv nedanför, kan det bli lite svårt.

Efter att de spelat "Black Magic Woman" med Santana tre gånger på högsta volym, "Baby, baby, baby - you’re out of time" (kände mig lite träffad när den spelades, faktiskt) och klockan åtta på morgonen exploderat ut i livepiano och falsettsång i Queens ”Mama” och klämkäcka ragtimedängan ”The entertainer”, gick så tillsist det ljuset upp för mig. 

Ingen sömn inatt. Inte tjugoett år längre. Inte jätteglad just nu. Nej.

Ungefär samtidigt gav mitt huvud upp sin antimusikkamp och började istället banka i takt till pianoklingandet. Det gjorde inte lika ont då. Och sen kom jag på mig själv nynna lite tyst på de där pianosångerna där jag låg och försökte sova. Jag var till och med för trött för att orka vara irriterad. Jag gav upp.

Memory lane var adressen. Det var där jag var, men vilket husnummer? Jag måste ha glömt bort det och tagit fel. Det var inte riktigt det här jag saknade av mitt tidigare liv i London. Snarare soliga höstpromenader i Hyde Park och mysiga Italienska restauranter i Soho.

Det började klarna mer och mer för mig medan jag låg och bet mig i läppen och försökte hejda mig själv från att vråla ut att de skulle hålla käften när de för andra gången klockan halv nio på morgonen började spela den där fasansfullt glada "The Entertainer" på piano igen. Usch vad jag avskyr den sången nu!
Och då kom jag på den verkliga anledningen till varför jag hade flyttat hem till Sverige igen. Det var nog inte bara på grund av 11:e september när allt kom omkring.
Det är skönt när man kommer till insikt om att man har gått och blivit för gammal för vissa saker. 

När så Freddie Mercury-immitatören tillslut hade sjungit sönder rösten och morgonsolen letat sig in i lägenheten genom träpersiennerna, klev jag upp efter drygt sex timmars sovförsök och tog tunnelbanan hem till pappa igen.

Ibland är det nyttigt att bli påmind om sina tidigare val i livet, och att komma på att de fortfarande håller. Att man inte hade gjort någonting annorlunda om man skulle stå inför samma vägskäl idag.

Tack London för en underbar helg, men ännu större tack för att jag fick komma hem igen. Till världens bästa Gringo och ett något lugnare liv.
Jag tror vi ska hålla det på weekend-trip basis, några gånger om året.

Det räcker alldeles utomordentligt bra för mig och mitt arma huvud.