Låt dem få inandas Londonluft, endorfinfjärilarna!

Oj vad skönt det ska bli med en Londonresa på det här.

Den hade inte kunnat komma mer lägligt. Vilken tur att jag är så smart ibland. Som den där dagen i slutet av augusti när jag bestämde mig för att boka den här resan och redan då förstod att jag verkligen skulle behöva den. Precis just nu!

Det har varit en omtumlande höst. Eller, rättare sagt, det är en omtumlande höst. Det har visserligen varit en omtumlande sommar, vår och vinter också om sanningen ska fram. Jag börjar bli van vid tumlandet, tror jag. Det är därför jag har börjat värdesätta lugnet mycket mer och har kommit att bli lite av en skyggräv vad gäller förändring.

Jag gillar det inte riktigt.

Precis som när pensionärer är ute och reser, är jag på mitt allra bästa humör dagen innan jag ska åka hem igen.

Fast det här inbegriper inte Londonresor. Londonresor är som att åka hem för mig.

Dels på grund av att min pappa, Gringos morfar, bor där sedan tre år tillbaka, och dels för att det var min hemstad en gång i tiden. Det var där jag vid nitton års ålder lärde mig att stå på egna ben med två hundra pund i kontanter i ett Thomas Cook-kuvert och en öppen retur med obestämt datum.

Jag hade beslutat mig för att åka dit på vinst eller förlust, utan någon särskilt utarbetad agenda eller att ens känna någon. Allt jag hade förberett var en slarvigt nedrafsad adress på en papperslapp till något hostel i South Kensington (som jag inte hade en aning om var det låg) som en kompis till en kompis hade arbetat på några år tidigare. Planen var att jag skulle åka dit och höra efter om de behövde personal, och förhoppningsvis få börja jobba där. Men inget var bestämt och jag hade aldrig ens träffat den där kompisen till min kompis kompis.

Stackars mamma och pappa, tänker jag så här efteråt. Vad oroliga de måste ha varit för mig – men vad skulle de göra? Jag hade bestämt mig, jag ville ut i världen och ta reda på vad jag gick för. Jag hade ju i alla fall så pass mycket pengar att jag skulle klara mig i en tre, fyra dagar, och råd att bo på kvar på det där hostellet om de inte behövde någon ny personal. Och om det skulle skita sig riktigt rejält, så kunde jag ju alltid boka om min öppna retur med BA och flyga hem igen.

Ja, så här efteråt är det väl bara att hålla med, det hade inte kunnat gå så där himla jättesnett ändå.
Men jag vill nog ändå inte att Gringo ska göra samma sak om några år. Och definitivt inte om det skulle utspela sig pre-mobiltelefontid.

Och jag fick rätt. Saker och ting blev aldrig värre än en ombokad retur med BA. Fast rätt så omvälvande för en novis norrländsk tonåring som tror att hon kan överleva på ett leende och en ödmjuk inställning i storstan. Jag var tvungen att skaffa skinn på näsan rätt så omgående.

Direkt när planet hade landat på Gatwick och jag klev ut från terminalen, möttes jag av det högljudda sorlet av människoröster som verkade komma från alla håll och kanter. Plingande i högtalare. Varningsläten. Lampor som blinkade i otakt. Kaffe, curry, chokladcroissanter, franska parfymer, svett blandades samman till någon slags pottpurri av storstadslukter. Skyltar med nya engelska ord som vi aldrig hade fått lära oss i engelskaklassen och som jag inte riktigt visste vad de betydde. Var baggage samma som luggage? Antagligen. Litter samma som garbage? Vad fint de pratade förresten, precis som på pogopedagogbanden. Och de som jag trodde var tillgjorda för undervisningssyfte. Här pratade de ju så på riktigt!

Det var många tankar, många nya intryck på en och samma gång. Men jag kunde inte bli ståendes särskilt länge för att ta in alla nyheter. Här gällde det att hänga med och inte visa sig utsatt eller bortkommen. För det är då de hugger en. De onda.

Det hade pappa varnat för och så hade jag ju sett det själv, med egna ögon, på alla amerikanska thrillers på teve.

Så utan att ha den blekaste om var i England jag geografiskt befann mig, och utan att veta hur jag skulle ta mig in till London, så bestämde jag mig bara helt enkelt för att gå dit näsan pekade och försöka att se så beslutsam ut som jag bara förmådde. Om jag koncentrerade mig på skyltar med någon slags tågsymbol på alternativt innehållandes texten London, så skulle jag klara mig. Bara jag kom bort från flygplatsen, då var värld 1 avklarad.

Som tur var hittade jag till en biljettlucka tillslut, löste en enkel in till London Charing Cross och hoppade på första bästa tåg som stod inne på perrongen. Eftersom jag skulle se säker och sammanbiten ut kunde jag inte kolla på avgångstavlan sjuttioelva gånger, så jag öppnade helt enkelt bara en av dörrarna till tåget och klev ombord.

Vad är det värsta som kan hända, tänkte jag när jag hade satt mig tillrätta? Att jag åker fel? Ja, då får jag väl kliva av och ta tåget tillbaka då. Värre än så kan det väl inte bli.  Hellre det än att någon ond person ser att jag är vilse. För då är det kört.

Tåget åkte förbi samhälle efter samhälle på den engelska landsbygden medan jag satt och försökte se så cool och oberörd ut som jag bara kunde. Var det någon som tittade på mig, som hade genomskådat mig? Nej, än så länge verkade alla köpa min påklistrat världsvana attityd. Tillslut körde tåget in i förorterna. Jag förstod att vi började närma oss en storstad eftersom husen nu låg mycket tätare än för några minuter sedan och snart började de sitta ihop, en efter en, i långa kedjor. Jag lade märke till att de nästan såg likadana ut, byggda i ljusgult tegel med burspråk och fördragna spetsgardiner framför fönstren på framsidorna och dubbla skorstenar uppe på taken. Det var precis som i teveserierna. Så himla fint.

Efter en evighet av terasser och kedjehus ropade konduktören äntligen ut London Charing Cross och jag kände nästan hur luften gick ur mig. Jag hade klarat mig, och nu skulle jag klara av värld 2,  London, också! Jag kände det på mig!

Och det gjorde jag. Alla tre gånger jag flyttade dit.

På torsdag kl 19.35 kommer jag att sitta på planet igen. Nästan på dagen femton år sedan första gången. Bara jag och en rejäl portion endorfinfjärilar i min mage som längtar efter att få bli utsläppta och inandas Londonluft igen.

Som längtar efter att få känna att ingenting är omöjligt.

Att vad som helst kan hända.
Som ger mig hopp om att jag kan bli kär igen och att framtiden är ljus. 

Det är vad London, förutsättningarnas och nyupptäckternas stad, är för mig.

Visst är den underbar, min älskade gamla hemstad.

Framtidsblockerare del 2: Jag ger er Nutidstvingaren

Nu vet jag!

Det är ingen framtidsblockerare, det är en nutidstvingare jag behöver. Den ser likadan ut som framtidsblockeraren, förutom att den inte slutar på mitten av hjässan utan fortsätter bakåt, in i ens förflutna. Och gör så att man varken kan se längre fram eller längre bak än 30 minuter i sin framtid respektive förflutna. Då tvingas man alltså leva i den aktuella timmen man befinner sig i.

Såklart! Så lätt!

Ibland är verkligen den enklaste lösningen svaret på problemet.

Var köper man framtidsblockerare?

Lev i nuet!

Här och nu. Inte imorgon, inte om en vecka, inte om en månad eller i solen nästa sommarsemester någonstans utomlands. Och lev absolut inte i det förgångna heller. Överlevnadskonstnärerna förespråkar nuet.
Men ingen säger hur det praktiskt går till.

Det här är ett återkommande problem för mig. Hur gör man egentligen för att leva i nuet? För att inte automatiskt blicka framåt och sätta igång drömprocessen och allt planerande?

Folk som klarar av att leva i nuet, bär de osynliga skygglappar som istället för att sitta fast på sidorna av ansiktet sitter mitt framför ögonen på dem? Ungefär som om de bar en osynlig mössa med ett stativ, lika långt som en halvtimme fast omräknat i längdenhet, som börjar på mitten av mössan, mitt uppe på hjässan, och sen går rakt ut framför ögonen och där längst ut sitter själva skygglappen. Eller framtidsblockeraren, som man kanske skulle kunna kalla den.

Är det sådana anordningar folk som lever i nuet går omkring och bär utan att vi andra vet om det? I så fall är det väl ingen match.

Då skulle jag också klara av det, utan några som helst problem.

Om jag hade en framtidsblockerare skulle jag enklare kunna slå av knappen till drömfabriken och framtidsplaneringen och istället bara kunna fokusera på just det jag gör för stunden - inom de närmsta 30 minutrarna. Jag hade blivit tvingad till nutid. Det hade inte varit så dumt. Undrar just var man kan köpa en sån?

Men, problemet med att inte tänka på gårdagen återstår fortfarande.

Hur ska jag undvika att tänka på allt det där jag sa, gjorde eller alla drömmar jag hade? Som aldrig gick i uppfyllelse. Eller allt jag längtar tillbaka till i mitt förflutna?

Lobotomi?

Nej, då blir jag ju dum i huvudet på riktigt.

Jag kanske ska strunta i att tvätta backspegeln? Låta den gro igen. Eller ska jag själv framkalla nackspärr med flit? Det är också en bra nutidstvingare.

Det tål att tänkas på.
Jag återkommer i ärendet. Inom en relativt kort period.

Får jag presentera min vän fröken Dåligt Samvete?

Gråt, skrik, trots och sura miner.

Aaaaarrrrgggghhhh!

Gringo är sur idag. Jättesur. Arg. Trött. Förbannad. Hon ville faktiskt sova tills hon vaknade. Av sig själv. 

"Dumma dig som inte förstår att man inte kan hålla på att gå i skolan varenda dag. Man måste ju få vara ledig också. På en onsdag till exempel, inte bara på helgerna. Det är fusk för då är ju alla andra också lediga."

Gringo ville inte den här morgonen. Inte stå stilla när jag skulle göra pippilotter. Inte gå in i klassrummet. Inte att jag skulle gå till jobbet. Ingenting.
Vikarien som tog emot Gringos klasskompisar vid dörren intill klassrummet höll nästan på att stänga den mitt framför näsan på oss där vi stod och velade.

” Nu är klockan tio över åtta och då börjar vi” sa hon lite halvbestämt.
Med all rätt. Hon kunde ju inte låta resten av klassen vänta för att en vankelmodig mamma och en morgonsur dotter inte kunde ta avsked som civiliserade människor.

”Hej då gumman, ha det så bra idag nu då. Nu går mamma.”

”Neeeeeej – jag vill inte” gråtkluckade Gringo ”kan du inte stanna?”

Vad som var krokodiltårar och vad som var äkta vet jag inte, men jag vet att vi inte var i någon vidare form i morse, någon av oss.

”Nej vännen jag kan inte det. Du måste gå in i klassrummet nu.” Jag vädjade, men hon ville inte. Jag försökte lite lätt mota in henne genom dörröppningen, men hon spjärnade emot. Jag försökte att låta tålmodig men samtidigt bestämd på rösten. Det fungerade inte. Jag sa att mamma kommer och hämtar kvart över fyra som vanligt, men nej. Ingen framgång. Tillslut så gick det inte längre.

Skrik och trots och sura miner hela morgonen och nu det här!
Så jag gjorde det man inte ska göra framför andra föräldrar utanför klassrummet en onsdagmorgon. Det som visar på dåligt ledarskap och brist på alternativa lösningar. Jag blev arg och höjde rösten! Usch vilken dålig mamma jag är.

Men vad skulle jag göra när det inte finns tålamod att köpa på femlitersflaskor i affären? Kan någon svara på det? Då får jag hålla tillgodo med de 25 ml naturen har beskaffat mig med. Eller, jag har väl nog en halv pint inom mig, åtminstone. Men nog fanken är det svårt att fördela den mängden jämnt på alla tillfällen den behövs, alltid.

Men.
Såklart jag visste det.

Direkt efter att jag blivit arg och bestämt mig för att köra på den raka linjen; hon SKA gå in i klassrummet– så kommer hon över mig. Den gamla hederliga ledsagaren fröken Dåligt Samvete.

Vi har kommit att bli riktigt tighta på senare år. Vi stötte inte på varandra lika ofta innan jag fick Gringo, men efter förlossningen  så verkar det som om hon tror att vi har blivit bästa vänner. Hon vill i alla fall att vi ska träffas rätt så ofta och är väldigt mån om att upprätthålla stadig kontakt. Det är en envägsrelation, skulle man kunna säga, där den ena tar och den andra ger.

Hon kommer knackandes på dörren så fort jag köpt något dyrt åt mig själv, när jag äntligen bestämt att bara jag ska göra något vuxenroligt som att åka på en weekendresa till London, eller när jag ska gå till jobbet en onsdagmorgon fastän Gringo gråter och protesterar. Då dyker hon upp som på beställning med ett påklistrat leende och en påse nybakta bullar i näven och vill komma på kafferep.

Jag tycker inte om henne.

Men jag vet inte hur jag ska göra mig av med henne. Har man en gång bjudit in henne i sitt liv så tar hon för sig så mycket hon kan. Hon ringer inte och frågar om det är okej att hon kommer, utan dyker bara upp, objuden.

Jag måste bli bättre på att ignorera henne framöver. Bedöva och förminska henne på något sätt. Lära mig att ta henne med en nypa salt. För, göra mig av med henne verkar det inte som om jag kan. Jag får nog bara lära mig att leva med henne och inte ta henne på för stort allvar.

Gringo är med största sannolikhet glad sedan flera timmar tillbaka och glömde säkert vår stretiga morgon samma sekund som jag stängde dörren bakom henne. Medan jag sitter här med lite ont i magen, två timmar senare.

Onödiga fröken Dåligt Samvete.  Doppa på och ta en bulle till när du ändå är här, ja,  ät så du spricker vettja och lämna mig ifred ett tag sen.

Det gör ingenting om det råkar dröja tills nästa gång vi ses. Tro mig - ingenting alls!

En sinnenas charter

Att hålla på och känna efter hit och dit.

Vad ska det vara bra för?

Man kanske inte ska hålla på och ifrågasätta sitt välbefinnande så mycket, som min kära vän sa till mig i söndagsmorse över en kopp kaffe och två hårdkokta ägg.

Man kanske ska ta och lägga lock på känslorna ett tag och bara leva.
Go with the flow som det heter. Livet går ju vidare hur man än mår och vad man än gör, klockan tickar på i sin vanliga takt och det kommer att komma nya soliga dagar även om det regnar idag. Nya årstider och nya västanvindar som föder ny inspiration och nya infall. Det gör inte så mycket om man inte hann läsa gårdagens tidning, för idag kommer det ju nya nyheter, och nya grå hår i ögonbrynen. Hur mycket jag än ansar dem.

Det hjälper inte att man går omkring och frågar sig själv;
Är jag lycklig? Vad vill jag med mitt liv? Vad har jag lärt mig av mina misstag?
H u r    m å r    j a g    e g e n t l i g e n?

Ja, säg det den som vet? Den som har fågelperspektiv.

Jag ska ta en emtionell semester, tänkte jag. En sinnenas charter.
Jag kommer inte att lära mig något nytt under den här tiden, inte bli matad med kultur eller hitta några revolutionerande lösningar på befintliga problem. Tankeverksamheten kommer bara att ligga och sörpla på paraplydrinkar vid Playa Inglés och spana in snygga solbrända killar som springer omkring och spelar beachvolley i speedos ett tag framöver. Medan Enrique Iglesias sjunger skönsånger i bakgrunden. Alla krävande kreativa tankar får vila till 2012.

Ja, sörpla på låtsasdrinkar i solen är det enda jag tänker sysselsätta min analytiska hjärnhalva med fram till jul. Jag säger härmed nej till utvecklande, stora förändringar och nya insiktsplatåer. Det vill jag inte ha.

Bara koppla av i en sinnenas semester. Njuta av naturen, Gringo och eventuellt soliga dagar.

 

Håll med om att det är en god tanke, om inget annat.

Ge mig en känselspröt-vässare

Snäll behöver inte vara synonymt med naiv, eller hur?

Jag är en optimist när det gäller mina medmänniskor. Som hellre friar än fäller.

Godtrogen? Tja, det kanske stämmer. Men det är väl ändå inte särskilt roligt att gå omkring och misstro sin omvärld.

Jag gillar att fokusera på bra egenskaper, helt enkelt. Försöker att vända på smeten och se saker och ting ur nya perspektiv. Försöker förstå varför någon beter sig på ett visst sätt eller varför någon kanske råkade uttrycka sig lite plumpt vid ett särskilt tillfälle. För att kanske få någon slags klarhet. Eller inte.

Ibland kör jag fast - rejält. Vissa personer förstår jag mig bara inte på, oavsett hur många varv jag springer runt i hamsterhjulet. Och det jag har lärt mig av dem, är att jag inte ska försöka mig på att förstå dem mer! Inte lägga ned den tid och kraft på folk som inte förtjänar det eller som inte orkar göra samma sak för mig.
Empati och förståelse är så självklart i min värld, att jag tycker det är egoistiskt och snudd på oförskämt om människor i min närmsta krets inte avsätter samma tid och möda för att försöka förstå sig på mig.

När jag var yngre kände jag in såna här personer direkt. Och visste på en gång vilka jag skulle bli kompis med och vilka jag skulle undvika. Känselspröten var nyutvecklade och finkänsliga. Inte avtrubbade som nu när jag har börjat blanda in en massa ”kansken”, ”han menade nog inte så” eller ”alla måste ju få en andra chans”. Jag överanalyserade inte saker och ting.

Då hade inte ödmjukheten virat sig fast lika hårt vid min person och jag kunde utan förbehåll avvisa vissa personer direkt utan att ha ett dugg dåligt samvete för det.

Nu däremot när jag drabbar samman med folk börjar jag ifrågasätta mig själv. Min egen person, min framtoning, min jargong och om det kanske egentligen är jag, när allt kommer omkring, som är den dåliga människan? Och anledningen till att vi inte passar ihop.

Det här har lett till att jag har börjat tämja min egen karaktär litegrann. Gjort så att jag börjat slipa kanterna lite mer. Vaktar tungan lite oftare. Anpassar mig bättre. Känner av när jag ska hålla låg profil eller verka dummare än vad jag är. Jag har börjat kliva åt sidan och låter andra personer få stå i centrum medan jag alltmer intar rollen som side kick och får stå i bakgrunden och sufflera huvudrollsinnehavaren.

Inte särskilt konstruktivt.

Bara dumt.

Nej, man ska nog inte fördjupa sig för mycket i sådana tankar. Jag är den jag är, även om det är fint att vilja inse sina dåliga sidor och att vilja ändra på sig. Man behöver faktiskt inte vara så till den milda grad mjuk att man vänder in och ut på sig själv och hela sin självbild. Nej, i det läget är det nog bättre att vara principfast och kanske till och med lite fördomsfull. Och trygg och nöjd i den verklighet man tror sig leva i. Det känns lite onödigt att man själv är den person som står för kuvandet när jantelagsamhället är så bra på att göra det på egen hand.

Då är det bättre att umgås med människor som inte gör så att man börjar ifrågasätta sig själv och sin karaktär så mycket. Människor som uppmuntrar, bekräftar och entusiasmerar på samma sätt som jag. Ja, sådana man har något utbyte av och som tillför något. Jag tror jag ska ta och vässa de där känselspröten litegrann och bli hårdare vid urvalet av umgänge. Och bara omge mig med ärliga och intressanta människor som befinner sig på samma våglängd.

Hur ödmjuk och öppenhjärtad jag än vill vara, så är det ju trots allt ingen välgörenhet jag bedriver.

I Fablernas värld

”Jag har ju sagt till dig att du inte får titta så där vid matbordet”, sa Gringo argt till mig i igårkväll när jag för någon sekund försvann in i en djup fantasi medan vi satt och åt middag. Blicken fastnade någonstans mellan Gringos högra kind och de tre illröda ljusen som står i mitten av köksbordet.

”Ja, men snälla vän, jag måste väl få fundera lite grann, jag också”, svarade jag lite lätt irriterad över att bli kritiserad när jag bara sitter och vilar blicken en kort sekund.

”Nej, det får du faktiskt inte! Du får inte titta så där när vi äter mat!”
Gringo blängde argt på mig och lät bestämd på rösten. Hon försökte ta kommandot och sätta mig på plats. Och hon lyckades nästan. Jag blev så full i skratt av hennes inlevelseförmåga och hur hon härmade min tillrättavisande stämma så övertygande.

Vad underbara de är, sexåringarna, som gör allt för att tänja på gränserna precis hela tiden. Krama ur den sista droppen av energi föräldern har kvar efter en arbetsdag och få maximal vinstutdelning av varenda situation. Roffa åt sig så stor bit av kakan som möjligt. Hejare på förhandling och att komma ihåg vad en pressad mamma nästan råkade lova när Gringo gapade som allra högst i kön på Ica och insisterade på att hon faktiskt skulle ha den där Barbietidningen.

Ja, varför inte? Så länge ingen säger till så kör de bara på.
Det verkar helt logiskt. Framåt ska vi och är det ingen som sätter stopp så …. är det ingen som sätter stopp. Napoleon lär ha tänkt så. Han blev väl för övrigt aldrig äldre än sex år mentalt. Eller mycket längre än en sexåring heller, för den delen.

 Åh vad de kan vara underbara, men åh vad de samtidigt också kan gå en på nerverna ibland. Det är en ålder som bjuder på mycket.

Gringo kommer att bli en stark affärskvinna en vacker dag. Det är jag övertygad om. För hon är dessutom riktigt bra på att krydda till verkligheten.

När vi är ute på promenad och träffar någon vi känner, kan hon börja berätta historier om sånt som har hänt tidigare samma dag som är helt och hållet påhittade. Hon återberättar med sådan övertygelse och inlevelse och målar upp fiktiva situationer likt en sann berättarkonstnär. Och samtidigt som hon berättar brukar hon flina lite och titta på mig för att se om jag ska protestera eller flika in att; vänta nu, det där stämmer nog inte riktigt.

Ibland hinner jag sätta stopp för osanningarna - ibland inte. Om det har hunnit gå en si sådär fem minuter av hennes berättelse blir det ofta lite konstigt att erkänna så sent i monologen som tant Olga häpet har stått och lyssnat på, att precis allting var påhittat. Gringo brukar dessutom berätta sina historier i en sådan rasslande takt att jag faktiskt inte hinner kommentera dem överhuvudtaget. Ingen hinner prata mer än hon.

Vid sådana tillfällen håller jag helt och hållet bara med i historierna. Jag blir medbrottsling för enkelhetens skull;
”Ja, precis Gringo, det var jättekul när vi hoppade ner från balkongen från andra våningen i morse iförda chockrosa simdräkter och fjädrar i håret.”
Medan tant Olga misstänksamt glirar mot oss.

Sedan så tappar hon lusten till att fortsätta berätta lika fort som den kom på henne. Så då slutar hon bara tvärt, utan förvarning.

”Jahapp! Kom nu så går vi hem någon gång. Annars hinner vi ju inte mata pirajorna och de sjutton papegojorna som vi har i lägenheten innan vi paddlar till Afrika” säger jag kanske då.

Det håller Gringo med om.
Och så börjar vi så sakteliga flanera hemåt till alla våra hungriga husdjur.

Chez Casa Gringo

Jag är en mycket effektiv person.
Jag dricker morgonkaffet i duschen, fredagskvällsvinet medan jag viker och sorterar tvätt i sovrummet och lördagsgodiset under tiden jag röjer ifrån diskbänken i köket.

Ett, två, tre. Marsh pannkaka. Prioritera. Jag kan göra minst tre saker samtidigt!

När jag tappar något på golvet får det ligga kvar tills jag tappar något mer, då behöver jag bara böja mig en gång för att plocka upp allt samtidigt istället för att böja på mig flera gånger. Det är nog tur, för när man är så klumpig som jag skulle man annars haft fel på ryggen för länge sedan.

Innan jag börjar steka köttfärsen till min paradrätt Pasta Bolognese ser jag först och främst till att plattorna åker på.

Pang! På med 6:an på den halvstora plattan till pastavattnet.

Poff! På med 6:an på den helstora plattan till köttfärssåsen också.

De måste hinna bli varma innan jag slänger dit kastrullen och stekpannan.

Swoosh! På med kallvatten till pastavattnet. All kraft som finns i kranen. Ja, jag tar allt kallvatten som finns i hela hyreshuset vettja, för här ska det vara friskt och gott vatten till min och Gringos bolognese! I med salt i vattnet också – fort som bara den.
Allt måste göras i en viss ordning för att arbetet ska flyta på så jämnt och smärtfritt som möjligt. Det får inte finnas några som helst störningsmoment.

Varenda rörelse är planerad och görs av en i förväg bestämd anledning. Vi är synkroniserade och samspelta, Gringo och jag, så när jag vänder mig åt vänster för att hämta hålsleven vet hon om att hon måste parera åt höger för att inte vara i vägen. Påbörjar jag en mening, avslutar hon den. Och när jag sedan slår av hetvattnet och häller upp pastan på serveringsfatet, ja då vet Gringo i samma veva att maten är klar och att hon ska göra de sista finjusteringarna vid middagsbordet.
Som att lägga fram födelsedagsgirlangerna och tre sugrör vardera i våra glas, till exempel . Sådana där vanliga bordsdekorationer som hör vardagsdukning till. Vi är ett bra team, Gringo och jag, och skulle säkerligen platsa in på vilken lyxkrog som helst i storstan.

Man kan kort och gott säga att det är litegrann som i tomtens verkstad inför jul när vi lagar mat hemma hos oss. Det enda som saknas är den där smarta schackmålarfärgen.
En sådan skulle vi ha. Fast i vårt fall skulle den bli till espresso med ångad mjölk och biscotti istället. Som målades upp alldeles efter varmrätten.

Voilá!

Tänk så effektiv matlagning kan vara hemma hos casa Gringo.

Landet Villkorslös

Jag älskar att älska.

Att få dela med mig av min kärlek. Att få ge min älskade av mig själv och av min omvärld. Att få skämma bort den jag älskar, hålla om, vagga till sömns, stryka bort håret från hennes panna.

Viska att jag älskar henne och inte veta om hon hör eller inte. Men det gör hon – alltid.
Mina tre favoritord som jag älskar att säga, och att höra:

Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.

För det är så jag vill leva, i ett tillstånd där kärlek flödar och är närvarande varje dag. I en verklighet där man är generös mot varandra, visar förståelse, tålamod och tillit. Där man inte sviker eller sårar varandra - bara vill varandra väl. Där man inte är missunnsam eller avundsjuk. Och älskar den andres fel och brister. En plats där jag får älska hejdlöst och förusättningslöst och bli lika mycket älskad tillbaka.
Det ska inte behöva vara en utopi!

Om kvällarna i dubbelsängen i mitt sovrum, strax innan åtta när vi släcker lampan, brukar jag och Gringo skratta utopin rakt i ansiktet. När vi har gjort nattoalett, satt på oss natti-natt-kläder och borstat tänderna. Efter att vi läst om tandtrollen ”Prick och Fläck som tandtrollar”. Då gosar vi ner oss i täcket och pustar ut efter dagens alla erövringar, äventyr och bestyr.

Då brukar vi sucka en lyckosuck över att vi har det så bra.

Eller, i alla fall jag brukar göra det. Gringo lyckosuckar nog snarare över att hon har tagit sig till värld tre i Super Mario, än att hon utvärderar någon fantastisk livssituation, skulle jag tro.

Men jag brukar dra en lyckosuck när jag tänker på vilket bra liv vi har, ändå. När allt kommer omkring. Hur underbart det är att vara mamma och hur lyckligt lottad jag är som får somna med min lilla ljuvliga tätt intill. Och få borra ner näsan i hennes sömnsvettiga lockar och somna.

Full av kärlek, i vårt alldeles egna lilla Shangri La -  landet Villkorslös.

Attention - Fragile!

Somliga dagar skulle man gå omkring med varningstext på magen.

Just idag skulle min lyda ”Ömtåligt gods”. Eller ”Fragile!” som det brukar stå på glaskartongerna från IKEA.

För det är precis så jag känner mig idag. Som ett sprött, massproducerat, alldagligt vinglas från IKEA i halvtaskig kvalité som man kan hitta på vilket IKEA-varuhus som helst. Ömtålig. Skör. Uppochnedvänd vid leverans.

Om jag hade haft en skylt på magen så skulle omvärlden förstå att jag var lite extra skör idag. Att jag kanske kommer att överreagera på någon simpel sak som någon säger eller att jag kanske råkar gapflabba vid helt fel tillfälle. För att sedan bli lite halvtyst och försvinna i någon livlig fantasi.

Skylten skulle fungera som mitt alibi och göra så att det var okej för mig att bete mig lite udda.

Fast det här skulle ju egentligen vara ett mer generellt fenomen, kom jag precis på - som man skulle applicera på fler än bara mig. Tänk vad många människor man inte riktigt förstår sig på. Som man funderar på varför de beter sig på ett visst sätt eller reagerar lite märkligt ibland på något man tyckte bara var en bagatell.

Om alla människor i ens omgivning gick omkring med känsloskyltar på magen skulle det bli litegrann som ”Facebook in real life”. Men det fick bara stå känslotillståndet – inte huruvida man hade sprungit två varv runt sjön eller inte, eller legat och käkat chips i soffan halva dagen.

Om min känslostatus var synlig idag skulle nog människorna i min omgivning tänka: ”Jaha – är det en sådan dag, då ligger vi lite i lä. Tar det lite lugnt med henne. Tilltalar henne i en lite mildare ton. Skämtar inte om hennes karaktär.”

Och de skulle  förstå varför mascaran hade kladdat under glasögonen och varför ögonen var lite lätt rödsprängda. Varför läpparna var ojämnt smultronröda och varför hyn var blek och glåmig. Varför rösten skar sig när jag skulle ta ton.

Det här skulle nog inte göra så att det blev särskilt mycket bättre i världen. Jag vinner nog inget Nobels fredspris. Men vi skulle få lite mer förståelse för varandra i vår vardag, kanske.

Inget annat.

Jag är en gräsklipparrobot och jag kan inte rå för det.

Jag är en problemlösare. En analytiker. En gå-till-botten-med-problemet människa. En hitta-svar-på-frågor människa. En hitta-lösningar-på-gåtor människa.

När en sådan människa ställs inför problem som inte går att lösa blir hon alldeles villrådig. Som en felprogrammerad gräsklipparrobot som bara står och tuggar på samma ställe medan hjulen rullar och huvudet omigen slår i trädgårdsstatyn som inte skulle vara där enligt de ettor och nollor den förstår.

När problemlösare hamnar i en återvändsgränd fullkomligt svartnar det framför deras ögon och de ser bara tegelväggen framför sig vid vägens slut:

”Va? Vadå? Finns det ingen lösning? Ingen fortsättning? Är det säkert? Jo då, nu skämtar jag bara - det gör det säkert. Om man först tar lite grann till vänster och sen  till höger och efter det ett jääättekliv rakt fram så...”

...hamnar man pladask rakt in i tegelväggen igen.

Ja just det, det gör man.
Vad jobbigt, då måste jag ju vakna upp på riktigt och insupa kaffearomen, så att säga.
Och inse att jag står vid en återvändsgränd. Även om jag inte gillar det.

Det är då jag brukar bli lite ledsen. Kanske gråta en skvätt efter att jag varit arg för att jag inte löste problemet. Då brukar Gringo säga; ”Det blir bra mamma, du har ju mig.”

Och det har hon ju fullkomligt rätt i; jag har allting jag behöver i min lilla ljuvliga, och då ordnar sig allting runt omkring så småningom.

Precis allting.

Idioter är vi allihopa - men somliga lite mer än andra.

Jag fascineras av människor som lider av total brist på omdöme. De som har begåvats av fullkomlig oförmåga att känna av vibbar från sin omgivning och som är helt och hållet olyhörda.

Hur bär de sig åt? Är det en genmutation från befruktningen eller har de fått den här oförmågan till att uppfatta omgivningens signaler som en slags present från ovan – alltså att det skulle vara som en befrielse?

För ibland tänker jag att det samtidigt måste vara rätt så skönt att inte ha en susning om vad omvärlden tycker och tänker om en och skönt att man inte heller har något intresse av ta reda på det. Tänk vad härligt att gå omkring och vara dum i huvudet utan att man vet om det eller behöva tänka på konsekvenserna. Grattis till kategori B idioterna, som jag brukar kalla dem.

Men sen så finns det en kategori människor som är sju resor värre, och som jag inte alls fascineras över. Snarare ryser bara jag tänker på och ångrar att jag någonsin släppte in i mitt liv. Det är de med rakt igenom oärliga motiv. De som lider av total brist på samvete och hyfs och fullständigt skiter i om de ödelägger andras liv.

De här energislukarna och livsglädjedödarna, kategori A idioter, ska man verkligen akta sig för.

De ska man lämna åt sitt öde och inte ens ge ett lillfinger. Annars hugger de och innan man vet ordet av så har de slukat halva underarmen.

Synd bara att man inte kan uttyda kategori A och B idioter direkt när man ser dem. Så att man enklare kan undvika dem. Ibland kan det ta flera år innan kategori A idioten avslöjar sig och visar sitt rätta jag. Och andra stackare kanske lever ett halvt liv ihop med en kategori B idiot utan att veta om det.

Hu ha – vilken mardröm!

De skulle ha något slags kännetecken så att man känner igen dem direkt. När man går och handlar mat, t ex så skulle man se att ”Aha där står det en kategori A idiot i orange sportt-shirt, då ställer jag mig i kassa två istället. Men vänta nu, nej, där står det ju en kategori B idiot med turkosblå reklamt-shirt, då ställer jag mig i kassa tre istället" osv. Det hade underlättat.

Man skulle stå och dela ut de här t-shirtsen gratis. Sponsrad av diverse psykofarmakaföretag. Ingen dum idé alls, förresten!

Tänk vad tid man skulle spara om man kände igen dem direkt. Vad mycket mindre hjärtesorg man skulle lida av och vad mycket mer energi man skulle ha över till att göra konstruktiva saker på sin fritid.

Nåväl, nu kan man ju som sagt dessvärre inte uttyda de här personlighetsdragen vid första anblick. Därför får man vara noga med att uppmärksamma signalerna istället.

En enkel tumregel som jag lever efter och som jag har lärt mig under mina år och möten med allsköns underliga karaktärer;

Träffar man någon som visar alla tecken på att vara totalt rubbad och som sumpar precis varenda chans han får, så är han antagligen också totalt rubbad och man bör fortsättningsvis undvika den personen.

Annars kanske man skulle ta och börja designa en tredje typ av t-shirt, för kategori C idioten...

Efterlyses: Upptäckarglädje

Vad händer egentligen med vår nyfikenhet och upptäckarglädje när vi blir äldre?
Avtar den till följd av alla krav, alla måsten och allt ansvar vuxenrollen bär med sig och dränerar oss på energi?

Jag tror det är bristen på nya intryck som gör att jag inte har samma sug i blicken längre. Den har istället ersatts av en flackig ofokuserad blick som vittnar om uppgivenhet efter allt för många besvikelser och misslyckade expeditioner under vägen. Den säger nog mer än vad jag tror; den avslöjar min brist på illusioner och fantasi.

Undrar varför det har blivit så?
Kan det vara så att man blir permanent nedstämd av alla gånger ens hjärta brustit eller för alla gånger man fällt dyrbara tårar för någon man älskat men som bara har svikit en i gengäld?

Att vara vuxen är att inte längre vara lyckligt ovetandes. Det är att vara olyckligt vetande. Det krävs nog att man är lite smådum för att vara riktigt lycklig, eller som Seal sjunger – ”a little crazy to survive”. Antagligen.

Jag önskar jag ville skutta till jobbet med hoppsa-steg varje dag. Älska måndagar lika mycket som onsdagar och fredagar. Inte tycka att det var något konstigt med att sätta på mig regnbyxor när det är blött ute och vilja plaska i vattenpölar på lunchen. Eller bli helt till mig och genuint överlycklig om jag skulle få syn på en padda vid vägkanten när jag är ute på promenad.

Vad underbart det hade varit om det krävdes så lite!
Och egentligen så borde det ju göra det;  räcka med det lilla. Det är bara att vi vuxna har blivit så avtrubbade för alla små under som sker i vår närmiljö varenda dag, så vi ser dem helt enkelt inte längre.

Jag önskar jag kunde komma ihåg vad jag kände inom mig när jag var nio år och skulle gå till skolan en onsdag morgon i oktober. Troligtvis tänkte jag på någon grisskär My Little Pony med turkos nylonman som jag stolt skulle visa för bästisen Carin på förmiddagsrasten. Antingen det, eller slime som jag hade köpt på burk på Lek och Hobby, och som senare skulle hamna inuti fickorna i min snötvättade jeansjacka. Eller i håret. Eller på tröjan. Slime var ett grönt leksaksslem som alla nioåringar som hade sett Ghostbusters 1 ville ha. Det blev en bestseller  - till alla mammors förtret. Jag hade alltid minst tre burkar hemma. Carin tyckte att de var jättecoola. Och storasysters Madonnaarmband också.

När jag var nio år var mitt största problem hur jag skulle lyckas lura mamma på en tia så jag kunde köpa kioskgodis på rasten, och huruvida jag och Carin skulle få chans på lågstadiets snyggaste kille eller inte.

Jag frågade mina föräldrar om de trodde att man kunde sudda bort koldioxiden i atmosfären med ett suddgummi eftersom man suddar bort onödig blyertsskrift så. Det verkade ju helt logiskt, tyckte jag. Tankarna visste ingen hejd och det var inget jag inte trodde att jag skulle klara av. Ena dagen ville jag bli pilot, andra dagen arkitekt och tredje dagen skådespelerska.

Nu blev det inte riktigt något av de tre, men rätt så bra ändå.

När jag blev lite äldre byttes de kreativa tankarna allt mer ut för att ersättas av tankar av mer vardaglig karaktär. Nu handlar de snarare om huruvida jag har täckning på kontot när jag står i mataffärskön i slutet av månaden, eller inte. Eller om jag ska tona håret i samma nyans som förra hösten, för det fungerade ju då. Jag kör på säkra kort helt enkelt. Samma inarbetade mönster och trygga rutiner. Troligtvis för att jag håller på att bli tråkig.

Men jag vill inte bli tråkig. Jag ska verkligen göra allt för att inte bli fyrkantig eller förlora min upptäckarlust. Försöka att inte stagnera. Att åldras behöver inte vara synonymt med förutsägbar. Eller att jag mister min förmåga att uppskatta de små undren i min tillvaro. Nej, verkligen inte.

Och för att bevisa det ska jag lära mig att spela gitarr. Och låta mig fascineras av små insekter igen.

Någon dag här framöver.

Måndagsblues

Jag vaknar upp till ljudet av regn som droppar från taket och faller ner på balkongräcket utanför mitt sovrumsfönster. Dripp, drapp, dropp, plopp, låter det. Ute är det fortfarande becksvarta natten, känns det som, och ingen annan är vaken. Inte en enda kotte, inte ens morgonpigga grannen.
Bara mamman när klockan ettrigt ringer sex och det är dags att kliva upp.

Jag   v  i  l  l   inte.

Där ligger vi och sover skönt, Gringo och jag, i det mjuka satinlakanet som är alldeles perfekt uppruggat av lagom mycket användning. Det har nästan blivit oemotståndligt hudvänligt. Rätt sovtemperatur råder i täcket och drömmarna, som var av den mer behagliga sorten, handlade med största säkerhet om två glada tjejer, den ena lite yngre och den andra lite äldre (eller rätt så rejält mycket äldre rättare sagt), som springer omkring på en äng med högt gräs någonstans i Dalarna under midsommar. Iklädda vita hellånga klänningar med brodyr och blomsterkransar i håret.

Säkert.
Jag kommer inte ihåg någon av drömmarna nu, fast det spelar ingen roll, jag vill ändå inte kliva upp.

Gringo sussar fortfarande djupt när jag tassar upp, försiktigt så att hon inte ska vakna. Jag springer snabbt in på toaletten och sätter på kranen med kallvatten och låter det spola ett tag innan jag kan ta en klunk av det och svälja ned allergipillret.
Sedan skyndar jag in i köket, slår på kaffebryggen och låter den härliga aromen av Gevalias standardbryggkaffe lägga sig som ett täcke i lägenheten under tiden jag tar morgonduschen.

Efter tredje koppen kaffe, och en artikel om ett gäng tanter som träffas varje tisdag och stickar kläder till nyfödda barn i Etiopen, kvicknar jag till. Vilket gott kaffe! Vilka härliga tanter! Hej och hå nu struntar vi i regn och mörker och börjar på en ny händelserik vecka med friska tag!

Den tanken fick mig på gott humör i hela 45 minuter.
Den höll i sig från det att jag hade klivit ut ur ytterdörren, klivit in i bilen, kört till skolan och gått in i Gringos klassrum. Ända tills jag skulle säga till Gringo att "mamma kommer och hämtar vid kvart över fyra som vanligt".

Just då kom jag på att jag ju inte alls kommer kvart över fyra som vanligt, och att vi inte kommer att ses igen förrän om åtta dagar (förutom en snabbis på onsdag kväll, som tur är, när vi ska åka till simskolan). Vilken kalldusch!
Då rann det positiva måndagsmodet ur mig och ersattes istället av en slags kombinerad håglöshet och måndagsblues.

Och då i samma veva visste jag att den här dagen inte gick att rädda. Hoppet om en munter måndag var lika stort som att Universal skulle få för sig att återuppväcka Christer Sandelins solokarriär.

Men, jag kan ju alltid glädjas åt att det faktiskt är en hel månad kvar tills den kommer igen. Den här onödiga dagen.
Det känns  i alla fall lite upplyftande.