Ge mig en känselspröt-vässare

Snäll behöver inte vara synonymt med naiv, eller hur?

Jag är en optimist när det gäller mina medmänniskor. Som hellre friar än fäller.

Godtrogen? Tja, det kanske stämmer. Men det är väl ändå inte särskilt roligt att gå omkring och misstro sin omvärld.

Jag gillar att fokusera på bra egenskaper, helt enkelt. Försöker att vända på smeten och se saker och ting ur nya perspektiv. Försöker förstå varför någon beter sig på ett visst sätt eller varför någon kanske råkade uttrycka sig lite plumpt vid ett särskilt tillfälle. För att kanske få någon slags klarhet. Eller inte.

Ibland kör jag fast - rejält. Vissa personer förstår jag mig bara inte på, oavsett hur många varv jag springer runt i hamsterhjulet. Och det jag har lärt mig av dem, är att jag inte ska försöka mig på att förstå dem mer! Inte lägga ned den tid och kraft på folk som inte förtjänar det eller som inte orkar göra samma sak för mig.
Empati och förståelse är så självklart i min värld, att jag tycker det är egoistiskt och snudd på oförskämt om människor i min närmsta krets inte avsätter samma tid och möda för att försöka förstå sig på mig.

När jag var yngre kände jag in såna här personer direkt. Och visste på en gång vilka jag skulle bli kompis med och vilka jag skulle undvika. Känselspröten var nyutvecklade och finkänsliga. Inte avtrubbade som nu när jag har börjat blanda in en massa ”kansken”, ”han menade nog inte så” eller ”alla måste ju få en andra chans”. Jag överanalyserade inte saker och ting.

Då hade inte ödmjukheten virat sig fast lika hårt vid min person och jag kunde utan förbehåll avvisa vissa personer direkt utan att ha ett dugg dåligt samvete för det.

Nu däremot när jag drabbar samman med folk börjar jag ifrågasätta mig själv. Min egen person, min framtoning, min jargong och om det kanske egentligen är jag, när allt kommer omkring, som är den dåliga människan? Och anledningen till att vi inte passar ihop.

Det här har lett till att jag har börjat tämja min egen karaktär litegrann. Gjort så att jag börjat slipa kanterna lite mer. Vaktar tungan lite oftare. Anpassar mig bättre. Känner av när jag ska hålla låg profil eller verka dummare än vad jag är. Jag har börjat kliva åt sidan och låter andra personer få stå i centrum medan jag alltmer intar rollen som side kick och får stå i bakgrunden och sufflera huvudrollsinnehavaren.

Inte särskilt konstruktivt.

Bara dumt.

Nej, man ska nog inte fördjupa sig för mycket i sådana tankar. Jag är den jag är, även om det är fint att vilja inse sina dåliga sidor och att vilja ändra på sig. Man behöver faktiskt inte vara så till den milda grad mjuk att man vänder in och ut på sig själv och hela sin självbild. Nej, i det läget är det nog bättre att vara principfast och kanske till och med lite fördomsfull. Och trygg och nöjd i den verklighet man tror sig leva i. Det känns lite onödigt att man själv är den person som står för kuvandet när jantelagsamhället är så bra på att göra det på egen hand.

Då är det bättre att umgås med människor som inte gör så att man börjar ifrågasätta sig själv och sin karaktär så mycket. Människor som uppmuntrar, bekräftar och entusiasmerar på samma sätt som jag. Ja, sådana man har något utbyte av och som tillför något. Jag tror jag ska ta och vässa de där känselspröten litegrann och bli hårdare vid urvalet av umgänge. Och bara omge mig med ärliga och intressanta människor som befinner sig på samma våglängd.

Hur ödmjuk och öppenhjärtad jag än vill vara, så är det ju trots allt ingen välgörenhet jag bedriver.