Efterlyses: Upptäckarglädje

Vad händer egentligen med vår nyfikenhet och upptäckarglädje när vi blir äldre?
Avtar den till följd av alla krav, alla måsten och allt ansvar vuxenrollen bär med sig och dränerar oss på energi?

Jag tror det är bristen på nya intryck som gör att jag inte har samma sug i blicken längre. Den har istället ersatts av en flackig ofokuserad blick som vittnar om uppgivenhet efter allt för många besvikelser och misslyckade expeditioner under vägen. Den säger nog mer än vad jag tror; den avslöjar min brist på illusioner och fantasi.

Undrar varför det har blivit så?
Kan det vara så att man blir permanent nedstämd av alla gånger ens hjärta brustit eller för alla gånger man fällt dyrbara tårar för någon man älskat men som bara har svikit en i gengäld?

Att vara vuxen är att inte längre vara lyckligt ovetandes. Det är att vara olyckligt vetande. Det krävs nog att man är lite smådum för att vara riktigt lycklig, eller som Seal sjunger – ”a little crazy to survive”. Antagligen.

Jag önskar jag ville skutta till jobbet med hoppsa-steg varje dag. Älska måndagar lika mycket som onsdagar och fredagar. Inte tycka att det var något konstigt med att sätta på mig regnbyxor när det är blött ute och vilja plaska i vattenpölar på lunchen. Eller bli helt till mig och genuint överlycklig om jag skulle få syn på en padda vid vägkanten när jag är ute på promenad.

Vad underbart det hade varit om det krävdes så lite!
Och egentligen så borde det ju göra det;  räcka med det lilla. Det är bara att vi vuxna har blivit så avtrubbade för alla små under som sker i vår närmiljö varenda dag, så vi ser dem helt enkelt inte längre.

Jag önskar jag kunde komma ihåg vad jag kände inom mig när jag var nio år och skulle gå till skolan en onsdag morgon i oktober. Troligtvis tänkte jag på någon grisskär My Little Pony med turkos nylonman som jag stolt skulle visa för bästisen Carin på förmiddagsrasten. Antingen det, eller slime som jag hade köpt på burk på Lek och Hobby, och som senare skulle hamna inuti fickorna i min snötvättade jeansjacka. Eller i håret. Eller på tröjan. Slime var ett grönt leksaksslem som alla nioåringar som hade sett Ghostbusters 1 ville ha. Det blev en bestseller  - till alla mammors förtret. Jag hade alltid minst tre burkar hemma. Carin tyckte att de var jättecoola. Och storasysters Madonnaarmband också.

När jag var nio år var mitt största problem hur jag skulle lyckas lura mamma på en tia så jag kunde köpa kioskgodis på rasten, och huruvida jag och Carin skulle få chans på lågstadiets snyggaste kille eller inte.

Jag frågade mina föräldrar om de trodde att man kunde sudda bort koldioxiden i atmosfären med ett suddgummi eftersom man suddar bort onödig blyertsskrift så. Det verkade ju helt logiskt, tyckte jag. Tankarna visste ingen hejd och det var inget jag inte trodde att jag skulle klara av. Ena dagen ville jag bli pilot, andra dagen arkitekt och tredje dagen skådespelerska.

Nu blev det inte riktigt något av de tre, men rätt så bra ändå.

När jag blev lite äldre byttes de kreativa tankarna allt mer ut för att ersättas av tankar av mer vardaglig karaktär. Nu handlar de snarare om huruvida jag har täckning på kontot när jag står i mataffärskön i slutet av månaden, eller inte. Eller om jag ska tona håret i samma nyans som förra hösten, för det fungerade ju då. Jag kör på säkra kort helt enkelt. Samma inarbetade mönster och trygga rutiner. Troligtvis för att jag håller på att bli tråkig.

Men jag vill inte bli tråkig. Jag ska verkligen göra allt för att inte bli fyrkantig eller förlora min upptäckarlust. Försöka att inte stagnera. Att åldras behöver inte vara synonymt med förutsägbar. Eller att jag mister min förmåga att uppskatta de små undren i min tillvaro. Nej, verkligen inte.

Och för att bevisa det ska jag lära mig att spela gitarr. Och låta mig fascineras av små insekter igen.

Någon dag här framöver.