Måndagsblues

Jag vaknar upp till ljudet av regn som droppar från taket och faller ner på balkongräcket utanför mitt sovrumsfönster. Dripp, drapp, dropp, plopp, låter det. Ute är det fortfarande becksvarta natten, känns det som, och ingen annan är vaken. Inte en enda kotte, inte ens morgonpigga grannen.
Bara mamman när klockan ettrigt ringer sex och det är dags att kliva upp.

Jag   v  i  l  l   inte.

Där ligger vi och sover skönt, Gringo och jag, i det mjuka satinlakanet som är alldeles perfekt uppruggat av lagom mycket användning. Det har nästan blivit oemotståndligt hudvänligt. Rätt sovtemperatur råder i täcket och drömmarna, som var av den mer behagliga sorten, handlade med största säkerhet om två glada tjejer, den ena lite yngre och den andra lite äldre (eller rätt så rejält mycket äldre rättare sagt), som springer omkring på en äng med högt gräs någonstans i Dalarna under midsommar. Iklädda vita hellånga klänningar med brodyr och blomsterkransar i håret.

Säkert.
Jag kommer inte ihåg någon av drömmarna nu, fast det spelar ingen roll, jag vill ändå inte kliva upp.

Gringo sussar fortfarande djupt när jag tassar upp, försiktigt så att hon inte ska vakna. Jag springer snabbt in på toaletten och sätter på kranen med kallvatten och låter det spola ett tag innan jag kan ta en klunk av det och svälja ned allergipillret.
Sedan skyndar jag in i köket, slår på kaffebryggen och låter den härliga aromen av Gevalias standardbryggkaffe lägga sig som ett täcke i lägenheten under tiden jag tar morgonduschen.

Efter tredje koppen kaffe, och en artikel om ett gäng tanter som träffas varje tisdag och stickar kläder till nyfödda barn i Etiopen, kvicknar jag till. Vilket gott kaffe! Vilka härliga tanter! Hej och hå nu struntar vi i regn och mörker och börjar på en ny händelserik vecka med friska tag!

Den tanken fick mig på gott humör i hela 45 minuter.
Den höll i sig från det att jag hade klivit ut ur ytterdörren, klivit in i bilen, kört till skolan och gått in i Gringos klassrum. Ända tills jag skulle säga till Gringo att "mamma kommer och hämtar vid kvart över fyra som vanligt".

Just då kom jag på att jag ju inte alls kommer kvart över fyra som vanligt, och att vi inte kommer att ses igen förrän om åtta dagar (förutom en snabbis på onsdag kväll, som tur är, när vi ska åka till simskolan). Vilken kalldusch!
Då rann det positiva måndagsmodet ur mig och ersattes istället av en slags kombinerad håglöshet och måndagsblues.

Och då i samma veva visste jag att den här dagen inte gick att rädda. Hoppet om en munter måndag var lika stort som att Universal skulle få för sig att återuppväcka Christer Sandelins solokarriär.

Men, jag kan ju alltid glädjas åt att det faktiskt är en hel månad kvar tills den kommer igen. Den här onödiga dagen.
Det känns  i alla fall lite upplyftande.