I Fablernas värld

”Jag har ju sagt till dig att du inte får titta så där vid matbordet”, sa Gringo argt till mig i igårkväll när jag för någon sekund försvann in i en djup fantasi medan vi satt och åt middag. Blicken fastnade någonstans mellan Gringos högra kind och de tre illröda ljusen som står i mitten av köksbordet.

”Ja, men snälla vän, jag måste väl få fundera lite grann, jag också”, svarade jag lite lätt irriterad över att bli kritiserad när jag bara sitter och vilar blicken en kort sekund.

”Nej, det får du faktiskt inte! Du får inte titta så där när vi äter mat!”
Gringo blängde argt på mig och lät bestämd på rösten. Hon försökte ta kommandot och sätta mig på plats. Och hon lyckades nästan. Jag blev så full i skratt av hennes inlevelseförmåga och hur hon härmade min tillrättavisande stämma så övertygande.

Vad underbara de är, sexåringarna, som gör allt för att tänja på gränserna precis hela tiden. Krama ur den sista droppen av energi föräldern har kvar efter en arbetsdag och få maximal vinstutdelning av varenda situation. Roffa åt sig så stor bit av kakan som möjligt. Hejare på förhandling och att komma ihåg vad en pressad mamma nästan råkade lova när Gringo gapade som allra högst i kön på Ica och insisterade på att hon faktiskt skulle ha den där Barbietidningen.

Ja, varför inte? Så länge ingen säger till så kör de bara på.
Det verkar helt logiskt. Framåt ska vi och är det ingen som sätter stopp så …. är det ingen som sätter stopp. Napoleon lär ha tänkt så. Han blev väl för övrigt aldrig äldre än sex år mentalt. Eller mycket längre än en sexåring heller, för den delen.

 Åh vad de kan vara underbara, men åh vad de samtidigt också kan gå en på nerverna ibland. Det är en ålder som bjuder på mycket.

Gringo kommer att bli en stark affärskvinna en vacker dag. Det är jag övertygad om. För hon är dessutom riktigt bra på att krydda till verkligheten.

När vi är ute på promenad och träffar någon vi känner, kan hon börja berätta historier om sånt som har hänt tidigare samma dag som är helt och hållet påhittade. Hon återberättar med sådan övertygelse och inlevelse och målar upp fiktiva situationer likt en sann berättarkonstnär. Och samtidigt som hon berättar brukar hon flina lite och titta på mig för att se om jag ska protestera eller flika in att; vänta nu, det där stämmer nog inte riktigt.

Ibland hinner jag sätta stopp för osanningarna - ibland inte. Om det har hunnit gå en si sådär fem minuter av hennes berättelse blir det ofta lite konstigt att erkänna så sent i monologen som tant Olga häpet har stått och lyssnat på, att precis allting var påhittat. Gringo brukar dessutom berätta sina historier i en sådan rasslande takt att jag faktiskt inte hinner kommentera dem överhuvudtaget. Ingen hinner prata mer än hon.

Vid sådana tillfällen håller jag helt och hållet bara med i historierna. Jag blir medbrottsling för enkelhetens skull;
”Ja, precis Gringo, det var jättekul när vi hoppade ner från balkongen från andra våningen i morse iförda chockrosa simdräkter och fjädrar i håret.”
Medan tant Olga misstänksamt glirar mot oss.

Sedan så tappar hon lusten till att fortsätta berätta lika fort som den kom på henne. Så då slutar hon bara tvärt, utan förvarning.

”Jahapp! Kom nu så går vi hem någon gång. Annars hinner vi ju inte mata pirajorna och de sjutton papegojorna som vi har i lägenheten innan vi paddlar till Afrika” säger jag kanske då.

Det håller Gringo med om.
Och så börjar vi så sakteliga flanera hemåt till alla våra hungriga husdjur.