måndag 10 oktober 2011

Jag är en gräsklipparrobot och jag kan inte rå för det.

Jag är en problemlösare. En analytiker. En gå-till-botten-med-problemet människa. En hitta-svar-på-frågor människa. En hitta-lösningar-på-gåtor människa.
När en sådan människa ställs inför problem som inte går att lösa blir hon alldeles villrådig. Som en felprogrammerad gräsklipparrobot som bara står och tuggar på samma ställe medan hjulen rullar och huvudet omigen slår i trädgårdsstatyn som inte skulle vara där enligt de ettor och nollor den förstår.
När problemlösare hamnar i en återvändsgränd fullkomligt svartnar det framför deras ögon och de ser bara tegelväggen framför sig vid vägens slut:
Va? Vadå? Finns det ingen lösning? Ingen fortsättning? Är det säkert? Jo då, nu skämtar jag bara - det gör det säkert. Om man först tar lite grann till vänster och sen  till höger och efter det ett jääättekliv rakt fram så...”

...hamnar man pladask rakt in i tegelväggen igen.
Ja just det, det gör man.
Vad jobbigt, då måste jag ju vakna upp på riktigt och insupa kaffearomen, så att säga.
Och inse att jag står vid en återvändsgränd. Även om jag inte gillar det.

Det är då jag brukar bli lite ledsen. Kanske gråta en skvätt efter att jag varit arg för att jag inte löste problemet. Då brukar Gringo säga; ”Det blir bra mamma, du har ju mig.”
Och det har hon ju fullkomligt rätt i; jag har allting jag behöver i min lilla ljuvliga, och då ordnar sig allting runt omkring så småningom.

Precis allting.



Inga kommentarer: