Låt dem få inandas Londonluft, endorfinfjärilarna!

Oj vad skönt det ska bli med en Londonresa på det här.

Den hade inte kunnat komma mer lägligt. Vilken tur att jag är så smart ibland. Som den där dagen i slutet av augusti när jag bestämde mig för att boka den här resan och redan då förstod att jag verkligen skulle behöva den. Precis just nu!

Det har varit en omtumlande höst. Eller, rättare sagt, det är en omtumlande höst. Det har visserligen varit en omtumlande sommar, vår och vinter också om sanningen ska fram. Jag börjar bli van vid tumlandet, tror jag. Det är därför jag har börjat värdesätta lugnet mycket mer och har kommit att bli lite av en skyggräv vad gäller förändring.

Jag gillar det inte riktigt.

Precis som när pensionärer är ute och reser, är jag på mitt allra bästa humör dagen innan jag ska åka hem igen.

Fast det här inbegriper inte Londonresor. Londonresor är som att åka hem för mig.

Dels på grund av att min pappa, Gringos morfar, bor där sedan tre år tillbaka, och dels för att det var min hemstad en gång i tiden. Det var där jag vid nitton års ålder lärde mig att stå på egna ben med två hundra pund i kontanter i ett Thomas Cook-kuvert och en öppen retur med obestämt datum.

Jag hade beslutat mig för att åka dit på vinst eller förlust, utan någon särskilt utarbetad agenda eller att ens känna någon. Allt jag hade förberett var en slarvigt nedrafsad adress på en papperslapp till något hostel i South Kensington (som jag inte hade en aning om var det låg) som en kompis till en kompis hade arbetat på några år tidigare. Planen var att jag skulle åka dit och höra efter om de behövde personal, och förhoppningsvis få börja jobba där. Men inget var bestämt och jag hade aldrig ens träffat den där kompisen till min kompis kompis.

Stackars mamma och pappa, tänker jag så här efteråt. Vad oroliga de måste ha varit för mig – men vad skulle de göra? Jag hade bestämt mig, jag ville ut i världen och ta reda på vad jag gick för. Jag hade ju i alla fall så pass mycket pengar att jag skulle klara mig i en tre, fyra dagar, och råd att bo på kvar på det där hostellet om de inte behövde någon ny personal. Och om det skulle skita sig riktigt rejält, så kunde jag ju alltid boka om min öppna retur med BA och flyga hem igen.

Ja, så här efteråt är det väl bara att hålla med, det hade inte kunnat gå så där himla jättesnett ändå.
Men jag vill nog ändå inte att Gringo ska göra samma sak om några år. Och definitivt inte om det skulle utspela sig pre-mobiltelefontid.

Och jag fick rätt. Saker och ting blev aldrig värre än en ombokad retur med BA. Fast rätt så omvälvande för en novis norrländsk tonåring som tror att hon kan överleva på ett leende och en ödmjuk inställning i storstan. Jag var tvungen att skaffa skinn på näsan rätt så omgående.

Direkt när planet hade landat på Gatwick och jag klev ut från terminalen, möttes jag av det högljudda sorlet av människoröster som verkade komma från alla håll och kanter. Plingande i högtalare. Varningsläten. Lampor som blinkade i otakt. Kaffe, curry, chokladcroissanter, franska parfymer, svett blandades samman till någon slags pottpurri av storstadslukter. Skyltar med nya engelska ord som vi aldrig hade fått lära oss i engelskaklassen och som jag inte riktigt visste vad de betydde. Var baggage samma som luggage? Antagligen. Litter samma som garbage? Vad fint de pratade förresten, precis som på pogopedagogbanden. Och de som jag trodde var tillgjorda för undervisningssyfte. Här pratade de ju så på riktigt!

Det var många tankar, många nya intryck på en och samma gång. Men jag kunde inte bli ståendes särskilt länge för att ta in alla nyheter. Här gällde det att hänga med och inte visa sig utsatt eller bortkommen. För det är då de hugger en. De onda.

Det hade pappa varnat för och så hade jag ju sett det själv, med egna ögon, på alla amerikanska thrillers på teve.

Så utan att ha den blekaste om var i England jag geografiskt befann mig, och utan att veta hur jag skulle ta mig in till London, så bestämde jag mig bara helt enkelt för att gå dit näsan pekade och försöka att se så beslutsam ut som jag bara förmådde. Om jag koncentrerade mig på skyltar med någon slags tågsymbol på alternativt innehållandes texten London, så skulle jag klara mig. Bara jag kom bort från flygplatsen, då var värld 1 avklarad.

Som tur var hittade jag till en biljettlucka tillslut, löste en enkel in till London Charing Cross och hoppade på första bästa tåg som stod inne på perrongen. Eftersom jag skulle se säker och sammanbiten ut kunde jag inte kolla på avgångstavlan sjuttioelva gånger, så jag öppnade helt enkelt bara en av dörrarna till tåget och klev ombord.

Vad är det värsta som kan hända, tänkte jag när jag hade satt mig tillrätta? Att jag åker fel? Ja, då får jag väl kliva av och ta tåget tillbaka då. Värre än så kan det väl inte bli.  Hellre det än att någon ond person ser att jag är vilse. För då är det kört.

Tåget åkte förbi samhälle efter samhälle på den engelska landsbygden medan jag satt och försökte se så cool och oberörd ut som jag bara kunde. Var det någon som tittade på mig, som hade genomskådat mig? Nej, än så länge verkade alla köpa min påklistrat världsvana attityd. Tillslut körde tåget in i förorterna. Jag förstod att vi började närma oss en storstad eftersom husen nu låg mycket tätare än för några minuter sedan och snart började de sitta ihop, en efter en, i långa kedjor. Jag lade märke till att de nästan såg likadana ut, byggda i ljusgult tegel med burspråk och fördragna spetsgardiner framför fönstren på framsidorna och dubbla skorstenar uppe på taken. Det var precis som i teveserierna. Så himla fint.

Efter en evighet av terasser och kedjehus ropade konduktören äntligen ut London Charing Cross och jag kände nästan hur luften gick ur mig. Jag hade klarat mig, och nu skulle jag klara av värld 2,  London, också! Jag kände det på mig!

Och det gjorde jag. Alla tre gånger jag flyttade dit.

På torsdag kl 19.35 kommer jag att sitta på planet igen. Nästan på dagen femton år sedan första gången. Bara jag och en rejäl portion endorfinfjärilar i min mage som längtar efter att få bli utsläppta och inandas Londonluft igen.

Som längtar efter att få känna att ingenting är omöjligt.

Att vad som helst kan hända.
Som ger mig hopp om att jag kan bli kär igen och att framtiden är ljus. 

Det är vad London, förutsättningarnas och nyupptäckternas stad, är för mig.

Visst är den underbar, min älskade gamla hemstad.