Realist - javisst.

Jag har blivit realist.

Det känns bra, för jag känner mig inte lika lätt bedragen då.

Jag tror att det jag ser är vad jag får.
Jag tror på slumpen. Inget trams om kärlek vid första ögonkastet, utan snarare på en serie tillfälligheter och generellt flyt. Eller oflyt.

Jag tror inte på livslånga kärleksrelationer. Jag tror på teamwork, kompromisser, anpassningar, uppoffringar och väl planerad logistik i vardagen. Romantik är något man läser om i böcker eller ser på film. Man ska nog vara lite skeptisk till alltför konstiga sammanträffanden i mötet med nya personer.
Jag tror på rationellt tänkande, evolutionen och matematiska uträkningar som inte ljuger för en.

Det är egentligen ingenting magiskt över naturens skönhet. En orkidé ser ut som den gör för att den genom årtusenden anpassat sig till att anta den mest energieffektivaste formen - inte för att bedåra sin omgivning. En sång man tycker är fin följer ett matematiskt harmoniserat recept. En människa anses skön för att hon är programmerad efter naturens lag om symmetri. Förädlad i generationer av en serie tillfälligheter som har flätats samman.

Likaså är förälskelser bara kemiska reaktioner i ens inre och behöver inte nödvändigtvis vara kopplad till två. Det är ett egoistiskt tillstånd bara, inget mer.

Ja, visst är det tråkigt att vara realist. Det håller jag med om.
Men det är befriande att se saker och ting för vad de är.

Bara som ett resultat av en enda lång serie av rena och skära tillfälligheter.