Älskad av universum

Det ligger någonting i det som Thomas Di Leva säger.

Att universum inte förstår ordet inte.

För visst är det så att varje gång man går på stan och så innerligt hoppas att man inte ska stöta på just den där jobbiga människan som man inte vill träffa, så gör man precis det. Eller när man är som allra mest stressad och kommer hem med matkassar och bara ska skynda sig upp för trapporna och in i lägenheten för att påbörja middagsmaten, så kommer den där trevliga grannen som man inte sett på länge och vill långprata med en.
Eller när man fått i sig ett (eller kan hända två) glas vin och säger just det där man inte skulle säga.
Men då behöver man inte bli frustrerad eller irriterad utan kan trösta sig med att det bara är universum som visar sin kärlek.

Lite smickrande är det ju ändå, att universum vill en så väl att den bäddar så att precis allt det man så innerligt önskar sig, verkligen också händer. Fast den glömmer bara ett pyttelitet, men ack så betydande ord som kommer före själva önskningen.

Ordet INTE!

Det är bra att Thomas Di Leva har uppmärksammat det här missförståndet, för då kan man ju se på alla de här små vardagsirritationerna ur ett annat perspektiv. Ur en lite mer optimistisk synvinkel.

Av den anledningen har jag bestämt mig för att istället känna mig smickrad och utvald nästa gång jag stöter på fröken Superdryg på stan, eller råkar säga något plumpt utan att tänka mig för.

Tänka att det är fantastiskt att universum håller mig så kär så att den infriar alla mina önskningar.
Fast det sker lite språkförbistringar ibland.

Uppenbarligen rätt så ofta.