Gringo, min Gringo!

Jag älskar dig brukar jag säga till Gringo varje dag

Ibland flera gånger så att hon verkligen ska veta att det är sant.

”Du vet om att mamma älskar dig, va? Mest av allt i hela världen?”

”Jaaaa, jag vet” brukar hon säga, lite buttert under lugg. ”Sluta tjata om det nu. Nu spelar vi Mario.”

Jag brukar pussa henne på kinden på morgonen strax efter att klockan har ringt, när hon fortfarande ligger och sover i vår stora säng och inte riktigt vill vakna.

Sen drar jag fingrarna genom hennes sömnsvettiga korkskruvar som lockar upp sig  i nacken och nosar försiktigt på hennes ena kind. Dessa mjuka persikolena och runda kinder som man skulle kunna vandra barfota över glödande kol för att få stryka. Mammas underbara lilla perfekta ängel, mitt mirakel, min själablomma, mina läppars favorit panna att pussa och min näsas ljuvligaste doft att inandas.

Gringo - vad du gör mig glad!

Hopp ur sängen! Raskt in till tevesoffan i vardagsrummet och på med Morgonbolibompa - allt i en rasande fart.

Sen hör jag henne ropandes i lätt irriterad stämma: ”Mamma – när kommer ostmackan med mjölk egentligen? En sån där stor rund macka vill jag ha!”

Hon  förvarnar mig inte, ger mig ingen chans att hinna med. Hon går från noll till hundra på en minut. Jag står oftast vid spisen och lagar morgongröt till mig när det här utspelar sig.

”Kommer, ska bara röra om lite i gröten först!” svarar jag kanske.

”Men aaaaarrrrghhh ska man behöva vänta hela dagen, kanske?” brukar hon klämma till med då. Lite på skämt, lite på allvar. Men mest för att kolla min reaktion, tror jag. För att se hur långt hon kan gå innan gränsen är nådd.

Tålamod är något de skulle sälja på Ica i femlitersflaskor. Den skulle stå mellan Bob hallonsaft budgetpack och balarna med oändliga mängder toapapper. Så att man inte missade den. Och så skulle man få 20% rabatt tillsammans med ”Mina varor” och Bufféutskicket en gång i månaden.

Men efter att man ordnat med den där stora runda ostmackan, hällt upp glaset med mellanmjölk, tagit fram dagens kläder, hjälpt till att sätta på dagens kläder, borstat korkskruvarna i nacken och borstat de små gaddarna, så kan man inte för sitt liv förstå att man för femton minuter sedan ville köpa extra tålamod på flaska!?

För där i soffan sitter ju världens timidaste, frommaste, mättaste, mest välkammade och mest väluppfostrade lilla sexåring som aldrig någonsin gått någon på nerverna.

Nej, inte Gringo inte. Hon håller inte på med sånt.

Tänk vad mamman kan vara dum som inbillar sig sådana saker ibland.