Thank you means merci

Jag avskyr verkligen den reklamen och den låten. Jag vet inte exakt vad det är som gör den är så motbjudande? Troligtvis alla de där präktiga, glada och prolemfria amerikanerna som springer omkring och kramar varandra på flygplatsen och ler bländande vita Colgateleenden där man ser både den övre och den undre tandraden samtidigt. Hur bär de sig åt utan att få kramp i käken egentligen?

Usch.

Ibland ploppar den reklamen upp i mitt huvud fastän jag inte har sett den på flera år. Jag tittar nästan aldrig på teve nuförtiden, speciellt inte på reklamkanalerna och om jag mot all förmodan skulle göra det så byter jag kanal direkt när reklamen kommer. Jag är så lättpåverkad så jag törs inte ens ha den på i bakgrunden. För då kan jag ju få någon hemsk reklamlåt på hjärnan, som till exempel den här.  Som tur är har jag kommit på att jag är lättpåverkad så jag försöker liksom ”skydda” mig själv och Gringo genom att inte titta på de kanalerna för mycket.

Gud vad politiskt korrekt jag låter nu, men det är jag inte. Inte alls, och inte pålitlig eller konsekvent heller. Det är det som är så jobbigt med mig. Att man aldrig vet riktigt var man har mig (däribland även jag inräknad).

Men det spelar ingen roll, för just nu finns inga problem.

I periferin någonstans ser jag mig och Gringo komma springandes på terminal 5 på Heathrow med vinden böljandes i våra hår. Vi springer i slow motion mot varandra från varsin ände av terminalen med armarna utsträckta i varsitt V!
I ena handen har jag något...
Vänta nu vad är det? Jo, en chokladask.
För det är ju så jag visar min kärlek och uppskattning.

Plötsligt hörs musik i bakgrunden och någon börjar sjunga:

”I’m so happy I’m so glad that I found you. I want to thank you and thank you means Merci”.

That’s it – ingen mer teve för mig!