"It’s alright, baby’s coming back.
And I don’t really care where he’s been, no.
It’s alright, baby’s coming back,
and I won’t turn him around this time.”
Jag sjunger på Eurythmics idag. Inne i huvudet medan jag arbetar. Med ett litet leende på läpparna. För idag kommer älsklingen äntligen hem igen!
En vecka har hon varit borta. Och jag har inte det blekaste om vad hon har gjort. Men det brukar jag inte ha annars heller när hon har varit hos pappa, för hon brukar inte vilja prata om det av någon anledning. Och då behöver hon inte det heller. Jag vet att hon har haft det bra, för det har hon alltid när hon är där, och det är det viktigaste.
Ikväll när vi sitter i soffan och tittar på sena Bolibompa efter gymnastiken och hon precis har mumsat i sig sin nattmacka, nybadad och med Elvivebalsamlukt i håret, då ska jag krama om henne stadigt och länge. Då kommer den där lilla pusselbiten i hjärtat som just nu åkt iväg på semester att flyga tillbaka till sin plats och lappa ihop mig igen.
Då blir allting som det ska igen.
“I'll be your cliff (you can fall down
from me).
I'll be your ledge (you can lean upon
me).
I'll be your bridge, your flowering tree
You can still depend on me...
And I'll be (the ticking of your clock).
And I'll be (the numbers on your
watch).
And I'll be (your hands to stop the
time).
I'll even be your danger sign”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar