Ett glas mousserande Publiceringsrosé

Appropå det här med eufori, ja.

Det är en skön känsla. I motsats till ångest och självömkan (det kan vi som sagt prata om en regnig dag i november när jag sålt smöret och tappat pengarna på stan någonstans).

Idag på kontoret klockan 15.48 infann sig känslan av eufori – starkt och med enorm kraft! Jag slängdes nästan bakåt i min ergonomiska kontorsstol när jag läste e-mailet från DN om att min lilla bagatellinsändare hade fått hedersplatsen på insändarsidan!
I gårdagens upplaga.

Åh – du härliga lag om alltings jävlighet. Så bitterljuvt!

När man för en gångs skull blir publicerad i Sveriges största dagstidning så får man reda på det dagen efter, när man är gårdagens nyhet. Lika het som sur ved. Det följer ungefär samma fina melodi som att man nog ”kommer att dö en vacker dag”. Istället för en gråmulen dag. Bara för att.

Nåväl, jag ska inte muttra. Bättre att vara gårdagens nyhet än ingen nyhet alls. Absolut. Alla dagar i veckan. Och jag är verkligen glad och tacksam!

Skål, hörrni, nu tar jag mig ett glas mousserande publiceringsrosé och känner in den där omtalade euforin än en gång!

Och den är härlig!