Konsten att ta ett chill-pill

Fy alltså vad förstörd man blir av allt det här stressandet.

Magen blir bubblig. Ögonen blir lätt rödsprängda. Läpparna flammigt smultronrosa med konturer som flyter ut (lite som dagen-efter-kvällen-före-läppar) och huden alldeles blek och glåmig. Och så går man omkring och smårapar också pga obalansen i magen.

 Ja det gör man.

Det är den fula verkligheten. Då rapar och fiser tjejer, även prinsessan Madeleine.

Men, tänk om det stannade där, dvs att man bara blev ful och ofräsch.

Nej då, det ska såklart påverka psyket också. Så att man ska bli både ful och ha en dålig personlighet. Inte antingen eller, som brukar vara standard i amerikanska sitcoms, utan här är det pest och kolera i en härlig kombination.

Standardscenen:

Den coola collegekillen till den andra spänniga amerikanska fotbollskillen i soffan med en låda popcorn på magen:

 “OK, she’s not like the most gorgeous girl you’ve ever seen, but she’s got a great personality! I’m tellin’ ya.”  Burkskratt, fastän det egentligen inte var något roligt alls.

Scenen där de pratar om mig skulle bli så här:

“Well, to be honest with you Charlie,I had to dump her, it wasn’t just that she was like ugly you know– but she’s got a really bad personality as well!”

“Oh my God man – it’s like two don’ts that won’t make a right, you know!”

Där, däremot, kom det inget burkskratt utan ett förinspelat “Aaaaaaaaaaaaaawwww” från publiken som tycker synd om den snygga collegekillen för att han hade lagt ned tid på ett sådant nedköp.

Well, jag kanske inte alltid är ett rejält nedköp, fast antagligen litegrann när jag är stressad.

Men till er som blir direkt drabbade vill jag säga att jag arbetar på det just nu (som man brukar säga om sina dåliga sidor på arbetsintervjuer), om det är till någon tröst. Benhårt!

Jag är medveten om problemet, och det är ju alltid en början, enligt psykologen på DNs hemsida. Man ska se till möjligheterna och inte inskränkas av murarna man är så duktig på att bygga upp omkring sig och sitt "jag".

På plussidan så är jag i alla fall medveten om att jag blir stirrig, otålig, nojig, flackig, nervig och får fruktansvärt dåligt tålamod när jag känner att varken jag  eller tiden räcker till. Medveten om att jag nog själv skulle uppleva mig som ett störigt nervknippe som jag troligtvis inte skulle vilja umgås med om jag inte kände mig själv. Och troligtvis inte vilja åka bil med heller. Inte ens med Wu Tang Clan skrålandes ut ur högtalarna.

Jag testade en liten ny avstressningsövning imorse när jag och Gringo kom femton minuter för tidigt till skolan. Istället för att bli uppstressad och tänka på allt som jag skulle ha hunnit med om jag hade varit på kontoret just då, så tänkte jag;
"Perfekt. 10 minuter att stressa av på. Coola ned mig. Ta ett chill-pill. "

Det unnar man sig ju inte annars på morgonen. Eller vid lunch. Eller middag.
Så jag satt där i tumultet i korridoren utanför klassrummet med Gringo tätt intill mig och blundade och andades djupt. Det var jätteskönt - en riktig energikick.  En pappa som jag känner sedan Gringo gick i förskolan gick förbi och frågade om jag var trött. Nä, svarade jag, jag bara simmar ut i universum ett tag och omfamnar skönheten och oändligheten.

Nej, nu ljög jag, så sa jag inte alls för jag heter inte Di Leva i mellannamn. Men det hade varit kul om jag hade svarat så.

På lunchen ska jag åka till shoppingcentret och leta new age avslappningscd. Jag ska börja meditera tror jag.

Meditera mera. Eller jag får se om jag får tid. Oj det var visst redan lunch!