Känner du min kompis Mañana?

En helg när man gör det man vill, ja.

Den tanken var ju något att hänga upp humöret på igår i alla fall.

Och när jag vaknade imorse och tänkte igenom ALLA grejer som jag äntligen skulle ta i tu med just den här lördagen, så var jag fortfarande i den goda tron om att jag faktiskt skulle genomföra smärre mästerverk idag.

Måla över restbiten av den gamla tapeten som fortfarande syns under fönstret i köket, till exempel.

Eller fixa de tusen sladdarna som går från teven och dvd:n till väggutaget på andra sidan av vardagsrummet. Och när jag hade gjort det skulle jag städa Gringos rum (bara den deluppgiften skulle egentligen ha tagit hela dagen, om den gjordes grundligt med dammtorkning i bokhyllorna och allt, men det förstod inte min lilla orealistiska nyvaknade hjärna imorse).

Och sen var det ju tvätten i sovrummet som hade hängt där sedan torsdagkväll. Den skulle sorteras och vikas in i respektive garderober.

Ja, just det, och så självklart den vanliga helgdammsugningen och det dagliga köksröjet av diskbänken.

Så klart att jag skulle hinna med allt det här på 10 timmar! Nema problema – jag är ju Sara – superkvinnan! Som uppenbarligen aldrig behöver vila eller hämta igen sig. Vad är det, förresten?

Så låg jag och tänkte imorse vid 9.22 efter att jag torkat bort sömngruset ur ögonen.

Det här var ju en ny dag med nya utmaningar och massor som skulle fixas! Kom igen då, nu kör vi så det ryker!

Sen så vände jag mig om i sängen och kom i samma veva på en sak. Om jag skulle vänta lite, säg bara en si så där tio minuter och vila lite till i sängen och sen gå upp? Ja, det gör jag.

Men sen så var det ju så fantastiskt skönt i sängen just den här morgonen, alldeles precis rätt mystemperatur i täcket. Och precis just då infann den sig. Den där starka motviljan till att ens orka gå upp ur sängen. Det var den gamla goda mañana-känslan som hade kommit och hälsat på. Och jag var helt enkelt tvungen att ge mig hän den, annars hade den nog blivit arg.

”Ja, nej då skiter vi i det här, i alla påhittade måsten, och tar en morgon prommis istället. Gringos rum kan vänta till imorgon.”

”Ja det gör vi, målningen och sladdarna också, och så drar vi ut på secondhandaffärerna och letar upp det där svartbruna skåpet som vi måste ha till sovrummet.”

Jag var överens. Vad bra.

Tre raska varv runt sjön hann jag med att promenera, ungefär 4 km, direkt efter kaffet. Det är ju egentligen inte en sådan enorm kraftansträngning, men jag kände snabbt att jag verkligen inte har tränat alls på ett tag. Efter bara två varv började svetten forsa. Sweatshirten var plaskvåt när jag kom hem. Och jag som klarade av fyra varv utan några problem för bara någon månad sen. Nåväl, jag får nog börja röra på mig lite mer och lite oftare. Bra kondition är verkligen en färskvara.

Väl hemma – snabb dusch. På med de tokrandiga strumpbyxorna , följt av diverse andra kläder. Smink på. Tre snabba sprayningar i hårbotten. Check. Och sen iväg – ut på loppisrunda! Wohooo, seconhand stores watch out!

Men vad fann jag när jag väl kom fram?
Jo, inte ett jota. Eller förresten, ett ganska fint avlastningsbord från femtiotalet, i teak eller palisander eller nåt. Men det tråkiga med femtiotalsgrejerna på loppisarna nu för tiden är att de har gått och blivit så förbaskat dyra. De behöver inte ens vara särskilt estetiskt tilldragande, är de bara gjorda av teak lägger secondhandhandlarna på en femhundring på priset, och vips så var det inget secondhandfynd längre. Det förstör hela loppiskänslan, hela jakten. Det är ju inte bara själva vintagestilen man är ute efter, det är ju sporten och lyckoruset man får när man hittar det billigt, också. Annars kan det ju nästan lika gärna kvitta.

Så jag åkte hem tomhänt. Visserligen rätt så glad i hågen, för att jag inte hade slängt ut pengar på något onödigt Upsala-Ekeby fiskserveringsfat som jag inte behövde. Det var mycket bra gjort av min maniska loppishjärna att inse det när jag stod där och dreglade vid kuriosadisken. Det händer annars rätt så ofta att jag lyckas inbilla mig att det finns behov för alla de föremål som attraherar seconhandögat. Men nu lyckades jag som tur var inte skapa något behov för ett fiskserveringsfat just idag, så jag kom hem med lika mycket pengar som jag hade när jag for. Det tillhör inte vanligheterna.

Men då kvarstår frågan om vad jag borde göra resten av dagen då.... Klockan är ju trots allt inte mer än strax innan fyra. Jag skulle ju eventuellt hinna med att avverka runt en tredjedel av den där ”att göra listan”.

Fast så kommer det ju en morgondag också, förstås.

Hmmm....jag får nog fundera på det ett tag. Eller rådfråga mañana-känslan, kanske. Undra just vad den skulle säga?