Tio år

Det är väldigt svårt att undvika vad det är för dag idag.

SVT sänder oavbrutet från 7.55 på morgonen till klockan 17 i eftermiddag. Det pratas om det på radion. Och på facebook och twitter. Det är överallt.

Idag är det ingen rolig dag alls. Och inte har man några särskilt roliga minnen från när det verkligen inträffade heller, för precis tio år sedan.

Den 11:e september är en sådan dag man för resten av livet kommer att minnas precis vad man gjorde, vid exakt det tillfälle man fick reda på  nyheten. Man minns det ända in i detaljnivå.

Det är samma som med Palmemordet för drygt 25 år sedan. Då kommer jag också ihåg exakt vad jag gjorde.
Pappa kom nedstörtande från trappan i radhuset på fredagkvällen med beskedet. Jag och lillebror hade fått vara vakna lite längre för att det var helg, och mamma hade haft ett sådant sjå med att få oss i säng och vilja sova. Och inte blev det enklare att få oss mindre uppskruvade efter att pappa hade kläckt det som hänt.

”Statsministern har blivit skjuten!”

Jag kommer så väl ihåg chocken fastän jag bara var åtta år. Mamma blev jätteskärrad, pappa likaså. De brukade inte ge utlopp för sådana känslouttryck särskilt ofta, så det är kanske egentligen mer av den anledningen jag kommer ihåg det här så väl, än av själva nyheten i sig. Troligtvis. Även om man inte blev matad dagligen med nyheter om nordiska statsministrar som hade blivit skjutna på den här tiden.

Hur som helst, från den 11:e september har jag såklart lite andra minnen.
Då jobbade jag för Browns butikskedja i London och sålde designerkläder. Ett riktigt tråkigt jobb som nästan helt uteslutande gick ut på att vika kläder så att de låg snyggt på de sparsamt dekorerade hyllorna och att de övriga hängande klädesplaggen hängde rakt och prydligt med jämna mellanrum från varandra på sina galjar.

När det väl var avklarat piffade man till sig lite i håret i en av de tjugo speglarna som var uppsatta på väggarna, och sen stod man helt enkelt bara rakt upp och ned i åtta timmar och snackade goja med den andra butikssäljaren tvärsöver golvet som gjorde exakt samma sak.

Den andra butikssäljaren var en halvdeprimerad, härjad fransyska i medelåldern som var bitter på det mesta som hade gått snett i hennes liv, och som mest av allt såg fram till de fem minuterna efter varje heltimme då hon fick gå ut och dra tre snabba på sin röda John Silver utan filter.

Jag tror ibland att nikotinsuget var så starkt att hon avverkade en hel cigarett i en enda djup inhalering. Åt, såg jag aldrig att hon gjorde, hon fick väl all energi ifrån sin John Silver, antagligen- men så var hon späd som en nötskrika också. Och det var ju fint i de här sammanhangen! Även om hon inte var särskilt upplyftande att umgås med så hade hon ett varmt hjärta och vi utbytte några riktigt bra konversationer under de tre vedervärdigt tråkiga månaderna som jag jobbade där.

  På morgonen tisdagen den 11:e september stod jag där på Brownsgolvet och pratade med en amerikansk kund precis när den färgade dörrvakten rusar in och frågar om vi har hört vad som hänt i New York?

”Nej, vad då?” svarade den amerikanska affärskvinnan nyfiket.

”Ett flygplan har kraschat in i ett av tvillingtornen på World Trade Center, och man tror att det är terrorister som ligger bakom det!”

Den amerikanska affärskvinnan ger ut ett litet vrål och börjar gråta. Jag förstår ingenting. Verkligen ingenting!? Vad är det som händer?

Trots att jag inte riktigt greppat sitautionen, får jag försöka trösta den storgråtande amerikanskan som fumlar fram sin mobiltelefon för att ringa en anhörig i USA. Gråthickandes i telefonen nickar hon hej då mot mig och rusar sedan ut på South Molton Street. Jag ser henne aldrig mer men kommer aldrig att glömma bort henne.

  Efter det var terroristsnöbollen i rullning, med all världens skrämselhot som vi Londonbor matades med nästan dagligen (jag hade bott där i ungefär fem år vid den här tidpunkten så jag antar att man kunde kalla mig för Londonbo). Fyra månader senare beslöt jag mig för att lämna London för gott, just på grund av det som hände den 11.e septemeber och de konsekvenser det fick därefter.
Det är inget beslut som jag någonsin har ångrat, men det är klart att det här datumet har påverkat mitt liv och mitt livsöde. Jag vet inte om jag hade flyttat hem till Sverige igen om det inte hade varit för det här, men det spelar ingen roll att spekulera i det nu. London var i alla fall ingen trevlig plats att bo på i slutet av 2001. Då var det skönt att komma hem till den trygga norrländska småstaden och börja plugga upp avgångsbetygen från gymnasiet på Komvux istället.

  Det är skönt att det har gått tio år nu. Jag får en klump i halsen varje gång jag tänker på den här dagen och rädslan jag hade under den sista tiden jag bodde i London. Och det får mig att verkligen uppskatta det jag har nu och har åstadkommit under de senaste tio åren:

En högskoleexamen. Ett körkort. Köpt en jättefin bil och en fantastisk lägenhet som bara är min.

Och fått den allra mest underbaraste lilla dottern på hela jordklotet – Gringo!
Det har varit tio bra år ändå.