Programmerad till att shoppa?

Jag har en ledig förmiddag idag! Vad ska jag hitta på då?

Om jag får välja precis vad jag vill i hela världen....?

Jo jag vet! Jag gör som 75% av alla andra människor som är lediga idag - jag åker till shoppingcentret och köper någonting!

Är det inte lite konstigt att man är så duktig på att gå omkring och inbilla sig att man behöver en massa saker fastän man egentligen redan har ett rätt så komplett hem, garderob och necessär?

Det är verkligen märligt att man kan bli så sugen på allt från en ny tandborste, till en ny vinterkappa, nya batterier till köksradion eller varför inte - en ny bil!

Det förstås, ibland är verkligen diskmedlet slut, tandborsten sönderborstad, vinterstövlarna totalt oomklackningsbara, eller jeansen riktigt urtvättade och fransiga i nederkant. Men med handen på hjärtat, långt ifrån så ofta så att det på något sätt skulle rättfärdiga varje gång visakortet får hoppa upp ur plånboken och bländas av shoppinggallerians migränframkallande lysrör.

Det händer tyvärr ibland att en oproportionerligt stor del av min tankeverksamhet går till totalt fabricerade behov, skapta av allt från brist på stimulans i vardagen till tja, i princip vad som helst; något jag sett på teve, något en kollega pratat om i fikarummet eller något jag råkat få en skymt av på baksidan av en buss jag kört om. Jag får helt enkelt för mig att jag måste köpa något, och vips så är hela den maniska utvärderingsprocessen igång.

Är jag en lättpåverkad uttorkad tvättsvamp som längtar efter att få doppa mig i affärernas tvättbalja av fina förpackningar, trevliga expediter och läckra produktutbud? Kanske, kanske inte.

Här kan man faktiskt på allvar börja ifrågasätta vem det var som började -hönan eller ägget?

Har jag egentligen reklamen på annonspelarna att skylla på eller är det så att det är jag som längtar så otroligt mycket efter att få konsumera att jag letar runt efter första bästa passande reklam som får bli mitt svar på och bekräfta mitt nypåkomna konsumtionsbegär (”Jo men Ica-Stig sa ju att den nya olivmortadellan passar så otroligt bra till fetaost, så då måste jag ju testa en sån, såklart”)? Eller varifrån kommer den här molande känslan i magen som hela tiden (eller rätt så ofta i alla fall) säger åt mig att det är något jag saknar i min omgivning?
Vad är det egentligen jag behöver för att bli komplett, eller åtminstone ett steg närmare komplett än vad jag är nu?

Jag undrar ibland om jag någon gång kommer att bli helt nöjd med det jag har eller om jag ständigt kommer att befinna mig i någon slags utvärderingsfas där jag ideligen går omkring och känner efter vad det är jag saknar i min tillvaro, och hur jag kan fixa till det? Lösa ett påhittat problem.

Tänk att man har ett sådant starkt begär efter att få spendera sin så hårt inarbetade lön, att även om man egentligen inte behöver göra av med den så hittar man på anledningar till att få spendera den. Är inte det höjden av självdestruktivitet?

Fast jag vet att jag är långt ifrån ensam om att skapa mina egna konsumtionsbehov. Jag känner ganska många personer där det kliar i fingrarna, jämt och ständigt, och som inte kan vänta ens fem minuter efter att lönen kommit in på deras konton innan de känner att de måste sätta sprätt på pengarna.
Jag försöker i alla fall ifrågasätta mina påstådda måsten en eller två gånger innan jag lättar på plånboken, och försöker hålla mig till rimliga prisnivåer. Jag är tack och lov faktiskt medveten om den här svagheten.

Ibland funderar jag på om konsumtion egentligen är ett uttryck för något annat, något större som är livsviktigt för oss människor och vår överlevnad. Om den här lusten till att shoppa kanske mer är en typ av instinkt än ett begär?

Den starka viljan till att konsumera som många känner kanske egentligen är ett förklätt uttryck för en av de viktigaste ingredienserna i våra liv; det här med att vi ständigt vill försöka komma till en ny, högre och, vad vi tror, bättre levnadsfas. Själva klättrandet i sig hör ju ihop med vår strävan att vilja komma till en högre nivå och därför kan vi aldrig heller bli riktigt nöjda med det vi har.

Kan det vara så att vi kanske är förprogrammerade till att vilja konsumera – att det ifrån början faktiskt inte är reklamen som styr oss utan själva evolutionen i sig?

Om pengar kan bidra till ett bättre jag och konsumtion är vägen till målet så är det ju inte så konstigt att vi konsumerar som aldrig förr - den moderna människan tror sig ju äntligen ha funnit en genväg till survival of the fittest. Tänk att man numera kan köpa sig till sitt släktes framtida överlevnad!

Så vad är det egentligen för krafter vi försöker att motarbeta när vi biter oss i läppen i omklädningsrummet och verkligen försöker att motstå de där sanslöst snygga Acne-jeansen för dryga tusenlappen? Om de är vägen till ett bättre jag, så vem är jag att neka mig själv och min avkomma den möjligheten?

Det hade varit bra om man hade evolutionen att skylla all sin onödiga shopping på ur den synvinkeln att man i så fall inte skulle behöva ha särskilt dåligt samvete eller klandra sin dåliga karaktär för att man hade råkat gått och köpt den där svindyra Diormascaran för femhundra kronor på Åhléns.

Då kunde man ju i så fall bara hävda att det var ett driv från högre okontrollerbara krafter och inte på grund av ens egna fria vilja, och att man därmed egentligen inte heller hade haft något val …