Har ni någon gång funderat på vilken ögonfärg svanar har?

Vad är det egentligen som gör oss så avtrubbade för all skönhet runt omkring oss?

Daggen i gräset en kall junimorgon, pudersnö på grankvistar i december, öringar som vakar i Indalsälven en julikväll, eller en damm med ett gäng svanar i som simmar runt tillsammans i en park i Borås i mitten av januari.

Är det slentrian, brist på intresse eller har vi helt enkelt blivit för bortskämda för att uppskatta allt det vackra runt omkring oss till följd av det outsinande utbudet av alla sol- och badresor till sydligare breddgrader som var och varannan kotte verkar ha råd med?

Eller kan det vara så att vi inte hinner uppfatta knopparna som håller på att slå ut mitt framför näsan på oss när vi är ute på söndagspromenaden för att vi egentligen är mer fokuserade på att skynda hem för att kolla inkorgen på hotmailen eller för att spela wordfeud på I-Phonen med folk vi inte känner mer än till deras virituella nicks'?

Naturen med sitt sköna landskap ligger öppet för oss hela tiden, varje dag, varje vaken minut, så det kanske inte är så konstigt om vi bara tar den för givet? Det är inte så mycket som har förändrats med björkarnas utseende sedan vi föddes, de ser liksom ungefär likadana ut nu som för trettiofem år sedan. Det kan man inte direkt säga om mobiltelefonen som upptar mer av vår vakna tid än något annat runt omkring oss. 


Vår generation har blivit så otålig och nyhetstörstande, och säkert även smått skadad, av den oändliga informationsmatningen och den teknologiska utvecklingsspurten de senaste decennierna, att det inte längre är särskilt mycket som gör så att vi höjer på ögonbrynen. 

Stackars, stackars oss som tillhör den stressade informationsstörda generationen!

Ja, synd och skam är det för vi går miste om alla de små under som finns direkt utanför dörren varje dag. Vi betalar hellre tusenlappar för att ta med familjen och åka till Liseberg för att titta på julbelysning i gälla neonfärger i riktig amerikansk anda, istället för att värma lite choklad i en thermos och bege oss upp för något näraliggande berg och njuta av solnedgången. De färger som dansar balett på himlavalvet lär nog slå Lisebergs julmarknadsbelysning med hästlängder, skulle jag tro. Men det är människans egna fria val att åka och trängas med en hord andra vilseledda människor i duggregnet en mörk dag i december, ingen annans. 

Bortskämda, ja det är vi allt, när vi har allemansrätten och tillgång till skogen när som helst men nästan aldrig utnyttjar det. Folk ifrån när och fjärran kommer hit för att plocka bär och svamp, men jag känner knappt någon i min bekantskapskrets som orkar masa sig ut i skogen en solig dag i september för att leta kantareller.

Okej då, kanske någon enstaka person, men nästan ingen ur min egen generation. Det är lite synd att den fritidssysselsättningen håller på att falla i glömska, eller bortprioriteras för en kall öl på någon uteservering på Söder istället.

Skärpning sjuttiotalister – på med gummistövlarna, ta ett stadigt grepp om svampkorgen och ut i skogen och leta sopp! Ölen på Söder kommer att finnas kvar, jag lovar.


Tja, fast nu befinner vi oss visserligen i mitten av januari och svampsäsongen är över. Men ni förstår vad jag menar, hoppas jag.

Nej, en dask i rumpan skulle vi ha, alla vi som har glömt naturens prakt!

Vi får försöka släppa mobiltelefonen en kort minut och gå ut på söndagspromenad i skogen. Öppna upp våra sinnen och kosta på oss att njuta lite mellan varven också.

Har ni någon gång funderat på vilken ögonfärg svanar har?