Qla

"Det finns inga ord i svenska språket som börjar på bokstaven Q", hade Gringos fröken sagt i klassrummet en dag.

"Joho", svarade Gringo, "det gör det visst det!"

"Jaså, vet du ett?" frågade fröken förvånat.

”Ja” sa Gringo och lät självsäker på rösten. Hon blev nästan förbluffad över hur enfaldiga både fröken och resten av klassen var. ”Qla, så klart! Kuuuu-laaaaa” ljudade hon det tydligaste hon kunde. Som om ingenting var mer självklart.

”Aha, sa fröken. Du tänker så.”
Det verkade som att ett litet ljus hade gått upp för henne där hon stod framme vid tavlan och precis hade tänkt hoppa vidare till bokstaven R.
”Hmmm, ja det förstås….” och så tänkte hon efter lite till, ”det var ju inte så dumt det. Ja, kära barn, där har vi i så fall det första icke-inlånade ordet i svenskan som börjar på bokstaven Q!" förkunnade hon för resten av klassen, "Bravo Gringo!”

Undrar om Gringo kan ta patent på den upptäckten? Jag kanske skulle ringa Patent och Registreringsverket i Sundsvall nu på direkten och berätta om den stora nyheten? För i så fall kanske det i SAOL, om en si så där tjugo år, när man slår upp bokstaven K eller Q kommer att stå ; kula, eller qla (den nya stavningen upptäcktes av sexåriga Gringo 2012 efter att ha överbevisat sin klass att det faktiskt finns ett svenskt ord som börjar på bokstaven Q) liten hård boll som (oftast) barn brukar spela sk kulspel (kan också benämnas qlspel) med, se även detta.

När Gringo kom hem samma eftermiddag och berättade om den stora upptäckten försvarade hon nästan sin klass; ”Fast de är inte så osmarta som de kanske verkar, mamma, de är egentligen riktigt snälla, fast just idag kanske inte var deras bästa dag”.

Och så la hon huvudet på sned lite grann, spärrade upp sina stora ovala nötbruna ögon, tog ett stadigt grepp om sin runda polarostmacka och stoppade den i munnen.

”När får man O’boyen egentligen?”