En vanlig dag hos familjen Kött

Limpsmörgås med salami till frukost, chili con carne till lunch, varmkorv med bröd innan middagshandlingen, pannbiff med potatis och lingonsylt till middag och leverpastejknäckemacka till kvällsfika.

Det är ingen märklig dag, bara en vanlig dag hos familjen Kött.

Tänk vad vi vräker i oss kött hela tiden! Är det någon som någonsin stannar upp och funderar över det? Är våra kroppar verkligen gjorda för att tillgodogöra sig de här enorma köttmängderna som vi vräker i oss? Behöver vi verkligen äta det till frukost, lunch och middag varje dag, veckorna i ända, månad ut och månad in, år efter år? Vi som sitter på kontor och som tar bilen till och från jobbet varje dag, förbränner vi så in i den milda grad mycket näringsämnen och proteiner så att det skulle gå åt kött i de här kvantiteterna?

Knappast.

Att en skogshuggare som levde vid förra seklet behövde den här proteinkosten – och kolhydrater i samma mängder - det kan jag gå med på. Men att vi, vanliga kontorsråttor, skulle behöva få i oss kött tre gånger om dagen, eller mer, det vette tusan hur nyttigt det är egentligen. Och undra egentligen vad som händer i våra kroppar med överskottet?

Varför varnar läkare om rött kött efter hjärtinfarkter medan LCHF-gurus förespråkar det? Det är lite motsägelsefullt, båda predikar nyttigt leverne och så rekommenderar de så olika kost.  Jag tror jag väljer att lita på läkarna ändå.

Det är skitsamma om det beror på de mättade fetterna, bindväven eller proteinerna. Huruvida det ena är bra på egen hand, eller i kombination med något annat. Jag tror ändå inte att det är bra med den här överkonsumtionen av charkvaror.

Nej, vi borde tänka kring den mat vi väljer att stoppa i oss på samma sätt som vi borde tänka kring barnuppfostran. Att det inte finns några regler eller handböcker, utan att man får lita till sitt sunda förnuft och nyktra omdöme. Det vore inte dumt om fler tänkte mer långsiktigt kring sin föda och satte in det i ett lite större sammanhang (där det egentligen också hör hemma);

Vad är det egentligen jag äter, hur påverkar mina konsumtionsval de värderingar jag för över på mina barn och vad får det vi äter i förlängningen för konsekvenser på miljön?

För några hundra år sedan åt folk det som fanns till hands. Det fanns inga matvarukedjor att springa och köpa kött i så fort man var sugen. Om de någon gång fick tag i en bit nöt- eller fläskkött så vände de ut och in på den biten för att tillaga så mycket mat som möjligt, och de använde varenda liten pyttebit, vartenda litet ben eller seg muskeldel.
Nu köper vi kött utan att blinka, och bara de finaste delarna så klart, så som sadel eller fransyska, och slänger resterna som om det vore smutsigt toalettpapper vi höll i handen. Vilket frosseri!

Och tänk att jag, i samma veva som jag slänger den där köttbiten som är kvar på tallriken, bidrar till vanvård och vanskötsel på svenska köttgårdar. Det är så att man borde skämmas egentligen, för att man är så naiv och inte förstår vilken makt man har som konsument.

Nej, jag får allt börja tänka på att jag faktiskt har ett ansvar varje gång jag handlar mat, varje dag vid spisen och varje gång vid middagsbordet när jag propsar på att Gringo ska äta upp på tallriken innan det blir något Kvällsbolibompa. Jag vill inte att hon ska bli köttmissbrukare bara för att hennes mamma hade dålig fantasi i köket under hennes uppväxt.


Därför kommer vi att äta vegetariskt varannan dag hemma hos oss från och med nu. För kroppens, variationens, djurens och det rena samvetets skull.