fredag 9 september 2011

Fredagsbarn

Ibland vaknar man upp och riktigt känner på sig att det kommer att bli en bra dag. Man vaknar direkt när klockan ringer, klarvaken i skallen efter en lagom djup och skön sömn. Kan hända att det var lite tack vare att jag bäddade sängen med nya sängkläder och ett härligt lent satinlakan igår kväll efter tvättstugan. Eller att jag var riktigt slutarbetad i skallen med fyrkantiga datorögon när jag gick och  la mig så att sömnen verkligen tog ut sin rätt. Det spelar ingen roll – jag har sovit skönt, det är solsken ute och det är fredag!

Vilken fredagsmänniska jag har gått och blivit, sen.
Jag trodde faktiskt inte att det skulle hända mig – jag som var van att jobba veckans alla dagar förut under studietiden. Plugga och sitta på föreläsningar måndag till fredag, för att sedan stressa iväg till extrajobbet som butiksbiträde på fredag eftermiddag och precis komma på att, "Ja just det, det är barnbidragshelg  den här helgen!"– eller ännu värre- lönehelg! Jippi! Not.
Dagarna och veckorna bara flöt på utan början eller slut in absurdum.
Vilket hit-och-dit-fläng-liv man levde. Innan arbetspassen under helgen skulle jag dessutom skynda med Gringo till farmor som bor på andra sidan stan. Av och på bussen med barnvagn, ingen som hjälpte till - regna gjorde det alltid också - för att sedan anlända på jobbet fem minuter sen och måsta ursäkta mig, blöt i håret och med andan i halsen. Att jag hade varit vaken sedan klockan sex på morgonen och flängt runt halva stan  med buss var det ingen som var intresserad av. Kom man inte i tid var man slarvig.
Så ja, upp med humöret, på med läppstiftet – nu ska vi sälja kläder!

Så höll jag på under småbarnsåren. Lyckligtvis fick jag mitt riktiga jobb rätt så snabbt efter högskoleexamen, så att vi äntligen kom in i "normala" rutiner. Inte igen utan till sist.
Jag hade aldrig upplevt det som Svensson kallar ”normala vardags/helgrutiner” innan jag var 30 år fyllda. Aldrig riktigt haft en ”normal” privatekonomi heller, för den delen, eftersom jag levt på CSN:s bristiningsgränsuträkningar i sju svåra år (jag hade en väldigt utdragen utbildningperiod, jag är inte specialistläkare om någon nu skulle tro det)! Några normala helgrutiner hade inte Gringo heller upplevt tidigare, men som tur var pågick det här flackandet inte längre än till hennes andra födelsedag. Jag tror inte hon har tagit någon större skada av det, eller hoppas åtminstone.
Annat än att hon fick leva ihop med en rejält stressad morsa de första åren av sitt liv, i och för sig.

Det måste vara därför jag har kommit att älska fredagar så mycket. Det är någonstans fortfarande förknippat med ren och skär lyx! Något som är till för andra men inte för mig. Ja, nästan för bra för att vara sant.
Men nu är det sant!

Nu är det fredag, solsken och jag får verkligen göra precis vad jag vill hela helgen! Det är lyx.



5 kommentarer:

Anonym sa...

Ja, det ÄR lyx!

Anonym sa...

Snyggt kompis... finemangs med favvobilden på det sättet och snyggt med texten därpå.

Anonym sa...

Varje gång jag skrållar förbi denna bild så ser jag en vallhund men tittar jag närmare så är det ett par fötter.
Nån slags skada på författaren av denna kommentar månne ?

Anonym sa...

Tidspoliser är ett jäkla jobbigt släkte alltså. Tänk vad mycket tid det tar att hålla koll på alla andras tider och vad hände med ordet förståelse kan man undra?

Nä, nu var han där igen... vallhunden alltså.

Gringo och mamman sa...

Haha - jag tyckte faktiskt också att jag såg en vallhund där nu. Märkligt!

Ja tidspoliser, ja, vilket släkte! De kan komma i många olika skepnader, i olika sammanhang och det är lika otrevligt varje gång man stöter på dem.