Simskola

Det är bra. Himla bra, faktiskt. Där får de plaska, lära sig att inte vara så rädda för vatten, och som det hörs på namnet, lära sig att simma. Förhoppningsvis.

Gringo har inte riktigt lärt sig simma än. Hon har visserligen bara gått i simskola i två terminer, så det är kanske inte så konstigt. Hon tar bara något simtag och slänger sig hejdlöst framåt i vattnet och tror att hon ska flyta.

Det gör hon inte.

Då reser hon sig upp, för ihop armarna till bröstsimställning och kastar sig raklång framåt i vattnet igen.

”Titta mamma – jag KAN simma!" intygar hon med uppspärrade, intensiva och övertygande ögon.

”Åh – vad bra!” svarar jag oftast. ”Fast det kanske är bra om du fortsätter att gå kvar i simskolan, bara ett litet tag till. Man kan ju alltid bli bättre, vettu!”

Det brukar mötas av en smula missnöje, men rätt så snabbt kommer hon på att hon faktiskt  ä l s k a r  simskolan. Så det var trots allt inte en sådan dum idé att fortsätta i den, ändå.

Ikväll strax efter middagsdags ska vi vara i simhallen. Jag kan tänka mig att Gringo håller på att längta ihjäl sig just nu. Det gör i alla fall jag.
Fast inte så mycket efter simskolan, utan mer efter henne. Jag ska åka och hämta henne hos pappa strax innan det börjar. Vi har inte setts på ett dygn och jag längtar redan så otroligt mycket efter henne.
Allt jag behöver är bara en liten snabb kram från min älskling så att jag blir jag människa igen!

Kan inte klockan gå lite fortare?

Snart!