Torsdag

Idag blir det nog ingen soppa och pannkaka hemma hos oss. Gringo kommer att vara hos pappa fram till på måndag nästa vecka, så jag har precis gått in i  ”the lonely mother’s blues” just nu. Då är det inte lika gott med sådana vardags-fest-måltider som grönsakssoppa med pannkaka, sylt och vispgrädde. Då passar det bättre med pasta och pesto, äten direkt ur kastrullen framför teven.

Äsch, det är bara några dagar, nu får jag gaska upp mig lite. Tänk i somras när hon var borta i tre veckor (har nästan förträngt det nu). Då hade jag sådan lonely-mothers’-blues så att jag nästan gick under jorden. Man fungerar liksom inte riktigt som människa när man tvingas stänga av 95% av ens jag, dvs mamman och helt plötsligt bara vara Sara. Eller, stänga av är kanske fel ordval, mer lägga på is handlar det nog om. Låta vetskapen om att man måste släppa taget ett tag, och inte veta vad som händer i hennes vardag, domna av. Det är inte så kul.

Även om det nog är viktigt ibland med att få egentid och utveckla sig själv och sina intressen (missförstå mig inte, det tycker jag VERKLIGEN att det är) men  t r e  veckor är banne mig alldeles för lång tid borta ifrån sitt barn. Det är nästan så att jag börjar få ångest inför nästa sommarsemester redan.

Fast nu är det ju ett tag fram till dess. Vi har en hel lång (eller kanske kort) ljuvlig höst framför oss, Lucia på skolan, julen och sen snö. Snö, snö och mera snö och snöskottning. Tills man kräks. Eller tills man får börja äta semlor, förresten!

DÄR har vi något att se fram emot!

Men just idag blir det nog pasta pesto att festa loss på, som sagt. Och sen tvättstugan.

Det ska väl gå det också, det kan ju inte vara fest riktigt varje dag.